Minoriteters känsla av utsatthet

Under strecket
Publicerad
Annons

PÅ PLATS | HELSINGFORS
När jag handlar fisk i Helsingfors går jag alltid till samma fiskdisk i samma varuhus. Där finns en fiskhandlare som vi talar ett hemligt språk med - mitt modersmål svenska.
Fiskhandlaren ville öva sin skolsvenska. På köpet fick han en av sina trognaste kunder. Att få service på mitt modersmål är en liten vardagslyx som jag vårdar ömt, för i de flesta andra sammanhang talar jag majoritetens språk, finska.
Minoriteter är vana vid en tämligen undanskuffad tillvaro. I det tvåspråkiga Finland har finlandssvenskarna (under sex procent av befolkningen) ett av världens starkaste grundlagsenliga skydd, men i praktiken lever de som vilken minoritet som helst, det vill säga på majoritetens villkor.

Minoriteter är också vana vid att deras kulturpersonligheter snabbt blir allmängods och i praktiken beslagtas av majoriteten. Den finsktalande majoriteten är sällan intresserad av att framhäva att till exempel Johan Ludvig Runberg, Tove Jansson och Albert Edelfelt var svenskspråkiga. Våra
rikssvenska kusiner är om möjligt ännu mer ointresserade. När Tove Jansson dog beskrevs hon i finsk tv som en rent finsk författare, av SVT som en rikssvensk (alltså svensk från Sverige).
Dessa är och kommer alltid att vara realiteterna för en minoritet. Av den anledningen uppstod kalabalik i de finlandssvenska kretsarna då en ung aktivist vid namn Ida Asplund sade i Finlands största tidning Helsingin Sanomat att finnarna stulit både Runeberg och Tove Jansson. Hon ansåg att finlandssvenskarna är ett etniskt folkslag som man måste kunna uppvisa blodsband till för att få tillhöra.
Asplunds utspel fick raskt mothugg av den samlade finlandssvenska kultureliten, som ryste av obehag inför dessa unkna läror från tjugotalet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons