Rebecca Forsberg är konstnärlig ledare på Rats Teater i Kista, aktuell med kortfilmen Liv och föreställningen Exil som produceras i app-form.
Rebecca Forsberg är konstnärlig ledare på Rats Teater i Kista, aktuell med kortfilmen Liv och föreställningen Exil som produceras i app-form. Foto: Eva Dalin
Perfect Guide

Min helg: ”Är det normalt att känna livsglädje över en tvättmaskin?”

Teaterdirektören Rebecca Forsberg morgonjoggar, ser konstutställningar och mutar barn med baklava under en helg i Husby.

På fredagar kommer barnen oftast hem innan mig och jag skickar småstressade sms om att jag snart är på väg. Men tekniken i min senaste föreställning Exil strular och jag blir försenad med batteribyten i Kista Galleria.

Annons
X

Disken får tonåringarna ta hand om.

Väl hemma möter jag dottern som ligger slängd över sängen och stirrar på sin mobil. Jag har köpt en badbomb, ett knep för att få henne att ta ett bad och tvätta håret. Medan hon badar lyckas jag få undan det värsta i köket, boka tid i tvättstugan och påbörja middagen. När allt är klart ramlar sonen in med sitt kompisgäng, och jag är stolt över att kunna erbjuda hemlagad pasta carbonara till alla. Disken får tonåringarna ta hand om.

De vill sova över och vi släpar upp madrasser och bäddar på golvet i sonens rum. Själv sover jag som vanligt i vardagsrummet och får flera gånger be dem att sänka rösterna. Men på samma gång är jag glad att det finns liv i alla hörn av lägenheten och snart sover jag så djupt att jag inte märker hur länge de ligger vakna.

Jag väcks av solljuset på lördagsmorgonen. Varje gång tänker jag att jag borde ha ordnat med gardiner, men fönstren i sig är så vackra att jag alltid tvekar. När jag öppnar balkongdörren sjunger fåglarna och uppmanar mig att ta mig ut. Jag joggar mig lagom trött mot asfalten och hälsar på andra morgonlöpare, vi ser alla gulligt nöjda ut över att ha valt att starta dagen med att springa. När jag kommer hem sover alla fortfarande och jag kan brygga mitt kaffe och läsa tidningen ostört. I tvättstugan undrar jag om det är normalt att känna livsglädje över att ha hela tre maskiner som slukar tvätt?

På Husby Konsthall, en del av Husby Gård, ser jag en utställning om frihet som berör. Konstföreningen här är aktiv och generös och ger möjlighet för besökare att ta del av fler perspektiv. För mig är det återhämtning och jag känner tacksamhet för det goda samtalet. I koloniträdgårdarna intill stannar jag och pratar med odlare som har spännande trädgårdar med frön och plantor från hela världen.

Balkongen fortsätter stå öppen mot världen.

På vägen hem köper jag med mig små bakverk från Yas Konditori på torget. De är perfekt kladdiga och söta, papperspåsen mörknar av fettet. Hemma är det tyst eftersom barnen tillbringar lördagen på annat håll. Jag läser något som behöver läsas och skriver något som vill bli formulerat. Sätter på radion, städar undan, sorterar tvätten, drar en trasa över fönsterkarmarna och njuter av att det luktar såpa. Balkongen fortsätter stå öppen mot världen.

På söndagen laddar jag om inför kommande teater och filmproduktioner, förbereder möten med unga tjejer i Husby och nya avsnitt av Scenpodden. Jag skickar några mejl för att styra upp veckan. Nu vill jag att båda barnen kommer hem, de blir lätt så utspridda i sina nya kostymer av självständighet. Jag ringer, trugar och mutar för att få ihop oss till en gemensam stund. Till slut lyckas jag med hjälp av baklavan från Yas och vår hund, Donna. Vi gosar med vovven och blir sockerstinna, så Donna och jag tar en långpromenad och småpratar med andra hundägare om oväsentligheter som hör till.

Till Toppen