X
Annons
X

Lars Gustafsson: Michel Foucault om sexualitetens födelse

Sexualitetens historia var det sista område Michel Foucault gav sig in på, och han hann inte mycket längre än till trehundrata­let. De tre volymerna av hans verk har utkommit hos Gidlunds förlag — "Viljan att veta", "Njutningarnas bruk" och "Omsorgen om sig" — i utmärkta översättningar av Britta Gröndahl. Ett varningsord, dock, till dem som bespetsar sig på sensationer; det handlar inte om sexualitet i fysisk mening.

Michel Foucault (1926–1984).
Michel Foucault (1926–1984). Foto: IBL

DET FINNS HOS Friedrich Nietzsche en filosofisk analysme­tod som man skulle kunna kalla "genealogin". Konfronterad, t ex med de moraliska föreställningar­nas och institutionernas historia i västerlandet vägrar han se dem lineärt. De är inte historien om hur ett medvetande om världen har banat sig väg genom olika historiska situationer till en alltmer differentierad och förfinad upp­fattning, av någonting som hela tiden är som det är, oavsett vad vi tänker om det. (Ungefär så ten­derar Kant att se dem.)

I stället för en linje ser Nietz­sche ett stamträd. (Det finns en djupnivå där tanken inte är så långt från vad Quine har att säga om språklig mening i sina senare skrifter.) Ursprungligen helt skilda fenomen, känslor och beteenden som inte har något som helst sam­manhang med varandra har i olika omgångar (av vilka några har haft en karaktär av total omvälvning) moraliserats. En kontext har an­nekterat dem. Det vill säga de har införlivats av moralen för att se­dan ibland åter släppas loss ur det sociala och emotionella fält som på så sätt har uppstått. I stället för att granska de moraliska föreställningarnas historia för au där finna den röda tråd som sammanbinder alltsammans – en meningslös verksamhet i Nietzsches uppfattning – bör vi som filosofer teckna moralens stamträd. I uppgiften ingår också att utpeka bastarder­na, att visa vad som har tappats och avskilts och naturligtvis att visa brottytorna där de stora för­ändringarna ägde rum.

DET ÄR – säger Nietzsche – till exempel så att för de gamla romar­na en akt av medlidande över huvud taget inte hörde till det moraliska området; den utgjorde något som man kunde gilla eller ogilla men den föll inte under moraliska omdömen. Sexualmora­len med sina vilt svängande värde­ringar, sitt sätt att ockupera mark för att strax åter avträda den är naturligtvis ett tacksamt fält för genealogi. I den grekiska antiken är den kroppsliga kärleken mellan män en socialt accepterad um­gängesform för vilken filosoferna skriver etikettsregler. Hos kyrkofäderna är den en avgrundslik styggelse. Den elisabethanska kome­din ser med ett roat leende och ett muntert skratt hur ungdomar­na realiserar sin ännu omogna sexualitet. Och i Henry James ro­maner omges varje sexuell hand­ling med den djupaste tystnad medan hundratals sidor kan kär­leksfullt analysera vad som leder fram till beslutet att utföra den.

Annons
X

Nietzsche tillämpade den ge­nealogiska metoden inte bara på moraliska föreställningar utan också på religiösa, sociala, politis­ka och till och med på filosofin själv. Ett av de mest lysande av­snitten i hans "Moralens genealo­gi" handlar om straffen. I årtusen­den, säger han, har mänskligheten tillfogat smärta, spärrat in och dödat sina medlemmar, allt i de mest varierande och sinnrika for­mer, allt under motiveringar som fullständigt skiljer sig från varand­ra. "Det som har en historia kan inte definieras" – så lyder en av Nietzsches aforistiska samman­fattningar.

DENNA SPECIELLA syn på be­greppsanalys förvandlar naturligt­vis filosofens arbete till ett slags arkeologi. Han söker inte längre ett slags logisk substans bakom de skiftande uttryckssätten, ty den finns inte, utan i stället blir hans uppgift inte olik filologens: att fin­na hur ett ord blev ett annat, eller hur ett ord med en betydelse så småningom kom att beteckna nå­got helt annat. Det till synes givna upplöser sig i tidsbundna konfigurationer och vår förmåga att tänka i konfigurationer andra än våra egna ter sig högst begränsad. Det finns en rad intressanta och vägande invändningar mot detta betraktelsesätt, men dem skall jag inte dra igenom här. (Den special-intresserade kan bläddra efter så­dana argument i min bok "Språk och lögn" från 1978.) Men Nietz­sches oerhört växande inflytande i modern filosofi har skapat ett nytt och intressant rum för detta slags forskning.

Den främste moderne represen­tanten för Nietzsches genealogiska förhållningssätt, som i vart fall har visat sig utomordentligt kreativt, är naturligtvis Michel Foucault. Under sitt alltför korta liv hann denne tillämpa metoden, med del­vis fascinerande resultat på tre stora historiska områden: den psy­kiska sjukdomens, straffens och sexualitetens historia. Hans bety­delse för poststrukturalismen och besläktade, man kanske skulle kunna säga, icke-kognitiva moder­na filosofier, är mycket stort.

FOUCAULT HAR ibland, inte minst av traditionella idéhistori­ker, anklagats för att vara alltför schematisk i sina exposéer. Och det kanske han är. Men hans verksamhet bekräftar en gammal san­ning: historieskrivning blir synlig, får ett verkligt inflytande först i det ögonblick den styrs av en inter­pretation, en historiesyn.

Sexualitetens historia var det sista område han gav sig in på, och han hann inte mycket längre än till trehundratalet. De tre voly­merna av hans verk har utkommit hos Gidlunds förlag (1980, Del 1. Viljan att veta, 1986, Del 2. Njut­ningarnas bruk, 1987, Del 3. Omsorgen om sig, allt i utmärkta översättningar av Britta Grön­dahl.

Ett varningsord till den läsare som bespetsar sig på sensationer är kanske på plats; boken handlar inte om sexualitet i fysisk mening utan om begreppet med samma namn och hur det erövrar ett dis­parat och mångtydigt fält av mänskliga aktiviteter, Den reflex­ion med vilken denna oerhört in­nehållsrika studie inleds är den att vår egen tidsålder upplever ett oerhört intensifierat talande om något man kallar sexualitet, i råd­givningsspalter, hos psykoanalytikern, i romanens och dramats värl­dar. Och det paradoxala är att budskapet i detta oavbrutna talan­de hela tiden har varit detta att någonting man kallar "sexualite­ten" är förtryckt, stympad, inte har tillåtits komma till sin rätt att spela sin av naturen tilldelade roll i den mänskliga samvaron och personlighetsutvecklingen. Hur förklarar man en sådan motsägel­se? Kan det vara så att det myck­na talaridet ändå rymmer en form av förtryck? Ja, menar Foucault, ty det gör av könet ett objekt för kontroll, terapi, problematisering, ungefär som alkoholpolitiken av (det i ursprunget privata) ruset gör ett för offentligheten åtkomligt objekt för kontroll och terapi.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

DE KÖNSBESTÄMDA relatio­nerna mellan människor har i alla samhällen gett upphov till ett alli­ansmönster, bestämmelser och regler för giftermål, samlevnad, generationernas rättsliga förhål­landen till varandra. Detta möns­ter är ännu i den klassiska tidsåldern juridiskt. Det har stränga regler för vem som skall anses vara oäkting i den hereditära lin­jen till exempel. Men det har inte något särskilt differentierat utrym­me för bestämning av olika sorters sexuella avvikare. