Annons
X
Annons
X

”Min självbild har stärkts”

Gensvar. Mindervärdeskomplex är en känsla som följt många adhd-kvinnor genom livet. En diagnos i vuxen ålder har varit startsignal för att reparera en sargad självkänsla. Här är några av läsarnas berättelser.

Av SvD
[object Object]
Läsare berättar: ”Köksbordet i min pappas hem när han gick bort. Resten av huset var likadant i alla rum”. Foto: LÄSARBILD

Alla de ingredienser som nämns i artikelserien fanns ständigt närvarande under min uppväxt: den ständiga röran av kartonger, burkar, piller och påsar, deltidsarbete och långvarig sjukskrivning, sömnproblem och panikattacker. Men på 1970- och 1980-talet talade ingen om sådant som adhd. Att det var rörigt hemma var också något jag hemlighöll för skolkamraterna, som jag istället undvek för att slippa förklara något. Nu finns mina föräldrar inte längre i livet, och på sätt och vis gör det mig oerhört lättad. För mig har det varit en belastning att växa upp i skuggan av dessa symptom och, till skillnad från Gunnels söner i artikelserien, så bröt jag så småningom som vuxen relationen, vilket också är något jag aldrig pratar om. Jag har upplevt att många anser det skamligt att bryta relationen till sina föräldrar. ”Hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land” heter det ju, och många utomstående har svårt att förstå hur det är att försöka ha en nära relation till en förälder som är psykiskt sjuk. Bilden (ovan) föreställer köksbordet i min pappas hem när han gick bort. Resten av huset var likadant i alla rum.

AA

Det är otroligt viktigt att ta död på myten att adhd enbart är något som har med små stökiga pojkar att göra. Hos flickor och kvinnor kan det se helt annorlunda ut. Jag hade alltid vetat och känt att jag var annorlunda, men aldrig förstått vad det var - förrän jag för snart 1,5 år sen fick diagnosen adhd. Jag var då 22 år och det var en av de bästa saker som någonsin hänt mig. Fram till dess hade jag mått periodvis väldigt dåligt under hela mitt liv. Detta inte främst på grund av mitt så kallade tillstånd, utan på grund av hur min personlighet blivit bemött sen småbarnsåren. Även om jag alltid känt stöd och kärlek hemifrån så var det ingen som riktigt förstod mig.

Annons
X

Jag har aldrig fallit inom ramarna för vad allmänheten skulle kalla adhd, jag var alltså ett tämligen svårupptäckt fall. Först och främst: jag är tjej och har ett fullt fungerande liv på alla plan, socialt, studie- och jobbmässigt. Jag har sen tidiga tonår gömt det mesta inom mig.

Förenklat kan man i princip säga att jag enbart har den hyper­aktiva delen av adhd, alltså inte mer uppmärksamhetsproblem än någon ”normal”. Däremot har jag en hjärna som är som en nio­filig autobahn. Jag hade väldigt lätt för mig i skolan, och blev, åtminstone de första tre åren, hemskt understimulerad, vilket blev en frustration i sig och ledde till att jag pratade mycket och fick skäll för det. Vuxna förstod mig inte. Kunskapsmässigt låg jag långt före min ålder, men känslomässigt låg jag en bra bit efter, vilket är väldigt vanligt hos adhd-barn. Personer med adhd har en starkt känslo- och impulsstyrd hjärna, oavsett intellektuell nivå. Detta förvirrade nog min omgivning, och inte minst mig.

Jag var ett i grunden mycket glatt barn med stor fantasi, som hördes och syntes, och helst spelade fotboll med killarna. Jag avskydde att göra enformiga saker och tyckte oftast att tjejlekar var alldeles för stillsamma. Jag blev något av en pajas, på gott och ont. Redan som liten lärde jag mig själv att ”hantera” min personlighet, tyvärr på ett i många avseenden destruktivt sätt, då jag hela tiden fick känslan av att vara besvärlig, jobbig och ”för mycket”. Detta ledde i tonåren till enorma prestationskrav på alla områden eftersom jag alltid kände mig otillräcklig. Men inte ens med toppbetyg i alla ämnen, en anorektisk kropp och godkända antagningsprover till flera av landets musikhögskolor var jag lycklig. Vad hade jag gjort fel? Jo, jag hade ju tappat bort mig själv helt i all min strävan att bli det jag trodde alla andra ville att jag skulle vara. Till slut ville jag ingenting längre. Efter att genom livet träffat en handfull psykologer som inte förstått någonting, tog min mamma saken i egna händer, läste mycket och föreslog slutligen diagnosen adhd. Sedan följde en mycket väl genomförd utredning som jag är otroligt tacksam för.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En stor räddning för mig, som alltid haft en stark överlevnadsinstinkt, var musiken.

