Annons
X
Annons
X

Mikael Wiehe - ute ur mörkret

I alla år har han talat tyst om sitt familjeliv. Nu öppnar Mikael Wiehe dörren till det mest privata, till krisen när hans hustru lämnade honom – innan de försonades och skilsmässan blev inställd. –Jag tror inte mina sånger kan rädda äktenskap, men någon kanske får sig en tankeställare.

Mikael Wiehe.
Mikael Wiehe. Foto: DAN HANSSON


Efter att ha
hållit
på med det här sedan jag var 17 kan jag säga, wow, här är något nytt – som jag är
stolt
över

Nu trotsar Mikael Wiehe den borgerliga uppfostran han – faktiskt – en gång fick, raserar påbudet att privatlivet ska helgas bakom stängda dörrar. I veckan kom skivan Sånger från en inställd skilsmässa, den som är hans tonsatta resa genom helvetet ut på andra sidan. Från den där höstdagen 2005 när hans hustru lämnade honom efter 15 års äktenskap fram tills hon kom tillbaka, stod där utanför dörren och frågade om de inte kunde försöka igen. Just detta han drömt om. Ändå blev det svårt, som att vända en atlantångare i Pildammarna, eftersom hans hjärta ”var svart av hat”.

–Jag var tvungen att skriva de här texterna för att överleva, säger han som den enklaste förklaringen till att skivan, över huvud taget, blev av.

Annons
X

Han sitter ner nu, har fått kaffe och tid att dra andan efter flygresan upp från Malmö. Luften behövs för det är mycket han vill berätta och han måste göra det långsamt, som om han stakat ut en mental väg för att kunna, eller uthärda, förklara detta som, enligt hans eget språkbruk, gjorde så in i helvete jävla pissont.

–Jag har ingen bra jämförelse. Utom att det var som att rycka ut vårtor med plattång. Då blöder det också mycket.

Smärtan efter att hans hustru försvunnit var tillräcklig. Ett halvår senare, två dagar innan han skulle ha premiär på en nyårskabaré i Malmö, fick han veta att hon hade träffat en annan.

– Att skriva blev mitt sätt att klamra mig fast vid verkligheten, som om jag ändå hade kvar ena foten på fast mark.

Annars hade du gått sönder, försvunnit ut i universum?

– Nej, annars hade jag sjunkit ner i den gyttjegrop i vilken man under sina sömnlösa nätter brottas med svartsjukans demoner. Där finns ingen luft, det är raka spåret ner i skiten.

– Samtidigt gjorde jag allt det vanliga också. Jag jobbade och tog hand om barnen, lagade mat och grät, grät. Och så var jag arg, det ingår i sorgpaketet. Blir man väldigt ledsen blir man också arg.

Hans chock var total. Ändå medger han att äktenskapet inte var särskilt bra, före kraschen. Varför de inte reparerade skadorna i tid får den suckande, och klassiska, förklaringen att de väl jobbade för mycket, hade för många barn.

– Nej, jag vet inte. Men min första reaktion när smällen kom var att det här skulle jag reda ut. Inte vi, utan jag. Det säger rätt mycket om mig.

Rent teoretiskt hade det kunnat vara du som blivit passionerat kär i en annan?

–Det har hänt förr. Som när min fru och jag träffades, då bröt jag upp från mitt första förhållande. Men just för att jag varit med om det en gång tror jag att jag djupast inom mig bestämt att aldrig mer ta till den nödutgången. Passioner är ingenting som bara drabbar en, inte om man är över 17.

Att Mikael Wiehe höll tyst om sitt eget svek vid den första, genomförda, skilsmässan medan han nu sprider sin sorg som övergiven är inte sant. Nästan viskande påminner han att plattan Basin Street Blues, från 1988, rymmer hela den där första historien, åtminstone i förtäckta ordalag.

Han ser sig definitivt inte som bättre, eller godare, än sin hustru.

