Annons

Leif Lewin:Minoriteter har styrt i en majoritet av fallen

Ola Ullsten blev Sveriges statsminister 1978 trots att Folkpartiet endast hade 39 av riksdagens 349 mandat.
Ola Ullsten blev Sveriges statsminister 1978 trots att Folkpartiet endast hade 39 av riksdagens 349 mandat. Foto: Ingvar Karmhed

Parlamentarismens tanke om att majoritetens vilja ska råda byttes snart mot att en regering ska ”tolereras” av en majoritet. Med nära hundra år av demokratiska val är minoritetsregeringar mer regel än undantag. Historiens skiftande lösningar kan visa på handlingsalternativ i dagens låsta situation. 

Publicerad

När de svenska medborgarna vaknade upp på morgonen efter det första demokratiska valet år 1921, såg de med förundran hur ett nytt, okänt politiskt landskap bredde ut sig. I årtionden hade de fått höra att demokratiseringen skulle leda till en långvarig och stabil vänstermajoritet; det var den framtid som hade lockat Hjalmar Branting och Karl Staaff. Nu framträdde istället partisplittring och kivande minoriteter och ett behov av samarbete grupperna emellan. Det var ju precis vad högern alltid velat ha, ingen partistrid! Det paradoxala resultatet av demokratins seger verkade med andra ord bli att det var förlorarens konstitutionella ideal som nu pockade på att förverkligas.

Den svenska regeringskonsten byggde just på samarbete och kompromiss, hade Lundaprofessorn Pontus Fahlbeck förklarat i polemik mot vänsterns parlamentariska idéer. Det var den svenska politikens ”rätta kompass”. Enande och samlande, med uppgörelser och eftergifter som politiska medel borde en regering samarbeta med olika grupper, menade Uppsaladocenten Gunnar Rexius. En regering skulle inte ensidigt följa bara ett partis linje. Om man nu skulle ta ordet demokrati i sin mun, skrev konstitutionsutskottets konservativa majoritet med avsmak och avstyrkte rösträttsmotionerna, betydde det väl att man tog hänsyn till alla politiska grupperingar, inte bara till den härskande parlamentariska majoriteten.

Annons
Annons
Annons