    Min diagnos har hjälpt mig att förstå mig själv, och att äntligen kunna hitta vem jag är och vad jag vill. Jag har insett att vissa saker är helt enkelt inte min grej men att jag är helt ok för det. All den energi jag lagt på negativa tankar om mig själv kan jag nu omvandla till något positivt. Jag har också förstått att jag är super­cool och fantastisk, och att jag besitter en kreativitet som är i det närmsta oändlig. Idag är jag lycklig!

    Det kan stundtals vara väldigt jobbigt att ha en hjärna som är så känslig, och som inte stannar förrän man somnar, men jag skulle heller aldrig vilja byta bort det otroligt rika liv den hjärnan ger mig. Jag har provat medicinering, men det var inget för mig. Mitt problem var min självbild, och den stärks nu för varje dag utan medicin. Dock kan medicinering vara ett bra ­alternativ för vissa, så inget ont om det.

    Emmy Lindström

    Jag fick diagnosen som 33-åring. Jag är fysiskt väldigt energilös och underaktiv, men har väldigt svårt att stänga av hjärnan – eller åtminstone det kaos och snurr som pågår där inne.

    Många kvällar kan jag inte somna, hur trött och slutkörd jag än är. Jag stänger ögonen, men måste med vilja hålla dem stängda. Jag försöker stänga av, men övre delen av huvudet surrar och är ”på” och på något sätt spänd.

    Orken och tålamodet tar slut väldigt tvärt. De sinar inte lite i taget, utan totalt och helt plötsligt. Den fysiska underaktiviteten kan delvis förklaras av att gymnastik alltid varit en stor plåga. I skolgymnastiken lyckades jag antingen inte få kroppen att göra det vi skulle göra, vilket var otroligt nedslående, liksom att gymnastiklärarna därvid bara lämnade mig därhän. Eller så misslyckades jag till den grad att jag skadade mig, vilket just inte var roligare. Eller så blev man vald sist till något lag, vilket var ännu mer nedslående.

    Många, som jag, dras med enorma mindervärderskomplex, som inte precis minskas av att många tycker att man kan ”skärpa sig”.

    Att inte få in vissa göromål på rutin tar kraft. Man måste anstränga sig för att göra de enklaste saker. Det handlar faktiskt inte om att man är dum. Det handlar bara om att man inte får in rutiner, och därmed måste ta hjärnkraft, ork, tid och koncentration till detta. Som att göra frukost, knyta skor, klä på sig ...

    Att tappa bort, förlägga och ha sönder saker och spilla tar mycket tid. ”Lägg nyckeln på samma ställe varje gång, så slipper du leta”, säger folk. Jättebra idé. Men om man inte ens är medveten om att man lagt den ifrån sig, vad gör man då?

    Fummel-Fia

    Jag fick diagnosen add (alltså utan hyperaktivitet) för sex år sedan. När min son fick denna diagnos vid 13 års ålder och läkaren sade att det ofta är ärftligt, föll allting på plats för mig. Efter utredning fick jag samma diagnos. Det var en enorm lättnad, eftersom jag hade känt mig oduglig i mycket, både i karriären och att sköta hemmet. Jag är i dag 56 år. Jag gick en massa kurser som ”arbeta effektivare”, ”använd hjärnan bättre”, utan att det hjälpte.

    Jag äter numera också central­stimulerande medicin och det har ändrat mitt liv. Jag känner mig numera ”normal”. Även om problemen inte är helt borta så har jag lättare att ta itu med saker och koncentrera mig, och är mer ”vaken” eller uppmärksam.

