Perfect Guide

Min helg: ”Doften av Axe ger trygghet”

Dag Granath dricker negronis, somnar på biografen och njuter av svettiga omklädningsrum.

Mitt arbete är väldigt socialt och därför infinner sig ett visst behov, ju närmare fredagen jag kommer, att få vara tyst en stund. Innan vi tar helg i ateljén tar vi oss ner till Teaterbaren. Jag trivs väldigt bra där. Man känner sig alltid välkommen, men framför allt är det inte är så orimligt hög musik att man inte hör vad man tänker eller än mindre vad någon säger. 

Annons

Kring Stureplan vid den tiden en fredag vibrerar nästan luften av alla förväntningar på helgen. Som bekant mynnar det hela ofta ut i övertagg och okontrollerbar fylla. Jag avlägsnar mig därför hastigt från området. 

Resten av fredagskvällen tillbringar jag hemma tillsammans med min flickvän. Vi äter middag och båda pysslar med sitt. Under veckans gång sparar jag upp mot tio längre artiklar som jag hinner läsa först på helgen. Dessa brukar jag läsa när lugnet infinner sig och maten lagt sig. Får jag feeling påbörjar jag själv min krönika i Expressen Kultur.

Lördagar är oftast matchdagar. Jag spelar futsal (inomhusfotboll) i Djurgårdens IF i Allsvenskan. Det låter mer ambitiöst än vad det är, men det är tillräckligt seriöst för att ta stora delar av lördagen i anspråk. Är man uppvuxen med sport så har man tillbringat mycket tid i omklädningsrum. Doften av liniment, Axe-spraydeodorant och svettiga benskydd inger en trygghetskänsla som jag saknar om jag är utan den för länge. 

Vinner vi matchen firas det med öl. Förlorar vi matchen blir det sannolikt öl likväl. Det är en bra princip. Man hinner med en eller två stycken på vägen hem och hemma är jag lagom till middagstid.

Lördagsmiddag har det senaste halvåret blivit synonymt med den lilla korsikanska restaurangen Campoloro på Döbelnsgatan. Den är precis som man vill att en kvarterskrog ska vara, förutom att maten faktiskt är god på riktigt.

Någon längre frukost blir det egentligen inte på söndagsmorgonen. Själv äter jag Leksands knäckebröd med Kalles kaviar. Det har jag gjort i princip varje morgon sedan mellanstadiet med undantag för de dagar jag istället väljer messmör. Mina frukostvanor är, som ni kan förstå, något som ger upphov till stora diskussioner då det är ganska få som delar min förkärlek till dessa pålägg (eller deras lukt). 

Kaffe dricks. Ganska svagt, men desto mer. Samtidigt går jag igenom de texter jag fick ur mig på fredagen. Ofta är det nu jag inser att idéerna som kläcktes på fredagskvällen hade filtrerats genom det grumliga filter som Teaterbarens Negronis kan ge upphov till. Inget ”Stora journalistpriset” den här gången heller. Men kanske ett litet kåseri ändå? Får jag ihop 1 800 tecken så skickar jag något till min redaktör och hoppas på bifall.

På söndagseftermiddagen går jag och min flickvän till Cinemateket. Hon ställer upp så länge filmens speltid inte överskrider tre timmar. Hon undviker de längre filmerna, inte för att hon ogillar dem utan för att jag tenderar att somna efter två och en halv timme och detta kan resultera i ljud som hon menar kan störa övriga besökares filmupplevelse. Hennes egen inkluderad.

Till Toppen