Annons
X
Annons
X
Svartsjuka i familjen

”Min syster lider av sjuklig svartsjuka”

”Varför ska jag vara slagpåse för hennes gamla problem?” undrar en läsare.”Mitt brott var att jag gift mig med hennes bror”, skriver en annan. I gensvaren till vår artikelserie berättar läsarna om svartsjuka i familjen. Men att erkänna sin egen svartsjuka tycks vara svårt: samtliga gensvar handlar om andras svartsjuka. Här är ett urval.

Foto: Robert Henriksson Bild 1 av 1

Bild 1 av 7

Foto: Robert Henriksson

Obegripligt hur man bara kan ta emot och aldrig ge

Vi växte upp tillsammans med mamma och pappa. Vi var rätt olika. Jag var en hästtjej och min syster var ute och festade och träffade killar. När hon var i äldre tonåren fick hon en son. Jag var i 20-årsåldern och för mig var det som att få en lillebror. Jag tyckte att det var så roligt. Nästan varje helg åkte jag och besökte dem. Var barnvakt och hjälpte till ekonomiskt med att köpa kläder och leksaker. Under åren som gick var jag ständigt närvarande. Min syster var ute och festade nästan varje helg. Jag eller mina föräldrar var barnvakt de helger pojken inte var hos sin pappa. Han fick också följa med på semesterresor då min syster reste på festresor.

När vi var mellan 20 och 30 dog vår mamma hastigt. Jag tog då på mig en sorts ’mammaroll’ vilket jag inte borde gjort utan fokuserat på mitt eget liv i stället. Jag har alltid trott på att om man ger får man alltid tillbaka, nu vet jag bättre. Jag drabbades av ett par missfall. Min syster sa aldrig att hon var ledsen för det eller beklagade. Hon hoppades att jag inte skulle få några barn. Jag gick på utredning för barnlöshet och gjorde några fruktlösa behandlingar

I tonåren kom sonen snett och började med diverse småbrott och fick flytta till ungdomsboende på annan ort. Jag höll kontakten och ringde varje vecka.

Emellanåt kom min systers blivande mans dotter från annan ort på besök. Min systers sjukliga svartsjuka började dyka upp. Det var fruktansvärt hur hon behandlade den stackars flickan. Hon var även svartsjuk på mina kompisar och min svägerska.

Jag närmade mig fyrtio år och helt plötsligt var jag gravid. Under graviditetens gång brukade jag berätta när jag hade varit hos barnmorskan. Jag fick då bara höra: det var ett jäkla rännande dit, så var det minsann inte på min tid. Min förlossning var svår och jag behövde opereras efteråt och fick stanna under uppsikt av personalen i fyra dagar. När jag ringde för att berätta att jag fött fick jag bara frågan om varför jag inte hade ringt när jag åkte in (vilket var på natten). Jag fick också veta att jag hade inte haft det jobbigare än någon annan som fött barn.

Mina första månader som nybliven mamma var väldigt ensamma. Ingen i min bekantskapskrets hade barn. Åh, som jag saknade min mamma och tänkte på hur det skulle ha varit att ha henne vid min sida.

Min syster kom aldrig och hälsade på trots att hon varje dag passerade vårt hem på väg till och från jobbet. Hon ville inte höra om mitt barn och sa att om vi skulle träffas så fick jag lämna barnet hemma. Jag fick bara höra hur löjligt och töntigt det var att jag gick på träffar på barnavårdscentralen. Hon kritiserade det mesta runt omkring mitt nyblivna liv.

Min systers son träffade en flickvän men fortsatte sin påbörjade brottsliga bana vilket även involverade narkotika. Han behövde pengar till sin försörjning. Han fick en fängelsedom och när jag frågade min syster varför hon inte hjälpt honom fick jag istället tillbaka: ”Det kunde väl du ha gjort”. Under åren han satt i fängelse höll jag kontakten.

Jag blev gravid igen och fick då endast en suck som bemötande inte några gratulationer. Mitt andra barn föddes med en utvecklingsstörning. När hon kom för att lämna present brydde hon sig inte ens om att titta på mitt nyfödda barn utan satte sig bara vid köksbordet och pratade om sitt jobb. Hon kom aldrig på besök eller frågade om jag behövde hjälp med något. Allt jag hade gett under åren betydde ingenting.

För mig är det obegripligt hur man bara kan ta emot och aldrig någon gång ge tillbaka. Så kom dödsstöten. Hon ringde och berättade att hon skulle gifta sig och inbjudningarna var utskickade. Någon inbjudning kom inte till oss utan jag fick veta att jag var en elak och självupptagen person som gick omkring och trodde att jorden kretsade kring mig. Hon är moster till två barn som hon avskyr utan att ha träffat dem. Min syster skulle behöva gå till en psykolog och prata om sin sjukliga svartsjuka, men det förstår hon inte själv.

