Recension

TrettondagsaftonMinimal Shakespeare utan bråddjup

Under strecket
Publicerad
Annons

Shakespeares Trettondagsafton utspelar sig i Illyrien, ett sagans ingenstans och överallt. Spegelteaterns uppsättning i gröngräset utanför Steninge slott gör inget för att placera Illyrien i världen och tiden; scenografin är minimal och kostymerna snarast funktionella: enkla vita linnen, fladdrande byxor och kjolar. Skådespelarna är synbarligen redo för träning eller kampsport.
Trettondagsafton i Peter Bööks regi liknar ett kammarspel, trots att föreställningen möter himlens oändlighet, inklusive flygplansdån. Här saknas det myller av skådespelare och statister som ofta karaktäriserat Spegelteatern på sommaren.
Peder Holm spelar
såväl den trogne kaptenen Antonio som den livlige och ständigt berusade Tobias Raap och en präst, som ser ut att vackla på gravens rand, men som visar sig ha mer liv i sig än så.
Holm är ett komiskt ankare, ofta tillsammans med Jesper Bromark som övergår från att spela (en annan) kapten till Andreas Blek af Nosen. Rollen är genialt skriven: en korkad karl, som vet om att han är korkad, och Bromark spelar den med självmedveten och vinnande naivitet.
Frida Nordstrand spelar både den skeppsbrutna Viola, som klär ut sig till Cesario, och hennes bror Sebastian. Sålunda blir hon navet i den kärleksintrig som väcker Pontus Olgrims Orsino och Cathrine Johanssons Olivia ur deras förstenade attityder. Med enkla men effektiva medel - ändrad blick och kroppshållning - går hon från kvinna, utklädd till man, till man.
Malvolio, den högmodige glädjeförstöraren, spelas av Matilda Mörk, något som förefaller helt självklart. Vi kan skratta åt Malvolios konster i gula strumpor, och i nästa ögonblick känna med den
utstötte och förlöjligade.

Några bråddjup i känslor och tankar erbjuder inte föreställningen; den är publiknära, med folk på tre sidor, utan att ännu verkligen ta kontakt med publiken.
Ibland låter Böök skådespelarna visa sina talanger - Björn Johansson (narren) sjunger egna sånger och Linda Blomqvist (Maria) dansar - utan att det gynnar helheten. Ändå känns de tre timmarna sällan för långa.
Skådespelarna hakar stundtals upp sig på Shakespeares ord men spelsituationerna blir bara roligare. En förmåga har aktörerna gemensam: att göra sig hörda bland myggor och fåglar, trots regn och vind.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons