Annons
X
Annons
X

”Min gubbpappa var en transperson”

För två år sedan
träffade Karin Thunberg prästen Åke Roxberg som bestämt sig för att bli Ann-Christine. Då var Ester Roxberg den stöttande dottern. Nu är hon författare till boken ”Min pappa Ann-Christine” och berättar om sin resa tillsammans med en far som inte längre finns.

(uppdaterad)
Ester Roxbergs föräldrar är skilda i dag. ”Jag förstår mamma, våra processer går inte att jämföra. För henne handlar det också om sexualiteten. Om min egen man kom hem och sa att han ville leva som kvinna – nej, det hade jag inte klarat.”
Ester Roxbergs föräldrar är skilda i dag. ”Jag förstår mamma, våra processer går inte att jämföra. För henne handlar det också om sexualiteten. Om min egen man kom hem och sa att han ville leva som kvinna – nej, det hade jag inte klarat.” Foto: DAN HANSSON

Han berättar till slut. Det är en måndagskväll i november 2010 och hennes pappa – den luggslitne prästen från Småland – är på Stockholmsbesök och de har just satt sig för att äta middag. Över den plommonspäckade fläskkarrén sprängs hennes barndoms trygghet, allt som är vanligt – och normalt. För det han säger, hennes pappa, är att han är född i fel kropp. Han har en kvinnlig sida som måste få komma fram.

–Först förstod jag inte vad han sa. Allt kändes helt bisarrt, dessutom var han så luddig. Jag trodde han berättade att han var homosexuell. Sen förstod jag att det var något annat. Min gamla gubbpappa med sluttande axlar och gula tånaglar var transperson, en som ville sminka sig och gå i kvinnokläder. Varje dag i hela sitt liv hade han känt att han var Ann-Christine, inte Åke.

Ester Roxberg skrattar över sorgens bråddjup. I dagarna kommer hennes ”Min pappa Ann-Christine”, boken som redan väckt stor uppståndelse. Det är med ”skräckblandad förtjusning” hon inser sprängkraften i deras historia. Den som bäst kan beskrivas som en lång resa, också för henne.

Annons
X

–För när pappa inte var pappa – vem var då jag?

Hon har skrivit boken som hon själv skulle ha behövt när bubblan sprack. Då när hon trodde att hon, och hennes två systrar, var ensamma i världen om att ha en pappa som kände sig som kvinna. Vi möts över matsalsbordet där jag själv intervjuade Åke Roxberg för snart två år sedan. Då var hon dottern som stöttade, förstod. För andra i familjen var det svårare.

En tidig morgon ringde min telefon, publiceringen måste skjutas upp. Den skulle kosta de närmaste för mycket. När Åkes historia väl kom i tidningen hade ytterligare några månader gått, han mötte mig omklädd till Ann-Christine, hade kommit längre i sin process. Och blivit särbo med sin hustru. Jag minns att jag tänkte att han var snyggare som kvinna än som man.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –Men det var ju det luggslitna jag älskade. Ann-Christine klarar sig själv, säger Ester.

    Hennes egen förvirring följdes av skam. Vrede. Och sorg. Tveklöst talar hon om en sorgeprocess:

    –Men när någon är borta på riktigt har de anhöriga chans att gå vidare. När pappa blev Ann-Christine fanns så mycket kvar av hans gamle Åke. Det tog lång tid innan jag insåg att han verkligen var borta, att jag inte kunde träffa honom.

    Men bakom sminket och kjolarna är han väl fortfarande din pappa?

    –Både och. På många sätt har han förändrats. Min tafatta blåmespappa finns inte kvar, han som gick runt med böjd nacke, var lite förvirrad och bäst trivdes för sig själv i snickarverkstan.

    Kan hans böjda nacke ha hört ihop med hemligheten, den längtan han känt redan som barn? Ester Roxberg vet inte, säger bara att hon aldrig misstänkte något.

    –Samtidigt tror jag vi blundade för pappas deppiga sida, den vilande depression som inte finns hos hans Ann-Christine. Hon är mer flärdfull, fläktfull, full av liv. Min gamla pappa var en grå mus medan Ann-Christine går rak i ryggen, har höga klackar, skrattar mer.

    Betyder det att hon, egentligen, är en roligare, mer inspirerande förälder?

