Annons
Recension

Minnen i språklig praktskrud

NOSTALGI. Med självbiografiska inslag skildrar Lars Gustafsson ett charmigt Västerås från tiden innan städernas stora omdaning. Mats Gellerfelt värms av en vacker och sublim historia som med sin språkliga finess och filosofi skapar ren njutning.

Under strecket
Publicerad

Redan titeln på romanen, Fru Sorge­dahls vackra vita armar, skvallrar givetvis om vem författaren är. Ingen annan än Lars Gustafsson skulle hitta på en så lustig, ­nyfikenhetsretande och, för att använda hans numera berömda favoritord, egendomlig boktitel. Man behöver bara läsa några ­sidor för att inse att detta är en riktig gustafssonare, fylld av ­reflexion, den tillsynes – men bara till synes – förströdda kompositionen och de gnistrande vackra iakttagelserna. Hans läsare lär inte heller denna gång bli besvikna. Tvärtom, detta är en av de bästa böckerna i författar­skapet, en stilistisk njutning av ­yppersta slag. Få sedan Hjalmar Söderbergs dagar skriver väl en så skön och avklarnad prosa.

Det är uppenbart en roman med tydliga självbiografiska inslag och berättaren, en svenskfödd ­filosofiprofessor i Oxford (där Gustafsson varit verksam), bär tydliga drag av sin skapare. Denne universitetslärare, numera en äldre man, är bördig från Gustafssons så många gånger skildrade värld, Västerås och den omgivande västmanländska landsbygden. Till denna förlorade barn- och ungdomsvärld från 50-talet för han oss, här danas en framtida intellektuell i de ständiga samtalen om filosofi och litteratur. Kamratkretsen har sitt eget symposium i ett pannrum. Här försöker man lösa universums och tidens gåtor och Gustafsson färdas fritt i tankarna kring tidens natur i fysisk – kvantmekanisk–mening och dess existentiella i filosofisk. En iakttagelse av hur folk var vinterklädda glider nästan oförmedlat över i tankar om skapelsens under och upphov och så vackert det blir: ”… långt ute i den periferi där krafterna var tillräckligt måttfulla för att tillåta liv att spira och komplicera sig, stod varje ödslig natt som ett slags oerhörd illustration till allt som var utommänskligt och ödsligt och det ­utommänskligas och ödsligas övermakt.” Tankar som dessa känner alla Gustafssons läsare igen – jag kommer att tänka på den skönaste hunddikt som skrivits, ”Elegi över en död labrador”. Och vad är tiden, om inget annat än en rumsdimension? Det svindlar. Däremot tycks religionen spela mindre roll för Gustafsson i dag, eller åtminstone för hans ­berättare, om jag får gardera mig en smula. Vad är till exempel ”frälsning”? Jo, ”att man slutade upp med tre av de aktiviteter som gjorde livet värt att leva: att knulla, att röka, att supa”. Tvära kast, onekligen!

Annons
Annons
Annons