–Hon har inte gjort något som inte jag gjort, mycket värre. Kanske inte i vårt förhållande men tidigare. Min platta är ingen hämnd på henne, ingen anklagelse. Den är bara ett ärligt försök att skildra hur fasansfullt ledsen man kan bli.

Som i låten ”Om jag ska klara av det här”:

Och jag måste ta på mig

mycket tjocka, helst heltäckande kläder

så att jag inte märker

att du inte rör vid mej.

Mitt i eländet fanns en vändpunkt. Hans vänner gav den namnet Fonda-effekten, efter den berömde Jane. Plötsligt uppiggad berättar Mikael Wiehe om när han uppträdde i samma finska tv-program som sin idol Jane Fonda. Först sjöng han en sång, sedan blev hon intervjuad med så fåniga, devota frågor att han försiktigt började stämma sin gitarr, i ren och generad nervositet. Ändå blev Fonda störd och undrade vad det var för oväsen. Han tystnade, tills hon på frågan vad hon trots all rikedom och berömmelse ändå saknar svarade ”kärlek” och tvärs över studiogolvet frågade om han, den skäggige sångaren, månne var singel?

–Jag kunde, alldeles sanningsenligt, säga att min hustru just lämnat mig. Jane Fonda gjorde en gest att jag skulle sätta mig bredvid henne. Sedan tog hon min hand, satt där i minst åtta minuter samtidigt som hon berättade om det kapitel i sin bok som jag borde läsa. Visst, det var boken som hon gjorde reklam för. Men hon höll min hand, just hon av alla människor såg mig i all min uselhet.

–Efteråt tog någon en bild på oss tillsammans. Den ligger på min hemsida.

Vad är det du säger, att skilsmässan var värd mötet med Jane Fonda?

–Nej, nej. Men det var jävligt kul.

Att hans hustru återvände berättas utan romantiskt skimmer på plattan. Orden är krassa: Jaha, nu vill hon komma tillbaka. När älskaren har lämnat henne, när hon är fattig, trött och sjuk.

Till en början bodde hon i en egen lägenhet, våren 2007 flyttade hon hem igen.

–Det var ju det vi ville. Båda två.

Mikael Wiehe jämför med en gammal stickning som måste repas upp.

– Man får riva upp allt och börja om från början, sticka den på ett nytt sätt.

–Jag har inte sagt att det är enkelt. Jag har inte sagt att det går fort. Men vi har båda en beundransvärd ambition att det ska bli bra. Dessutom har vi hjälp av en bra psykoterapeut.

Om skilsmässan genomförts – nej, då hade det aldrig blivit någon platta. Det hade varit för trist, för banalt. Den inställda skilsmässan ger något nytt att berätta.

Mikael Wiehe flinar till, påminner att han alltid beskyllts för att vifta med pekpinnar men nu är det inte den gamle proggaren som pekar mot vänsterkanten utan en luttrad äkta man som vill berätta att det går att få fyr också i den kärleksglöd som gömt sig under ruinerna.

Recensionerna i veckan var överlag positiva, även om någon, SvD:s Dan Backman, tröttnade efter några genomlyssningar och DN:s Nils Hansson ängsligt undrade hur Wiehe ska kunna åka ut och turnera med de här sångerna?

Han har själv ställt sig samma fråga.

–Men jag får väl hoppa över mellansnacket. Bara sjunga, rätt upp och ner.

Själv undrar jag om han blivit äktenskapets nye beskyddare?

–Jag har tänkt på det, att det kan uppfattas så. Fast det är inte sant. Det finns äktenskap som är döda som träd, dem finns ingen anledning att strida för. Men om man fortfarande tycker om varandra, då kan man kämpa. För det är ett jobb, det måste man vara inställd på. Det räcker inte att tycka att den andra är snygg eller trevlig.

Mikael Wiehes hustru har gett sitt godkännande till att han nu sjunger ut om deras kris. Om inte? Ja, då vet han ärligt talat inte hur han skulle ha gjort. Eftersom det, också, handlar om hans frihet och integritet som konstnär.

