Annons
X
Annons
X

Monica Braw: Minnet av australiskt krigstrauma förnyas

(uppdaterad)

Beskrivningen av japanernas hänsynslösa behandling av australiska krigsfångar under andra världskriget är stundtals outhärdlig. Men samtidigt rymmer den Bookerprisbelönade romanen ”The narrow road to the deep north” ett sällsynt försonande drag.

Häromveckan tilldelades Richard Flanagan årets Bookerpris för ”The narrow road to the deep north”.
Häromveckan tilldelades Richard Flanagan årets Bookerpris för ”The narrow road to the deep north”. Foto: ALASTAIR GRANT/AP

UNDER STRECKET

Bookerpriset, det största litterära priset i den engelskspråkiga världen, gick i år till australiern Richard Flanagan för romanen ”The narrow road to the deep north” (Chatto & Windus). Titeln är lånad från Basho (1644–1694), vars berättelse med insprängda haikuer från en vandring till Japans norra delar, ”Oku no hosomichi”, är en klassiker. Men Flanagans smala väg norrut ligger i Burma under andra världskriget, då japanska trupper använde slavarbetande allierade krigsfångar till att bygga en väg för att underlätta en invasion av Indien.

Japan började redan på 1930-talet föra krig i Kina. Som en följd av detta infördes omfattande sanktioner mot Japan av framför allt USA. Trots stor oenighet inom Japans politiska och militära ledning fortsatte kriget i Kina och utvidgades genom Japans anfall på Pearl Harbor den 7 december 1941. 1940 hade Japan, som anslutit sig till Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien i Tremaktspakten, dragit nytta av Frankrikes fall genom en överenskommelse med Vichyregeringen som tillät japansk närvaro i Vietnam samt i det neutrala Thailand. Medan Storbritannien stred mot Nazityskland marscherade japanska trupper därifrån ner genom den brittiska kolonin Malaya till Singapore som kapitulerade den 15 februari 1942. Det anses vara något av det mest förnedrande i brittisk historia.

Tiotusentals krigsfångar från det brittiska samväldet och USA togs av japanerna i Sydostasien och i Stilla havets övärld. De utnyttjades som slavar utan någon som helst hänsyn till bestämmelserna i Genèvekonventionen. I västerländsk engelskspråkig krigslitteratur efter andra världskriget utgör skildringar av detta en egen genre. Det har också lämnat minnen som än i dag ibland ger anledning till oförsonligt hat mot Japan och japaner, inte minst i Australien. Ett exempel är det japanska konstnärsparet Maruki som berättade för mig hur deras utställning av målningar om atombombningen av Hiroshima blev så hatfyllt bemött i Perth på 80-talet att de måste ställa in.

Annons
X

”The narrow road to the deep north” är en mycket mångbottnad roman med många teman, bland dem kärlek. Men det är speciellt intressant att läsa en sen skildring som denna av de fasansfulla förhållandena i fånglägren och följderna för dem som var med. Flanagan är född först 1961 men hans far var en av krigsfångarna i Burma (och avled samma dag romanen skrevs färdig). Skiljer den sig från tidigare sådana? Hur skiljer sig västerländska skildringar från japanska?

Många minns säkert storfilmen ”Bron över floden Kwai” (1957), regisserad av David Lean med Alec Guiness i huvudrollen som överste Nichols. Melodin som truppen brittiska krigsfångar så retfullt visslade inför sina japanska plågoandar blev välkänd. Den blev också sinnebilden för en ståndaktig förmåga att med ren viljekraft stå ut med vad som helst, att inte visa svaghet och att aldrig ge upp.

Filmen beskrev dock inte någon enkel kamp mellan de onda (japanerna) och de goda (engelsmännen). Överste Nichols är en tragisk hjälte. Till att börja med företräder han visserligen övertygelsen att disciplin och var man på sin plats ger sammanhållning, den enda vägen till seger. Ingen tortyr kan knäcka honom. Så imponerar han till slut också på japanerna, som ju är skolade i samma hierarkiska tänkande som engelsmannen.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men Nichols driver själv sina män till att dessutom göra ett gott arbete med att bygga bron, bättre än japanerna själva, för att visa eftervärlden vad engelsmän förmår. Han är så förblindad av patriotism att han inte inser att detta innebär samarbete med fienden, likvärdigt med landsförräderi.

    Filmen ”Merry Christmas mr Lawrence” (1983) är baserad på en bok av den sydafrikanske författaren och tidigare krigsfången Laurens van der Post. Att det är en internationell film med stjärnor som David Bowie, Ryu Sakamoto och Tom Conti med japansk regissör, Nagahisa Oshima, medverkar liksom det sena datumet till att perspektivet blir annorlunda. Visserligen skymtade en mänsklig villrådighet fram i skildringen av den japanske lägerkommendanten i den tidigare filmen, men hos Oshima är osäkerheten och den långsamt försämrade disciplinen i den japanska armén tydligare.

    Japanerna beskrivs inte längre som ofrånkomligt hårda. När Bowies rollfigur anar kommendantens svaga sida, homosexualitet, och handlar därefter uppnår han visserligen bara en än omänskligare behandling som kommer att leda till hans ytterligt plågsamma död. Men kommendanten är konsternerad.

    Den märkliga relation som kan uppstå mellan plågoande och plågad beskrivs i förhållandet mellan läkaren som sköter sina medfångar, och den menige, spelad av Beat Takeshi. Stundtals är de nästan kamrater. När kriget tagit slut och Takeshis rollfigur ska avrättas som krigsförbrytare förstår han därför inte varför.