    Kerstin

    Bra att det skrivs om adhd, och inte minst om kvinnor med adhd. Jag arbetar som psykolog och ser hur flickor och kvinnor med adhd så ofta har missats och fortfarande missas. Många är de som inte fått eller får den diagnos, det stöd och den förståelse de skulle behöva. Mot sig har de ofta även sin ojämnhet; Även om man är bra på vissa saker kan man ha ha stora svårigheter med andra.

    Camilla Gunnarsson

    Jag och min man har en dotter som i dag är sex år. Vi kände på oss att det var något som var annorlunda med henne från det att hon föddes. Tillsammans med förskolan och logoped arbetade vi för och fick en remiss till neurologisk utredning. Efter att ha väntat i ett år fick hon sin diagnos, ADD, när hon var fem år.

    Vi vet att vi är ”lyckligt lottade” som har fått utredning och diagnos så pass tidigt i hennes liv. Möjligheterna för henne att få ett bra liv är betydligt större än för någon som får diagnosen senare i livet, kanske med förstörd skolgång och knäckt självförtroende som resultat. Men likväl har hon detta neurologiska handikapp, som kommer att påverka henes liv för all framtid. Som förälder är det samma oro dagligen och samma tankar som mal: hur ska hennes liv bli? Hur kan jag göra för att hjälpa henne på bästa sätt? Vad händer när jag och min man inte lever längre? Denna oro tillsammans med den sorg man känner för att ens barn är handikappat tar mycket på krafterna.

    Er artikelserie ger oss hjälp att kunna förstå hur vår dotters framtida liv skulle kunna bli, och vad vi därför behöva fokusera på redan nu för att hjälpa henne förstå och skaffa rutiner för.

    Ulrika

    Jag är mamma till en flicka med diagnosen adhd. Idag är hon 10 år gammal och diagnosen fick hon vid 6 års ålder.

    Att leva med barn är en resa och med ett barn med adhd blir resan ibland lite besvärligare. Lika ofta är resan humoristisk och spontan. Svårigheten att vara förälder är att hitta en balans mellan den fasthet och tydlighet som krävs för min dotter, samtidigt som jag måste vara smidig och ge henne frihet att vara den hon är.

    De största problemen uppstår i skolmiljön, både vad gäller ren kunskapsinhämtning men också socialt. Oron för hennes situation just nu och i framtiden tär på mig enormt mycket. Föräldraskapets dilemma är att både vilja skydda och vid ökad mognad släppa taget.

    Min upplevelse är att jag som förälder inte fått någon vägledning. Jag får uppfinna mina egna strategier och med hjälp av mitt eget nätverk hantera situationer.

    Jag skulle, som ni säkert förstår, inte vilja att hon var annorlunda. Min dotter lär mig så oerhört mycket och upplevelserna tillsammans med henne är så extremt nyanserade. Hennes ­humor och spontanitet berikar mitt liv och även andras.

    42-årig mamma i Stockholm

    Jag förstår inte varför personer med adhd måste ha så stora problem med städningen, att de ska leva med ett ostädat hem. Jag har anställt en städerska, som hjälper mig ett par timmar var tredje vecka. Nu har det ju blivit ännu enklare och billigare med hushållstjänster, så det behöver bara kosta några hundra i månaden.

    Min diagnos är Aspergers syndrom, men jag har även ett par symptom som liknar lindrig adhd. Nu håller jag på att skaffa en assistent, som ska hjälpa mig i jobbet som programmerare (jag gör datorspel), eftersom jag har svårt att få något gjort, när jag sitter ensam hemma. Visst, det kostar en stor del av min inkomst från spelförsäljningen, men det är ju bättre än nästan inga intäkter alls, om spelet inte blir klart i rimlig tid. Jag har även ett halvtidjobb som tidningsbud, som jag försörjer mig på, och det fungerar bra tack vare de fasta rutinerna, och jag gillar att jobba på natten samt att man kommer ut och får ett par timmars extra motion varje dag.

    Mats Anderbok

    Otroligt bra att det här ämnet tas upp! Jag hade dock gärna sett ett lite store fokus på den grupp som förmodligen är allra minst uppmärksammad; kvinnor med koncentrationssvårigheter utan hyperaktivitet. Som går igenom skoltiden som ”duktiga flickor” som lärarna tycker är så himla duktiga och lätta att ha att göra med, eftersom de gör så lite väsen av sig. De kompenserar sina problem i det tysta med olika strategier och att genom jobba dubbelt så hårt som alla andra. Då de inte är till problem för någon annan än sig själva så uppmärksammas de inte överhuvudtaget.