– Men jag har, i princip, tagit bort allt som vänder sig mot henne. Allt som kan uppfattas som slängar, eller ironi.

Den enklaste förklaringen till att kristexterna inte gömdes undan i en skrivbordslåda är hans övertygelse att de är bra. Han säger det utan att dölja glädjen:

–Efter att ha hållit på med det här sedan jag var 17 kan jag säga, wow, här är något nytt – som jag är stolt över.

Det är denna strävan som rent konstnärligt hållit honom vid liv genom alla år: Att han inte gitter göra en låt som han redan har gjort.

– Det är inte kul att skriva Kapitalismen är kass för tusende gången. Det blir för trist, för både mig själv och min publik. Därför måste jag göra det jag aldrig gjort, om det sedan är afrikansk musik, en balett eller något som ska spelas av en symfoniorkester.

Nja, några gamla spår lär han väl aldrig överge. Som Bob Dylans musik. Men det är kanske en annan historia.

Nu betonar han att likheten mellan skilsmässoplattan och alla års politiska texter är just upptäckarglädjen, berusningen i att hitta något nytt.

När Mikael Wiehe började med Hoola Bandoola Band, då på 70-talet, framstod plötsligt många politiska samband som glasklara – vilket han omedelbart ville förmedla till sin publik.

–Det var så skitspännande. Samma gäller nu. Jag har upptäckt saker i mig själv som jag tror att andra kan känna igen. Och i bästa fall ha lite nytta av.

Du menar att skivan borde ligga hos varenda familjeterapeut?

–Jag tror inte den kan rädda andras äktenskap, lika lite som jag trott mig kunna förändra världen genom mina politiska sånger. Så enkelt är det inte. Däremot är jag fullständigt övertygad om att några i en stor publik, låt oss säga tre, kan drabbas av en sång. Att den i just det ögonblicket är den rätta och kan påverka dem, på något sätt.

Att Mikael Wiehe själv drabbades så ödesdigert av sin äktenskapskris kan, förstås, hänga samman med hans egna tidiga erfarenheter. Hans svenska mamma och danska pappa skilde sig när han var sex år. Familjen bodde då i Köpenhamn, när han kom hem efter ett besök i Sverige var pappan borta. Liksom chokladen Mikael gömt. Det sista minns han nästan bäst.

–Jag är övertygad om att farsan snott den. Hur som helst flyttade brorsan och jag tillbaka till Malmö med mamma. Som vuxen fick jag bra kontakt med pappa, jag har aldrig sett mig som ett olyckligt skilsmässobarn. Ändå har jag gått runt med en ständig skräck för den stora katastrofen.

Katastrofen, vad är det?

–Jag tror det är att bli övergiven. När min hustru lämnade mig materialiserades denna min värsta mardröm.

Att skilsmässan, den inställda, skulle ha förändrat honom är han förstås inte säker på.

–En skilsmässa är ingen nyckel till ett nytt liv. Jag tror inte människors förändras särskilt mycket, av någonting. Däremot kan man, i bästa fall, få ökade insikter genom en kris. Man kanske förstår sig själv lite bättre, om man vågar se.

Hans politiska engagemang, det vi bara nuddat vid, är äkta och påtagligt. Däremot protesterar Mikael Wiehe inför påståendet att han skulle vara en uteslutande politisk sångskrivare. De rent agitatoriska sångerna är få. Max två.

–Mina mest omtyckta texter sjunger man för nyfödda barn, för döda föräldrar och kompisar – och för folk som gifter sig. Nu på ålderns höst, när äktenskapen börjar knaka i fogarna, ska man också kunna hålla Mikael Wiehe i handen.

Frågan om han, efter att ha sjungit ut om sin inställda skilsmässa, känner kravet att förbli lycklig, får honom att fnissa till, av ren häpnad.

–Jag har ansvar för mig själv. Och för min hustru. Men jag har inget ansvar för själva framtiden, förutom det där med att hantera mina sopor.

Annons
Annons
X

Mikael Wiehe.

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X