    Flanagans nu prisbelönta roman tar skildringen av en grupp australiska krigsfångars tillvaro ett långt steg vidare. Det är en stundtals outhärdlig beskrivning av livet där, bland annat ur en läkares, major Dorrigo Evans, perspektiv. Han är en oheroisk hjälte. Hans utgångspunkt är att det fallit på honom att visa sig stark för att andra ska överleva. De kallar honom Big Fella, Den store grabben, och han vet att det är rollen han måste spela. Men inför sig själv är Big Fella ”en annan man som bara ser ut som han och med vilken han bara har utseende, vanor och sätt att tala gemensamt”. De flesta fångarna dör ändå, under omständigheter som är fasansfulla och som ingen av medfångarna kan göra något som helst åt.

    Men också japanernas situation är hopplös. De lever med inställningen shikata ga nai, det finns inget man kan göra, en inställning som inom parentes sagt fortfarande är vanlig i Japan. Kraven på att järnvägen genom Burma, ”Kejsarens järnväg”, ska bli färdig, och det på rekordtid, är omöjliga. Det finns inte någon att protestera inför eller vädja till – kejsaren är onåbar. Mot krigsfångarna men även mot varandra blir japanerna i den situationen ”oförklarligt, oundvikligt skoningslösa” och ibland ”förvirrande vänliga”. Det sker inte av beräkning utan bottnar i deras egen utsatthet.

    Liksom i tidigare västerländska skildringar är krigsfångarna övertygade om att räddningen ligger i sammanhållning. Japanerna utgör däremot inte längre något kollektiv med missionen att dö för kejsare och kejsardöme.

    Det upplösta kollektivet överensstämmer med hur japanska författare med egna erfarenheter redan tidigt skrev om kriget. Japansk litteraturs mest hyllade krigsroman är Shohei Ookas ”Nobi” (1951). Den utspelar sig i slutet av kriget då de japanska trupperna på Filippinerna går mot nederlag inför de framryckande amerikanerna. Dödssjuka och sårade soldater tas inte längre emot på fältsjukhusen om de inte har egen mat med sig. En del längtar efter att kapitulera av ren hunger. Skildringarna av kannibalism där soldater äter soldater har verklighetsbakgrund. Här och i många andra böcker beskrivs officerarnas omänskliga behandling av sina underordnade. Det kollektiv som hela Japan uppmanades hylla enligt det officiella slagordet ”Hundra miljoner som en man” existerade inte ens i det militära.

    I otaliga autentiska vittnesmål, en del översatta till engelska i samlingen ”Cries for peace” redan på 80-talet, berättar tidigare soldater också om egna och andras illdåd.

    Den nu mest omtalade japanska författaren Haruki Murakami har i flera böcker direkt och indirekt berört krigföringens fasor för landets egna soldater, som de förödande striderna mellan Japan och Sovjetunionen vid Nomonhan på gränsen mellan Manchuriet och Yttre Mongoliet 1939. De ledde till att 45 000 japanska soldater stupade eller sårades, behandlade som kanonmat.

    Efter kapitulationen fick Japan en grundlag, författad av det amerikanska ockupationshögkvarteret, som förbjöd Japan att föra krig. Filmen ”Den burmesiska harpan” (1956), baserad på en ungdomsbok, gav uttryck för den pacifistiska stämningen: soldaten som under kriget tröstat de andra i truppen med sentimentala sånger på ett litet stränginstrument blir tiggarmunk i landet där Japan åstadkommit så mycken förödelse.

    Flanagan följer i sin roman vad det sedan blir av både fångar och japaner från Burma. En ökänd koreansk fångvaktare var en gång en liten pojke i tjänst hos japanska kolonialherrar som fortsatt att förakta honom. När han blir en av de mer än 1 000 krigsförbrytare som, också i verkligheten, avrättas vet han fortfarande inte hur han skulle ha kunnat sätta sig upp mot japaner.

    Att en japansk lägerkommendant dör med övertygelsen att han har varit en god människa blir genom Flanagan rentav en förståelig livslögn.

    Krigsfångarna och deras torterare har minnet gemensamt. Huvudpersonen Dorrigo Evans, som oförskyllt blivit en hyllad hjälte, föraktar ”minnesindustrin”, allt från filmer, böcker och sightseeingturer till förhärligande av dem som överlevde. Det är omöjligt att verkligen beskriva vad man varit med om. Varken i Australien eller Japan välkomnades det, om än av olika orsaker.

    ”När de demobiliserades sa arméklåparna till läkare åt dem och deras familjer att inte tala om det, det skulle inte tjäna något till”, hette det i Australien. I Japan teg förövarna, först av rädsla för att ställas inför rätta, sedan för att lämna kriget bakom sig. Många berättar inte förrän nu, när deras liv närmar sig sitt slut.

    **Richard Flanagan vågar till och med **i denna stora och som krigsskildring försonande roman föra fram tanken att till slut minns varken förövaren eller offret vad som hände.

    Monica Braw
    är fil dr i japansk historia och var SvD:s korrespondent i Östasien 1983–93.

    Annons
    Annons
    X

    Häromveckan tilldelades Richard Flanagan årets Bookerpris för ”The narrow road to the deep north”.

    Foto: ALASTAIR GRANT/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X