Anna

Annons
X
Annons
X

Personen på bilden har inget samband med texten.

Foto: Robert Henriksson Bild 1 av 1

Bild 2 av 7

Personen på bilden har inget samband med texten.
Personen på bilden har inget samband med texten. Foto: Robert Henriksson

Min svägerskas svartsjuka har förpestat våra liv

När jag träffade min man, Hans, hade jag ett barn. Han hade inte haft någon längre relation innan mig. Vi blev nästan omedelbart ett par för vi var i 30-års åldern och hade inget att vänta på.

Vad jag inte visste först var att Hans och hans två år yngre syster, Inger, hade en nära relation. Det blev mycket snart helt uppenbart för mig att Inger, som var ensamstående, reagerade på min närvaro med stark svartsjuka.

Inger ville inte prata med mig. Hon bodde i södra Sverige och vi i mellersta och när vi träffades hos föräldrarna gjorde hon allt för att undvika mig, hon försvann. Hon tog med sig Hans på en promenad, gick in på sitt rum eller något liknande. När det var dags att äta satte hon sig vid bordet så att hon inte kunde se mig.

Inger ringde Hans under åren som följde och hade olika förslag på gemensamma aktiviteter, åka på semester, träffa föräldrarna eller annat som alltid uteslöt mig. Hans avböjde vänligt men bestämt eftersom han ville att jag skulle vara med.

Vi kunde inte ha någon normal släktrelation eftersom enda sättet för övriga familjen att vara lojal mot Inger var att utesluta mig ur gemenskapen. Föräldrarna visade tydligt att jag inte var önskad och de inget hellre ville än att Hans skulle ”gå tillbaka” till Inger. De insåg säkert att de hade del i Ingers olycka för när hon var drygt 20 år hade hon en relation med en ung man och de var mycket kära. Men föräldrarna motsatte sig denna man med hänvisning till att han inte var akademiker. Inger böjde sig för föräldrarnas vilja men var djupt olycklig.

Jag trodde att Ingers svartsjuka skulle mildras om hon träffade en man. Det gjorde hon tio år efter att Hans och jag hade gift oss. Svartsjukan blev, om möjligt, värre. Hennes man, som var akademiker, visade sin lojalitet mot Inger genom att helt avvisa mig. Inger hade under alla år förtalat mig och berättat för alla hur illa jag uppförde mig mot henne. När Hans blev sjuk för drygt tio år sedan sviktade hans krafter och han började fundera på om det kanske var sant allt som Inger sa. Jag vet inte vad Inger anförtrodde andra om mig men jag vet att inte ett ord var sant. Jag hade ju aldrig någonsin varit ensam med henne och aldrig ens haft möjligheten att säga något elakt. Inger hade ju själv sett till att vi undvikit varandra hela livet. Mitt brott mot Inger var ju att jag gift mig med hennes bror, men det är inte acceptabelt att säga i vårt samhälle, så därför fick Inger hitta på annat för att smutskasta mig.

Föräldrarna som flyttat till Ingers stad hade lite kontakt med Hans och mig. När föräldrarna blev skröpliga av ålder och Inger ville ha hjälp med omhändertagande av dem var Hans välkommen men inte jag. Han for någon enstaka gång. På dödsbädden bad hans mamma om förlåtelse för att de varit så elaka mot mig, ”det var inte meningen” sa hon till Hans.

Hans ensam blev bjuden till Inger och hennes man men fick besked att jag inte var välkommen. Hans var där några gånger och varje gång inbjöd han dem hem till oss. Jag ville att relationerna skulle bli normala efter 30 år och ville glömma allt gammalt groll. Vid ett besök sa Hans, utan att jag visste det, att han inte tänkte besöka dem en enda gång till om de inte först kom till oss i Mellansverige. ”Jag tänker aldrig träffa Gunilla mer i hela liv” skrek Inger då. Hans kom hem omskakad och träffade aldrig mer sin syster.

Inger dog tidigare i år efter en långvarig sjukdomsperiod. Hennes sista vilja var att jag inte skulle delta i begravningen. Jag tyckte att Hans skulle delta utan mig men det ville inte Hans så ingen av oss deltog.

Jag funderar över om det kan vara så att man blir sjuk av att veta att man gör fel mot en annan människa. Om man vet att man far ut med osanningar för att medvetet skada någon, kan det då vara så att immunförsvaret sviktar? Ingen vill ju egentligen vara ”ond”. Men ändå, man väljer sitt liv, eller?

Gunilla A

Annons
X
Annons
X
Foto: Patrick Sörquist Bild 1 av 1

Bild 3 av 7

Foto: Patrick Sörquist

”Jag sörjde henne som om hon hade dött”

När jag bjöd, hade hon aldrig tid att komma. Och det kändes så tomt att ordna fester utan henne, att jag mer eller mindre slutade. Det verkade trigga henne, med större och roligare fester. Till saken hör att vi båda är mycket omtyckta av släkt och vänner, glada och trevliga.

