Annons

Allan Klynne:Mikroskopiska fiender blev romarrikets fall

Bland historiens katastrofer och sammanbrott intar romarrikets fall en rangplats. Varför gick imperiet under? Länge ansågs klimatet ha spelat en marginell roll, men en ny bok hävdar att klimatförändringar i kombination med bakterier och virus, snarare än något annat, störtade imperiet.

Publicerad
”Pesten i Rom” av Jules-Élie Delaunay (1879).
”Pesten i Rom” av Jules-Élie Delaunay (1879).

Romarrikets nedgång och fall tycks aldrig lämna eftervärlden någon ro. Varför kollapsade egentligen imperiet? Den traditionella berättelsen redogör för yttre och inre faktorer som barbarinvasioner och inbördeskrig, men bakom det politiska händelsebruset finns mängder av andra förklaringar. Länge hade en moraliserande historiesyn tolkningsföreträde. Undergången berodde på för mycket bastubad, orgier, skilsmässor, girighet och individualism, eller tvärtom på avsaknaden av auktoriteter, allvar och disciplin. Ur en historiematerialistisk synvinkel var det antingen slaveriet, byråkratin, skattetrycket eller förmögenhetsskillnaderna som var felet, alternativt bristen på arbetskraft, naturtillgångar och en livskraftig medelklass. Andra förståsigpåare betonade åkommor som blyförgiftning, impotens och gikt. 

Redan en flyktig blick på ämnet kan göra en matt – det finns fler än 200 ”förklaringar” av det här slaget. På 1800-talet kom miljöfaktorer in i debatten. Fenomen som jordförstöring och skogsskövling blev högaktuella, fortfarande med människan som utlösande faktor. När årsringarna i Kaliforniens jätteträd på 1920-talet jämfördes med nederbörden runt Medelhavet började man emellertid skönja dittills oanade sammanhang. Hade en förödande global torrperiod infallit under senantiken? I brist på fakta förblev klimathistoria närmast en ickefråga. Ännu på 1980-talet hette det att klimatförändringar spelat en marginell roll för romarrikets nedgång och fall. I en ny bok ställs detta synsätt fullständigt på huvudet.

Kyle Harper, professor vid University of Oklahoma, ­redogör i sin mycket läsvärda “The fate of Rome. Climate, disease & the end of an empire” (Princeton University Press) för Roms fall med stöd av de senaste klimat­historiska rönen. Tack vare förfinade metoder har forskarna fått fram allt mer data ur trädringar, isborrkärnor och droppstenar (stalagmiter i Skottlands grottor innehåller information om väderförhållandet över Atlanten). Superdatorernas klimatmodeller och dna-teknikens landvinningar gör att vi i dag kan uttala oss med större säkerhet om det historiska samspelet mellan människa och miljö än för bara tio år sedan.

Annons

Romarna må ha byggt sitt imperium i kraft av sin överlägsna militära och politiska organisation, men klimatologiskt sett var betingelserna också ovanligt gynnsamma. Åren 200 f Kr–150 e Kr inföll den så kallade romerska värmeperioden. Under detta klimatoptimum var solaktiviteten hög, jordens största vulkaner inaktiva och medel­temperaturen bitvis flera grader högre än på 1900-talet. Gränsen för medelhavsklimatet gick 80 mil längre norrut än i dag. Västeuropa var fuktigt och varmt samtidigt som Alexandria i Egypten hade regn nästan året om. Dessutom var klimatet stabilt. Från kejsar Augustus regering fram till Marcus Aurelius principat (161–180) rådde pax romana och en nästan oavbruten högkonjunktur.

”The fate of Rome” tar sitt avstamp i mitten av 100-talet, då romarriket beräknas ha haft ungefär 75 miljoner invånare. Hundratals städer, med miljonstaden Rom i centrum, fungerade som dynamiska noder i ett nätverk för handel och produktion från Atlanten i väst till Eufrat i öst. 1960-talets syn på romarnas näringsliv som primitivt har de senaste 50 åren vederlagts av arkeologiska belägg för standardiserade och massproducerade varor i rikets alla hörn. I denna integrerade ekonomi kunde staten driva in mer skatt per capita än vad England förmådde på 1600-­talet. Akvedukter, vägar och kanaler drogs fram ­genom berg och ödemarker. Men någonstans fanns en gräns för hur långt ett förindustriellt samhälle kunde ­expandera. 

Fynd av antika olivpressar på en höjd av 700 meter över havet visar att odlingsgränsen låg betydligt högre än ­dagens 500 meter. Det räcker att medeltemperaturen sjunker en grad för att så höglänta marginalområden ska krympa med fem miljoner hektar enbart i Italien. Med ett annat sätt att räkna betyder det 3 miljoner hungriga människor. Och folk i allmänhet mådde inte bra. Tändernas emalj ­avslöjar undernäring. Inälvsparasiter frodades i de sanitärt undermåliga städerna där malaria och tbc med säsongsmässig regelbundenhet blossade upp. Låg motståndskraft i kombination med den stora rörligheten inom imperiet bäddade för total katastrof i händelse av en pandemi. ­Romarna hade skapat ett ekologiskt system som var vidöppet för smitt­samma sjukdomar, inte minst genom sin ­direkthandel med ­Indien och det tropiska Afrika. I sin kartläggning av romarrikets gradvisa undergång lyfter Harper fram tre farsoter och en folkvandring som särskilt avgörande.

