Annons

Fredrik Rönnbäck:Michel Leiris – en litteraturens matador

Den franske författaren Michel Leiris fascinerades av tjurfäktning. I dess rester av en urgammal offerrit fann han också likheter med litteraturens villkor. Båda handlar om att träda i kontakt med döden.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Vad gör författaren när han skriver? Det frågar sig Maurice Blanchot i La littérature et le droit à la mort (Litteraturen och rätten till döden). Samma fråga ställer sig Michel Leiris, en av de 1900-talsförfattare som fortfarande är i det närmaste okända på våra breddgrader. På svenska finns hittills endast hans självbiografiska berättelse ”Mandomsåldern” (originalet ”L’âge d’homme” utkom 1939; svenska översättningen på Vertigo 2002), som visserligen hör till hans mest intressanta verk, men som ensamt ändå inte gör hans författarskap rättvisa. I Frankrike utkom år 2003, under ledning av professor Denis Hollier, Leiris magistrala La règle du jeu (Spelets regler) i Gallimards Pléiadeutgåva. Det är ett omfattande självbiografiskt verk i fyra delar, som ursprungligen kom ut med ungefär tio års mellanrum mellan åren 1948 och 1976. Nästa år planerar man att publicera ännu en volym, som kommer att omfatta bland annat ”Miroir de la tauromachie” (Tjurfäktningens spegel) och ovan nämnda ”Mandomsåldern”. Tillsammans erbjuder dessa texter ett slags ledmotiv till Leiris författarskap, och en inblick i hans syn på litteraturen.

Annons

I likhet med många andra författare och konstnärer i början och mitten av 1900- talet fascinerades Leiris av tjurfäktningen. Han såg spåren av en förlorad mystik, de sista resterna av en urgammal offertradition. Ämnet behandlas främst i ”Miroir de la tauromachie” och i ”Om litteraturen betraktad som en tjurfäktning” (som ingår i den svenska utgåvan). Den senare publicerades som förord till återutgivningen 1946 av ”Mandomsåldern”, som först hade utkommit 1939, och utvecklar idén om en litteratur som närmar sig tjurfäktningens inneboende fara. ”Mandomsåldern” är ett slags bekännelse i Jean-Jacques Rousseaus anda där Leiris ålägger sig att berätta allt, att avslöja alla hemligheter. Han vill därigenom uppnå vad han ser som ett slags katharsis, genom att förmedla en renare och sannare bild av sig själv, som i sin tur påverkar hans relation till familj och vänner, och inte nödvändigtvis till det bättre. Långt ifrån de många självbiografiska skildringar där författaren mest ägnar sig åt att avslöja andra, vänder alltså Leiris blicken mot sig själv och bemödar sig om att visa upp alla sina fel och brister. Men bekännelsen som litteratur är ändå, medger han, en övning i narcissism; all introspektion vilar på en önskan om syndaförlåtelse, något som väl med all önskvärd tydlighet kommer till uttryck hos både Rousseau och Augustinus, hans mest framträdande föregångare i genren.

Annons
Annons
Annons