Så gick många år då jag satt hemma och grät, blev deprimerad och nedstämd. Jag sörjde henne som om hon hade dött. Vi träffades bara då vår styvförälder hade middagar. Då förminskade hon alltid mig, med berättelser från barndomen. Vände på händelser där jag ingick, men i hennes berättelser fanns aldrig jag med. Det var som om jag aldrig funnits. Jag sa inget om det, rättade henne aldrig, och ingen annan gjorde det heller.

Vi växte upp under jobbiga förhållanden, övergivna, förälders död, alkoholism med mera. Både min syster och jag har kämpat oss till ”fina” utbildningar, präktiga hem och välartade barn. Utåt har vi det bra. Jag har också en annan verksamhet, vid sidan om, som ger mig mycket uppmärksamhet. Något som sticker ut och som våra släktingar är stolta över.

Ingen annan än min syster vet hur mycket jag har jobbat för att nå hit, där jag är idag. Ingen av oss har fått någonting gratis, utan vi har slitit hårt för att bygga upp något annat för våra barn. Men när jag tänker på henne, kan jag se ilska, långt där bakom.

Nu har så många år gått och jag har sörjt färdigt, förstått att det här går aldrig över. Lite chockad över hur någon kan ”släcka” en annan människa så effektivt, även om jag förstår efter er artikelserie, att mycket ligger i vår barndom.

Men det känns inte rättvist.

Ledsen syster

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    X
    Annons
    X
    Foto: Robert Henriksson Bild 1 av 1

    Bild 4 av 7

    Foto: Robert Henriksson

    Min mans vuxna dotter är svartsjuk

    Med anledning av artikeln i SvD igår (”Jag skulle vilja vara den enda för min man” 12/12), skulle jag vilja bidra med mina erfarenheter.

    I mitt fall är det den vuxna dottern som är svartsjuk på faderns nya hustru, det vill säga mig. Jag vill bara nämna, att det är ganska vanligt. Känner flera kvinnor som råkat ut för detta. Själv har jag svårt att förstå svartsjuka men inser, att det måste vara en förfärlig känsla. Min mans dotter har försökt bekämpa mig på alla de sätt, bland annat genom att först förneka min existens och när det inte höll i längden, spela ut min man och mig mot varandra. När han genomskådade det, tog hon till med förtal till släkt och andra och så vidare.

    Min man har varit angelägen om att vi skulle kunna umgås, men det är jobbigt med en person, som hela tiden försöker osynliggöra mig alternativt demonstrera mot mig genom att inte hälsa, vända ryggen till, hålla mig utanför samtalet och så vidare. Jag har ställt upp för honom, men föredragit att slippa umgänget och känt lättnad, när jag inte behövt vara med.

    Anonym

    Annons
    X
    Annons
    X
    Foto: Robert Henriksson Bild 1 av 1

    Bild 5 av 7

    Foto: Robert Henriksson

    Blev illa behandlad av min brors fru

    Har följt Idagsidans serie angående svartsjuka, väldigt intressant ämne. Avundsjukan likaså, har länge tänkt tipsa er om att ta upp avundsjukan på Idagsidan. Det förstör så mycket. Önskar att vi alla kunde jobba med oss själva för att få bort så mycket avundsjuka som möjligt i världen.

    Jag har klippt kontakten med min bror och hans fru, eller egentligen bara hans fru, men nu har jag inte längre någon kontakt med min bror heller. Min enda bror. Efter att jag under flera år blivit illa behandlad av min brors fru utan någon som helst orsak, bröt jag kontakten. I början tänkte jag att jag inbillade mig/ att hon bara råkade vara på dåligt humör, men sen började jag märka i vilka situationer hon uppförde sig illa och att det var bara mot mig, inte mot min man alls. Jag pratade med våra föräldrar om detta, men de tog det som om jag bara överreagerade.

    Jag kom på att jag kunde testa min brors fru, om detta verkligen var så så som jag trodde och kände på mig, jag gjorde testet och det fanns bara ett sätt att tyda resultatet, hon hade stora problem med mig. Då klippte jag genast banden, tog bort henne från Facebook och dylikt. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt alls. Det är nu tre år sedan. Vi har barn i nästan samma ålder och våra barn har alltid haft roligt ihop och vill gärna ses, men nu ses inte dom heller.

    Hon hade typisk kvinnlig list då hon ville ”skada mig”, hon passade alltid på då ingen annan såg eller hörde. Jag fick nog! Varför ska jag vara en slagpåse för hennes gamla problem från barndomen då vi ses? Hon är ju så trevlig mot alla andra i sällskapet och trevlig gentemot mina vänner. För mig är det skönt, jag har raderat henne ur mitt liv så hon kan inte längre ”skada mig”, men jag lider för att våra barn inte umgås längre.

