Annons
X
Annons
X

Mina köp, andras överkonsumtion

SHOPPING | ÄR INGEN ISM ALLS

Första hälften av Stockholm Fashion Week är över och fashionistorna hämtar styrka för att återvända om en dryg vecka. ”En pinsam tid på året”, sammanfattar Johannes Forssberg i
Expressen (29/1) det ”prettopladder” som omger modeveckorna. Han noterar även politikernas faiblesse för att uttrycka ”sin blocköverskridande kärlek till vårt svenska modeunder” under dessa veckor.

Jodå. Politikerna älskar modeundret. Nyligen fick jag ett pressmeddelande från Moderata riksdagsledamoten Anna König Jerlmyr, i vilket hon uppmanade regeringen att instifta ett modeexportpris för att uppmuntra branschen. Och inget fel i det. Uppmuntran och kärlek är bra saker.

Men vem ska man älska och prisa mest just nu? H&M som räknar med att skapa 6000–7000 nya arbetstillfällen under 2009? Eller designern Carin Rodebjer, som kallade finanskrisen en ”sund reaktion på överkonsumtion” i tv häromdagen?

Annons
X

Jag ska inte ironisera. Carin Rodebjer är en utmärkt designer och entreprenör. Men det förvånar mig att så många slentriansågar konsumtionen. Att vänstern låter som om finanskrisen vore guds sätt att markera mot marknadsekonomin är inte så konstigt, det passar deras agenda. Men att människor som tjänar sitt levebröd på konsumtion upprepar stroferna är märkligt. Man får förmoda att Rodebjer anser att konsumtion av just hennes produkter är inom ramen för det moraliskt acceptabla.

Modebranschen positionerar om sig. Begreppet ”slow fashion” har surrat länge. Långsamt mode ska vara reaktionen på konsumism och verkar rymma det mesta – ekologiskt, återanvänt eller helt enkelt hållbart. Tänk signalord som kvalitet, rättvist, basplagg, klassiskt... Argumentationen bygger på en allmän strävan att skapa ett mer hållbart samhälle. Men kan modebranschen förkroppsliga detta? Säkert kan enskilda designers känna och agera så, men den sista jag litar på när det gäller tidlöshet och hållbarhet är en bransch vars livsluft är trender som kommer – och går. Det kan verka klokt att köpa, säg, en svindyr ”oversized” t-shirt i kraftig fröskalsbomull med asymmetrisk halsringning som kommer att ”hålla i åratal”. Men om ett år är för stora t-tröjor pinsamt trashiga, medan ribbade farfarströjor i tvättad bomull är ”det nya tidlösa”. Då sitter jag där, garanterat omodern i flera hållbara år framåt...

Diskussionen om konsumismen är infantil från båda hållen. På högerkanten lovordas konsumtionen utan eftertanke. Som om världens frälsning bodde i en shoppingkasse och vi därför borde inställa oss för att göra vår konsumistiska plikt i galleriorna.

Från vänster yrar domedagsprofeter om förkastlig dekadens och lyx. Och förvisso finns det delar i den numera otrendiga överdådstrenden som inte direkt smickrar vår civilisation – som när guld, kaviar och annat dyrt trycks in i hudcremer som vore kilopriset avgörande för effekten. (I så fall vore kanske kokain lämpligt för hudvård?)

Så vem ska bestämma var gränserna för vilken konsumtion som är ”över” och ”under” egentligen befinner sig?

Min enkla uppfattning är: Jag. Du. Individen. Och våra plånböcker.

För nog måste det vara möjligt att rymma kärlek, uppmuntran och köpvilja både för Rodebjer och H&M?

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X