Annons
X
Annons
X

Tove Lifvendahl: Miljardärer är inte problemet

KRÖNIKA

Är det ett problem att vissa har mycket mer pengar än andra? En fråga som med variationer återkommande ställs från vänster (ofta föranlett av ett boksläpp från en internationell vänsterintellektuell). ”Sverige behöver färre miljardärer”, proklamerar Aftonbladets ledarsida (28/4), och ifrågasätter att pengar (och den makt som följer dem) ska kunna ges från förmögna till deras barn. Att det är ett problem att pengar läggs på hög.

Det är alltså arvsfrågan som upplevs problematisk. Däremot sägs att ojämlikheter kopplade till prestation inte är problemet. Det får man ändå säga är ett steg framåt eftersom samma ledarsida för fem år sedan hävdade att ”vi blir sjuka av inkomstklyftor” (10/4-09).

Nå, om ärvda pengar och miljardärer ska betraktas som ett stort samhällsproblem, är lösningen lätt inringad. De var förra året 136 personer. Det är bara att uppmana dem att flytta. Säga: vi vill inte se er, era barn och förmögenheter här. Tala nypolitiska: *ni river/sliter/drar isär vårt samhälle. *Är ord otillräckliga går det med politiska medel förstås att mota iväg dem rätt enkelt: återinför en redig arvsskatt. Det har vi provat förr, och vet att det fungerar. Ja, det var så effektivt att den sammantagna skatten ibland överträffade värdet av dödsboet, beroende på när aktier eller fastigheter försåldes. Äldre förmögna flyttade utomlands som på pärlband.

Annons
X

**Det fanns många **goda argument bakom Socialdemokraternas beslut att avskaffa arvsskatten. Ett var att det uppfattades som bättre för landet att människor med mycket pengar stannade kvar i Sverige än flyttade iväg. Praktiken av en förenklad klassretorik som ställer rika mot fattiga hade ett pris i realiteten som åtminstone inte den dåvarande S-regeringen var beredd att betala. Men även om man slutade att skattevägen straffa ut miljardärerna ur landet, förblev mycket av retoriken kring dem densamma.

Den mjuka makten är inte oväsentlig. Det spelar roll vad för sorts attityder som odlas. I det jämlika Sverige har förmögna återkommande använts som en av våra mest omhuldade klichéer för satir och politisk mobilisering. Men den schablonmässiga inställningen har också bidragit till att pengarna har lagts på hög. Det är synd.

**Dock finns bättre **alternativ till att motverka det än att beslagta rikedomar genom skatt. Det är att uppmuntra förmögna att använda pengar som riskkapital och till filantropi. Styrkan med sådana pengar är att de är fria från politisk opportunism – de behöver inte användas för att vinna val. Riskkapitalet ger viktig utvecklingskraft i näringslivet. Filantropiska pengar behöver inte generera ekonomisk vinst, men den samhälleliga vinsten kan vara oskattbar. Låt mig ge några exempel:

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **1) **Förra onsdagen skrevs rättshistoria i Sverige, när Högsta domstolen för första gången dömde ut skadestånd till en person som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten. Detta efter tolv års kamp i sex rättsinstanser.

    Den unika domen hade inte kommit till stånd utan insatserna från Centrum för rättvisa. Det är en insamlingsstiftelse som helt förlitar sig på gåvor och anslag från enskilda. Den tar inte emot bidrag från stat eller kommun, politiska partier eller intressegrupper, som fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Ofta är dessa instanser nämligen svarande part, vilket skulle försvåras om det fanns finansiella beroenden.

    **2) **Många av Sveriges muséer hade exempelvis heller aldrig existerat om inte somliga konstsamlare valt att ställa sina konstskatter till förfogande, både genom att låna ut konsten, men också genom att donera till eftervärlden. Sven-Harrys konstmuseum som öppnade i mars 2011 är ett av dem. Filantropiska insatser möjliggör också för de smalare segmenten inom kulturutövandet att skapas, bland annat ljudteatern Audiorama – den första i sitt slag i norra Europa.

    **3) **Baltic Sea 2020 är en privat, oberoende stiftelse grundad 2005 av finansmannen Björn Carlson som gjorde en privat donation på 500 miljoner kronor. Stiftelsen är inte knuten till någon statlig, privat eller annan aktör, och har som mål att fram till år 2020 ha förbrukat kapitalet på konkreta åtgärder för att bidra till att vända den negativa utvecklingen i Östersjön. De fyra områden som prioriteras är restaurering av kustzoner, fiske, övergödning, film/opinion.

    Det är inte som det låter i vulgärretoriska sammanhang, att ”filantropi gör människor beroende av allmosor”, utan att samhället kan växa på bredden och djupet genom verksamhet som aldrig annars hade blivit av. Många ideella organisationer och forskningsinstitutioner är beroende av att enskilda personer, stiftelser och företag stödjer verksamheten.

    Det här behöver vi mer av. Fria pengar som sätts i arbete och utvecklar, skapar nytt och gör nytta. Som driver innovationer på alla upptänkliga områden inom samhället. Som bidrar till ett högre mått av självständighet och oberoende av välvilja från den politiska makten.

    **Men Sverige är ett **land där filantropin bland förmögna inte är så utbredd. Varför? Svaret är enkelt. Om det finns en dominerande inställning att rika människor förtjänar förakt och misstänkliggörande, och förmodligen har fått sina tillgångar på ett omoraliskt sätt, kommer de att hålla en låg profil. Om vi i föraktfulla ordalag dömer ut förmögnas samhällsutvecklande insatser som något som görs enkom för att givaren ska må bättre (vilket ju alla oavsett inkomstnivå gör av goda handlingar), kommer färre tycka det är mödan värt.

    Nej, problemet är inte Sveriges 136 miljardärer. 85 procent av dem har blivit förmögna genom att de och tidigare släktingar grundat företag som har skapat enorma värden för vårt land. Det verkligt problematiska är att deras omgivning slentrianmässigt använder dem som politiska slagträn istället för att nyfiket och välkomnande efterfråga deras ytterligare potential som samhällsutvecklare.

    Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet. tove.lifvendahl@svd.se

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X