    Min brors fru är mittenbarnet i en familj med tre döttrar, föräldrarna skiljde sig hastigt då hon var liten och pappan skaffade en ny familj. Jag är nästan säker på att det är något från hennes barndom som kommer fram extra starkt då hon ser mig. Ilskan mot mig förvärrades också för varje år, värre för varje utlandssemester vi gjorde, om jag hade piffat till mig blev det också bara värre och värre. Så hennes ”bagage” från barndomen har egentligen gjort att min och min brors relation idag är obefintlig, att våra barn inte ses och att våra stackars föräldrar lider och tycker detta är jättejobbigt. Hur kan man få henne att söka hjälp? Hon har nog helt och hållet missat vad livet går ut på…

    Lillasyster

    Annons
    X
    Annons
    X

    Personen på bilden har inget samband med texten.

    Foto: Jessica Gow/ TT Bild 1 av 1

    Bild 6 av 7

    Personen på bilden har inget samband med texten.
    Personen på bilden har inget samband med texten. Foto: Jessica Gow/ TT

    Svårt att hantera svartsjuka från tonårsbarn

    Jag läste dagens artikel om svartsjuka i familjen, och då från styvföräldrar gentemot partnerns barn (Jag skylle vilja vara den enda för min man 12/12). Jag vill bara påtala det omvända fenomenet, att det kan vara ganska vanligt och kanske även naturligt, med svartsjuka och andra känslor från kanske framför allt tonårsbarn gentemot mammas eller pappas nya partner. Och det är inte heller lätt att hantera, alldeles oavsett hur moget och vuxet den nya partnern i bästa fall försöker hantera situationen.

    Det hela kan ytterligare kompliceras av att partnern, det vill säga föräldern, inte alltid förstår sin nya partner utan okritiskt tar barnets parti eller snarare köper barnets ”sanning” om att styvföräldern är dum, dålig, hemsk utan att den egentligen är det. Svåra saker, men värda att nämna i sammanhanget.

    Anonym

    Annons
    X
    Annons
    X
    Foto: Claudio Bresciani/TT Bild 1 av 1

    Bild 7 av 7

    Foto: Claudio Bresciani/TT

    ”Vi har blivit övergivna till förmån för sonens nya familj”

    Först en kommentar till: “Alla tassar på tå för svärmors svartsjuka”. Erika – som är den som kanske är litet klokare och socialare – kanske borde koppla av och försöka bara finna sig till rätta i samvaron och inte försöka “rätta till” svärmor. Svärmor är för gammal och kan nog inte ändra sig särskilt mycket – ibland får man göra det bästa av situationen. Ingen idé att hitta rätt eller fel hos andra än en själv. Det blir bara två läger som argumenterar för sin sak.

    Och: Jag har två barn i 40-årsåldern och maken och jag är båda bortåt 75 år. Vi bor ganska nära våra barn och barnbarn, men sonen och hans familj kommer aldrig förbi oanmälda eller utan inbjudan. Sonen kommer heller aldrig förbi själv och det är långt emellan telefonsamtalen. Det saknar vi oerhört mycket, men inser att han har för mycket annat att stå i. Vi vill inte att han ska känna sig pressad eller stressad. Det känns definitivt som vi blivit övergivna till förmån för sonens nya familj och vänner och vi har hamnat i periferin.

    Vi älskar vår svärdotter och våra barnbarn och vi tycker om deras släkt och vänner på den sidan, men saknaden är stor. Det är bara att konstatera. Vi har reagerat som så: Vi kan inte ändra på vår sons beteende. Han har valt – och har väl inte så stort behov av oss. Kanske har vi uppfostrat honom alltför bra till att bli en självständig person som klarar sig själv och inte behöver tänka så mycket på sina gamla föräldrar. Det skulle inte vara roligt för honom att känna att vi ställer krav på att han ska hålla en kontakt som inte är naturlig för honom. Vi gör så gott vi kan genom att bjuda till söndagsmiddagar och ställa upp med det vi kan när det gäller hjälp med barnbarnen.

    Detta är för många livets gång. Vi gamlingar var i centrum en tid under våra barns uppväxt, men nu får vi försöka göra det bästa av situationen och leva på minnen – och då menar jag inte att sukta och klaga – utan att faktiskt försöka komma ihåg och njuta av allt det fina vi hade en gång. Nu är en nytt skede i livet.

    Dottern och hennes familj håller en tätare kontakt och det är vi väldigt glada och tacksamma för. Men döttrar är nog ofta på det sättet även om det finns undantag.

    Så kan man också tänka!

    Gammal förälder

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X