Annons

CandideMiriam Treichl kan vi aldrig få nog av

Joel Annmo och Kungliga Operans kör i ”Candide” på Kungliga Operan.
Joel Annmo och Kungliga Operans kör i ”Candide” på Kungliga Operan. Foto: Sören Vilks

Ole Anders Tandbergs nya uppsättning av Bernsteins ”Candide” tar fasta på det ironiska och groteska, i en musikaliskt inspirerad, hejdlös tolkning.

Under strecket
Publicerad

Elin Rombo och Joel Annmo i ”Candide”.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Ironi – det är det element som hela ”Candide” är marinerat i. Både Voltaires roman från 1759 och Leonard Bernsteins musikaliska omdiktning använder ironin som grundläggande uttrycksmedel. Även genrebeteckningen kan sägas höra hit – Bernstein kallar sitt stycke ”operetta”, med hänvisning till den mest nostalgiska av alla teatergenrer. Den blev inte någon succé vid premiären i New York 1956, men har sedan bearbetats ett antal gånger.

När regissören Ole Anders Tandberg sätter tänderna i ”Candide” får det ironiska ytterligare en dimension. Det är ett verk med fantastiska musikaliska kvalitéer men en hel del dramaturgiska problem – till exempel de långa föreläsningarna där den mångordige doktor Pangloss får lägga ut texten. Han är Voltaires nidbild av filosofen G W Leibniz och hans lära att vi lever i den bästa av alla möjliga världar. Vi närmar oss teodicéproblemet: om Gud är allsmäktig, hur kan det då finnas så mycket lidande?

Annons
Annons
Annons