Annons
X
Annons
X
Idagsidan
Gäst

Madeleine Gauffin Rahme: ”Mina föräldrar har aldrig haft tid att lyssna på mig”

22-åringen som skriver till SvD:s psykolog längtar efter både kärlek och att bli lyssnad på. ”Min mamma och jag har så svårt att prata med varandra. Hon har alltid bråttom och har aldrig riktigt tid att lyssna på mig. Så där har det varit jämt. Pappa vet jag knappt hur man pratar med”, skriver hon.

Psykologen svarar
En ensam flicka går över en skolgård med skolväskan på axeln
En ensam flicka går över en skolgård med skolväskan på axeln Foto: Fredrik Sandberg / TT

FRÅGA: Jag är 22 år och läser nästan alltid vad du skriver eftersom jag är jätteintresserad av psykologi och hur människor är mot varandra. Jag tänker söka till läkarprogrammet och kommer nog in som det ser ut.

Min mamma och jag har så svårt att prata med varandra. Hon har alltid bråttom och har aldrig riktigt tid att lyssna på mig. Så där har det varit jämt. Pappa vet jag knappt hur man pratar med. Han jobbar ännu mer än mamma och har en massa fritidsaktiviteter jämt.

Jag har fyra syskon och är näst yngst. Mina föräldrar jobbar jättemycket eftersom båda är läkare på akuten. De har så länge jag kan minnas jämt jobbat på nätter och helger. Förstås inte samtidigt och sådär men ändå känns det som att de aldrig varit hemma och haft tid i lugn och ro.

Annons
X

Det känns som att jag har någon slags brist på kärlek också.

Min yngre bror är 17 och han tycker nog samma som jag. De andra syskonen är 25, 27 och 29 år. De tre äldsta bor inte hemma längre. De har passat mig och min bror mycket när vi var mindre. Nu kan vi förstås vara själv hemma sedan rätt länge men vi har länge fått klara oss mycket själva.

Det känns som att jag har någon slags brist på kärlek också. Jag letar efter nära tjejkompisar och längtar ihjäl mig efter en kille som bara ska kärleksbomba mig. Fast jag är alltid rädd att vara till besvär.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vet inte om jag har ett stort problem eller så men har du några tips och bra tankar så vore jag jätteglad. Tänker visa min mamma då vad du skriver. Tack på förhand.

    Emma

    SVAR: Tack för ditt mejl. Det är bra att du börjar bli medveten om vilka konsekvenser din uppväxt haft för dig. Medvetenhet är alltid det första steget för att kunna läka det som inte känns bra.

    De flesta barn växer upp med helt operfekta föräldrar. Ingen är perfekt så alla växer vi upp med föräldrar som på något sätt gett oss brist på något. En del av oss lider stora brister och andra har turen att bara få med sig smärre brister från sin barndom.

    Ditt dilemma verkar vara att du aldrig riktigt känt att någon funnits där bara för dig som den du är. Dina föräldrar har varit upptagna både med dina syskon och med sina krävande arbetet. Fem barn är många små individer att ta hand om och det blir säkert svårt ibland att räcka till att se till allas behov. Alla barn är dessutom olika och har lite olika behov. 

    Grundläggande för alla barn är dock att de behöver känna sig ovillkorligt älskade. Med det menar jag att barn behöver känna sig älskade som de är och att de inte behöver vara eller göra något speciellt för att föräldrarna ska bry sig om dem. Många barn, ungdomar och vuxna som är högpresterande har lärt sig att om man är duktig så blir man sedd, uppskattade och älskad. Är man inte duktig och presterar bra så älskar ingen mig, kan man förledas att tro hela livet. Det blir då en ständig jakt på duktighet och ett liv fyllt av hets och stress.

    Jag kan förstå om det finns en arg liten tjej i dig som är besviken och ledsen på sina föräldrar över att de inte riktigt haft tid att se henne 

    Kan du känna igen dig i det? Att dina föräldrar uppskattat det du gjort och att det legat inbäddat i familjeatmosfären, som en självklarhet, att vara duktig och prestera? Något som man inte ens behöver säga utan det bara är på ett visst sätt som man omedvetet anpassar sig till. Det är inte något dåligt men det får ändå vissa konsekvenser att växa upp i ett sådant klimat. Olika förhållningssätt från våra föräldrar leder till olika konsekvenser för oss.

    Du skriver att du längtar efter mycket kärlek och att du är rädd för att vara till besvär. Sannolikt har det inte funnits tillräckligt mycket med kärlek för dig - inte för att någon varit dum eller medvetet undanhållit dig kärlek - utan för att det funnits för många andra behov för dina föräldrar att ta hand om. De har helt enkelt inte räckt till. Känslan av att vara rädd för att vara till besvär får man om man som barn upplevt att man varit just till besvär, i vägen och för mycket när man velat ha självklara behov, som uppmärksamhet och kärlek, närvaro och närhet, fyllda. Då känner man alltid som att man är lite i vägen och man drar sig för att ta plats såsom man är. Istället kan man kompensera med till exempel duktighet.

    Det är bra och viktigt att du ser hur det hänger ihop. Nästa steg är att förstå att du inte behöver söka utanför dig det där du aldrig fått. Du kan sakta och säkert börja ge dig det till dig själv genom att ta hand om den lilla tjejen inom dig som lider brist. Du kan förstå och se, känna in och vara med henne. Du vet precis hur hon haft det och vad hon behöver.

    Det kan också vara en bra idé att prata med din mamma och pappa. Berätta precis hur du känner och se om det går att göra det utan att anklaga. Jag kan förstå om det finns en arg liten tjej i dig som är besviken och ledsen på sina föräldrar över att de inte riktigt haft tid att se henne  och då hela henne med alla hennes behov. Försök beskriva på det bra sätt du gör i ditt mail till mig. Om hur du känner, vad du längtar efter och hur du tror det hänger ihop. Du kan visa henne mailet från mig om det kan hjälpa dig. Det kan bli ett jättebra samtal som kan leda till mer närhet och kärlek för dig. Du kanske vill börja med din mamma om du känner att det är lite lättare.

    All lycka till!

    Fler frågor till ”Psykologen svarar” svd.se
    Annons
    Annons
    X

    En ensam flicka går över en skolgård med skolväskan på axeln

    Foto: Fredrik Sandberg / TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X