Annons

Erik Bergqvist:Minnet hanterar vår roll i tiden

Minnet kan vara föränderligt och försåtligt som en dröm, men är samtidigt vårt viktigaste redskap för kontakt med det som inte längre är för handen. Filosofen Paul Ricœur ville i sitt sista arbete skapa en brygga mellan Platons och Aristoteles idéer om minnet.

Under strecket
Publicerad

Paul Ricoeur (1913–2005).

Bild 1 av 1

Paul Ricoeur (1913–2005).

Bild 1 av 1
Paul Ricoeur (1913–2005).
Paul Ricoeur (1913–2005).

I Platons dialog ”Theaitetos” tänker sig Sokrates att det i människans själ finns en vaxtavla – en gåva från Mnemosyne, minnets gudinna och musernas moder – där tiden lämnar sina avtryck; våra minnen. Exakt vilken relation dessa avtryck har till erfarenheten och sanningen, det vill säga vilken koppling som finns mellan vår föreställning om de bilder som är det förflutnas märken och det som faktiskt har hänt, fick Platon ingen rätsida på. Han var ytterligt ambivalent gentemot all slags representation men kunde inte heller bortse från att den - om så i gestalt av retorik eller bilder - på något vis ändå kunde förefalla ”sann”. Tidvis skilde han mellan två olika slags bilder: den ena, eikon, avsåg en mimetisk, alltså gentemot ”originalet” trogen efterbildning och därför i någon mening sannare än den andra sortens bild, phantasma, som var ren fantasi. I en annan dialog, ”Sofisten”, måste Platon konstatera att eftersom en bild tycks framställa ett icke-vara och ändå finns, måste icke-varat på något vis också existera. Den närvaro av något frånvarande som minnesbilden vittnar om, förlägger han därmed till själen, till en abstrakt plats avhängig vår fantasi.

Annons
Annons
Annons