    Under hela min tonårstid så har jag haft kontakt med sjukvården, skolans kurator och BUP för att jag har mått dåligt. Jag har hela tiden känt att mitt problem har suttit i min hjärna, att jag på något sätt helt enkelt är annorlunda konstruerad än andra. Men det jag fått höra är att jag bara haft för höga krav på mig själv, och att jag varit deppig för problem i familjen (även fast jag inte alls upplevt det så). Hela högstadiet och nu snart hela gymnasiet, då kraven började öka, har jag stångat mig igenom varenda ämne, varenda uppgift. Eftersom jag är rätt intelligent har jag oftast lyckats i slutet, efter en massa gråt och nätter av uppesittande. Andra gånger har det inte gått alls. Själva problemet har alltid varit att få ut det som jag har inne i huvudet. Att komma igång, att börja skriva. Har alltid varit helt fascinerad av människor som bara kan ta tag i saker. Hur gör de liksom?

    Jag fick ganska nyligen reda på att jag mycket troligt har add – adhd utan h-et. Står nu i kö för utredning, så att jag kan få prova på medicin (har förstått att det är den hjälpen man kan hoppas på att få). Nu börjar jag förstå varför jag alltid tyckt att livet varit så otroligt jobbigt, medan andra verkat kunna ta så lätt på saker.

    Anonym

    Jag har en son som är 15 år och som har adhd i kombination med dyslexi. Vi har gått från det mörkaste som kan finnas till att få känna att han i dag får uppleva livet från dess ljusa sidor. Han kommer alltid att få tampas mer med livet än vad andra någonsin kommer att behöva men det har blivit en fighter av honom.

    Susanne

    Fick diagnosen för tre månader sedan, är 46 år och hela mitt liv har jag känt mig fel, fel ,fel. Som flicka var jag vild, slog mina syskon (både äldre och yngre) gjorde vad jag ville när jag ville. Lärde mig tidigt att läsa, skriva och räkna. Hamnade långt före de andra eleverna, allt skulle gå snabbt annars blev jag väldigt rastlös. Svårt med kamrater, ingen orkade med mig.

    Vid 13 började jag dricka alkohol. Alkoholen gjorde att jag fick en stunds ro i min överhettade hjärna, äntligen något som dämpade alla tankar, nåt som gjorde mig ”vanlig”. Hela tiden skötte jag skolan, pluggade som en besatt, rabblade allt högt om och om igen, skrev allt många, många gånger. Att vara bra i klassen var det enda jag var bra på, fortfarande inga kamrater. Jag var en jobbig jävel.

    Vid 15 fick jag min första panikångestattack, ännu ett kvitto på vilken oduglig människa jag var. Åren mellan 18 och 30 var fruktansvärda, hoppade mellan många olika arbeten, kom inte överens med chefer, tröttnade när jobben blev rutin, drog mig undan arbetskamrater, mycket alkohol och ångest över mitt misslyckade liv och ständigt denna fråga ”vad är det för fel på mig?”

    Mellan 30 och 40 stabiliserades läget. Skaffade husdjur som betytt mycket för min utveckling, insåg att jag har bra hand med djur i motsats till min relation till människor. Efter att ha fått diagnosen adhd kan jag förlåta mig själv. Jag har inga skam- eller skuldkänslor över det som varit, jag kunde inget annat, jag visste inget annat, jag är inte dum i huvudet.

    Jag vet att jag inte tål stress, jag måste planera min vardag, jag försöker att stoppa när det börjar bli hyperaktivt, jag har förlikat mig med tanken att det här är jag.

    Anonym

    Läs mer om adhd socialstyrelsen.se Riksförbundet Attention http://www.attention-riks.se/site/

    SvD

    Annons
    Annons
    X

    Läsare berättar: ”Köksbordet i min pappas hem när han gick bort. Resten av huset var likadant i alla rum”.

    Foto: LÄSARBILD Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X