    –Det beror väl på vad man vill ha för slags förälder. Jag är tacksam för den barndom som pappa – och mamma – gav oss. Även om pappa själv fick betala ett pris. Om vi tre döttrar inte funnits hade han kanske tidigare kunnat bli kvinna fullt ut. Vi kommer alltid att avslöja honom, kalla honom pappa.

    Bakom oss brummar en diskmaskin, från rummet intill hörs skratten från Julian, åtta månader, som blir passad av sin farmor nu när mamma måste arbeta. I samma rum satt Ester när jag intervjuade hennes pappa. Redan då hade hon börjat skriva på sin bok. Jag minns hennes vackra ord om att hon såg honom som en förebild. Nu ler hon snett när jag påminner, säger att det var sant. Men inte bara.

    –Genom att så snabbt som möjligt normalisera pappa blev även mitt liv lättare. För jag tog ju över hans hemlighet.

    Ingen fick veta. Alla måste få veta. Den första tidens dubbelhet var plågsam. Nyss – det är hennes egen beskrivning – var hon tjejen som tyckte om volanger och pärlor och inte ville sticka ut. Nu har hon en pappa som målar naglarna och vill gå i kjol. Det blev viktigt att veta om andra accepterade det som hänt.

    –Annars kändes det som om de inte accepterade mig heller.

    Och hennes vrede, vart tog den vägen? Lågmält försäkrar Ester Roxberg att hon aldrig varit arg på sin pappa. Eller mamma, som redan före bröllopet fick veta sin blivande mans hemlighet.

    –När han och mamma blev kära och gifte sig på 1970-talet fanns det inte på kartan att han kunde leva ut sin kvinnliga sida. Det tror jag båda förstod. Och han har aldrig levt dubbelliv. Allt detta är jag tacksam för. Om pappa kommit ut i en småländsk småstad när jag var tonåring vet jag inte vem jag varit idag.

    Men det var du själv som talade om vreden …

    –Den handlade mest om att min barndoms trygghet raserades. Inget var som jag trott. Dessutom blev pappa så jobbig, som en tonåring som bara pratade om sig själv. Jag orkade inte lyssna. Samtidigt fanns sorgen över det jag förlorat. Tidigare var det jag som pratade, hade ett liv. Han hade inget.

    Hon säger själv att hon blev hårdare, kallare. Snällflickan från Småland försvann, klippte av sitt långa hår, övergav flera gamla värderingar.

    –Så här efteråt kan jag se att jag också gick igenom en identitetskris. Innan pappa blev Ann-Christine strävade jag efter att vara normal. Normaliteten var lyckan. Idag är det mer intressant med det annorlunda.

    Och resten av familjen? Det kortaste svaret är att alla bearbetade det som hänt på sitt sätt, i sin egen takt.

    –Men boken handlar bara om pappa och mig. De andra respekterar att jag skrivit den, men lämnas utanför. I dag är mamma och pappa också skilda – och pappa har en ny relation med kvinnan som han mötte i höstas.

    Så detta blev en solskenshistoria till slut? Naturligtvis inte. Ester Roxberg vet att hennes pappa varje dag måste kämpa för sin rätt att finnas till, berätta och förklara, hantera människors fördomar. Samhällets syn kvarstår. I dag arbetar han inte heller som präst utan som kommunikationschef i kyrkan.

    Och nu kommer boken som bekräftar hur svårt det blev också för hans dotter…

    –Det är det jobbigaste, att alla kristna med synpunkter på pappa säkert tror att de får bevis på att de haft rätt. Men vi måste tala om svårigheterna för att kunna normalisera dem.

    Och Ester Roxberg själv, vem blev hon när Åke blev Ann-Christine? En tuffare tjej, intygar hon. Men också den som fortfarande brottas med allt det nya. Inte minst orden.

    –Som dotter har jag kvar privilegiet att tala om pappa som ”han”. Andra måste respektera att han valt att bli ”hon”. Men vad har min son? En morfar?

    Annons
    Annons
    X

    Ester Roxbergs föräldrar är skilda i dag. ”Jag förstår mamma, våra processer går inte att jämföra. För henne handlar det också om sexualiteten. Om min egen man kom hem och sa att han ville leva som kvinna – nej, det hade jag inte klarat.”

    Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 2

    Prästen Åke Roxberg har i hela sitt liv känt att han egentligen var Ann-Christine.

    Foto: DAN HANSSON Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X