Allt började sommaren 166 e Kr. Rom hade just besegrat ärkefienden Parthien (ungefär Irak–Iran), men på väg hem bar legionerna med sig en dödlig farsot. Den antoninska pesten spred sig med en rasande fart genom riket. Galenos, kejsarens hovmedikus, ger en beskrivning av sjukdomsförloppet som antyder smittkoppor. Statistik saknas, men enorma pensionsavgångar från armén 25 år senare, dokumenterad på bronstavlor, indikerar att mortaliteten låg på 20–25 procent, eftersom luckorna i leden fylldes på i den omfattningen. Även i samhällets toppskikt var dödstalen höga. Av Marcus Aurelius och Faustinas 14 barn överlevde bara två till vuxen ålder. Barnadödligheten låter ana en förlorad generation, och i absoluta tal var detta sannolikt den största massdöden dittills i mänsklighetens historia. Trots detta ägde imperiet ännu resiliens (förmåga till återhämtning), ett av Harpers nyckelbegrepp.

Den andra slaget kom 100 år senare. Vid mitten av 200-talet skakades romarriket av invasioner och inbördeskrig, men också av en aldrig tidigare skådad ”pest”. Kyrkofadern Cyprianos i Karthago är en av få källor till sjukdomen, vars rasande snabba förlopp med blödningar från ögon och kroppsöppningar enligt Harper antyder ett virus av ebolatyp. Samtidigt inleddes en period av ­minimal solaktivitet med kallare vintrar, kraftigt varierande nederbörd och växande glaciärer. Allt samverkade till en dödlig cocktail av missväxt, svält och epidemier.

Imperiet kom dock på fötter igen med ny administration, valuta och religion. Att klimatet i Europa på 300-talet blev varmare kan ha underlättat processen. Men så kom det tredje dråpslaget. År 370 korsade ryttarfolket hunnerna floden Volga. Framför sig drev de goterna, som i sin tur sökte skydd i romarriket. Efter en tid i flyktingläger grep de nyanlända till vapen, och i slaget vid Adrianopel 378 krossade goterna romarnas armé. Därefter började dominobrickorna falla. Västroms militära kollaps för germanfolken inföll decenniet 400–410, varefter en utdragen allianspolitik vidtog, alltmedan kejsardömet tynande bort. Orsaken bakom hunnernas migration från den centralasiatiska stäppen var förmodligen brist på bete; i dag vet vi att perioden 350–370 var den torraste i området på 2 000 år.

Men Östrom överlevde. Det regionala klimatet i Levanten var bra, varför städer och klassisk kultur fortsatte blomstra. I Konstantinopel uppfördes Hagia Sofia, och kejsar Justinianus (527–565) lyckades återerövra både Nordafrika och Italien. Men just när allt verkade gå som bäst slog den fjärde och värsta katastrofen till – den justinianska pesten. Rester av bakterien Yarsinia pestis i skelett visar att det rörde sig om böldpest. Endemiskt förekommande bland gnagare i västra Kina tycks bakterien ha vandrat söderut med sina värddjur till följd av ovanligt kalla somrar. Snart inledde den sin olycksaliga vandring mellan svartråtta, loppa, och människa, innan den år 541 nådde fram till Medelhavet. Dödstalen var skyhöga, över 40 procent. Idag vet vi vad som låg bakom. Två enorma vulkanutbrott åren 536 och 540 (okänt var) orsakade en global nedkylning, med det kallaste decenniet på två millennier. Pesten återkom därefter i vågor och städerna avfolkades. Vid pass år 600 var Östroms förmåga till återhämtning slut. Man hade kommit in i den senantika lilla istiden.

Romarrikets fall har kallats för ”mänsklighetens värsta bakslag någonsin”. Västeuropa kastades materiellt sett tillbaka till tidig järnålder. Historikerna är dock oense om betydelsen av detta, och många betonar kontinuitet framför förändring. Mycket ­beror på perspektivet. Vad är 20 000 stupade soldater vid Adrianopel mot sju miljoner offer för den antoninska pesten? ”The fate of Rome” tar tydligt ställning för de senare.

Det ska framhållas att Harper skriver både välformulerat och vederhäftigt. Mängder av kartor och grafer förtydligar resonemangen, och boken avslutas med en 50-sidig bibliografi. Att se honom som en Edward Gibbon för 2000-talet är dock att ta i. Historiens gängse aktörer är nästan osynliga; här är det mikroberna som har huvudrollen. De rent medicinska avsnitten är tämligen detaljerade, men boken innehåller också utmärkta översikter av historiska faser och ­företeelser. Som helhet betraktad är ”The fate of Rome” ett mästarprov.

Likväl känns framställningen emellanåt enkelspårig. På svenska har Fredrik Charpentier Ljungkvist i flera böcker betonat hur samhällelig kollaps genom klimatpåverkan kräver att flera politiska, ekonomiska, sociala och kulturella faktorer samverkar. Denna komplexitet berörs även här, men klimatet överskuggar ändå allt. Romarriket får drag av en dinosaurie som dukar under för sina sjukdomar. Synen på hunnerna som klimatflyktingar torgfördes dessutom redan 1917 av Ellsworth Huntington; skillnaden är att bara professor Harper kan driva sin fallstudie med hjälp av nya klimatdata. Trots upprepade intyganden om att klimatet endast bidrog till nedgången kan man alltså tycka att slutsatserna ligger farligt nära miljödeterminismen som ser förenklade samband mellan klimat- och samhällsförändringar. Mord på statsöverhuvuden och finanskriser påverkar också historiens gång. 

Romarna levde i föreställningen att de hade kontroll över naturen i sin globaliserade värld. Jämförelsen med dagens värld kan verka enkel, men tål att beaktas. En sak är i alla fall säker: frestelsen att jämföra då och nu, och söka framtiden i det förflutna, tycks aldrig dö ut.

Annons
Annons

”Pesten i Rom” av Jules-Élie Delaunay (1879).

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons