X
Annons
X
Recension

En svart tid Minnen från en svart tid i gettot

Michal Glowinski, född 1934, en polsk motsvarighet till Schück och Warburg i en och samma person, är verksam vid Institutet för Litteraturstudier i Warszawa, det berömda IBL, filial till Polska Vetenskapsakademien. Han är lingvist, kritiker och författare till ett digert verk om kommunismens språk och, inte minst viktigt, han har gjort sig känd som en stillsam strukturalistisk sabotör av den på sin tid också hos oss så omotiverat upphaussade socialrealistiska romanen. 1998 gav han ut en memoarbok som blev prisbelönad i hemlandet och uppmärksammad även i utlandet. Dess titel ”Czarne sezony” har av de två entusiastiska översättarna, tillika utgivare, Erland F Josephson och Piotr Zettinger, försvenskats till En svart tid. Bokens tjugo berättelser står i ett visserligen kronologiskt löst förhållande till varandra, men tillsammans bildar de ändå en krönika över fem år av författarens liv, tiden mellan 1939 och 1944.
”En svart tid” är en lättläst, lätttillgänglig men bara skenbart okomplicerad bok. Här framträder nämligen en mogen man som talar om och med sitt sjuåriga jag, som lånar sin röst till det barn han då var, fast det är barnet självt vi tycker oss höra och se. Den vuxne mannens egendomligt saktmodiga reflektioner och kommentarer över den onda tid som varit hade inte kunnat nå oss i dag om de inte redan funnits nedlagda som frön i pojkens själ. Om de inte ledsagat honom på hans fem år långa via dolorosa med stationer som hette våld, död, hot, fara, flykt, skräck, mord, utsatthet, sjukdomar, hunger och kränkning. Om barnet inte hade burit dem inom sig genom alla smärtsamma separationer och all förödelse av andlig och materiell natur han varit utsatt för. Man kan alltså läsa texten för vad den ser ut att vara, en enkel skildring av en judisk gosses och hans familjs tid i Warszawas getto, flykten därifrån och ständiga, ytterst farliga förflyttningar från det ena gömstället till det andra. Men också som en upprättelse av ett över allt förstånd prövat barn, en stillsam hyllning till detta barn och alla dem som hjälp det att överleva.

Den omkring ett år långa vistelsen i ett barnhem som förestods av katolska nunnor innebar för pojken Michal inte bara en period av relativ säkerhet och lugn. Hela denna tid av skilsmässa från de sina var ett slags övervintringstid då hans känslomässiga och intellektuella aktivitet reducerades till ett minimum. Ett drygt halvsekel senare beskriver han sitt tillstånd under hela denna period som ett försjunkande i sig själv, ett tillstånd av slöhet och orörlighet då han ”... mer eller mindre började likna ett objekt”. Detta konstaterande innebär inte någon som helst kritik av de tappra nunnorna och deras uppfostrargärning. De hade nog att göra med omsorgen om sina trehundra skyddslingar i en tid då mat och medicin knappast gick att uppbringa. Tvärtom. Författaren uttrycker klart och tydligt sin tacksamhet för deras aldrig sviktande mod och självuppoffring. Att gömma judiska barn bestraffades av tyskarna med döden. Man kan också läsa denna stilla framflytande bok för vad som inte står i den. Nämligen den aldrig uttalade frågan: varför minnas? Det är en fråga som författaren inte själv ställer läsaren men som läsaren mycket snart vill ha svar på. Kanske är ”En svart tid” först och främst en avhandling om minnet som funktion av moralen? Ett vilande, ett sövt minne innebär en moralisk förlust för den människa som vägrar eller inte orkar minnas, också i de fall då det förflutna är för hemskt att tala om, för svårt att klä i ord. Minnet utan bistånd från dess ägare är maktlöst. Kan inte tjäna människan när det inte aktiveras av inifrån kommande moraliska behov. Jag tror att författaren betraktar ett förnekat minne som ett öde land där skräcken har blivit herre över livsviljan.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X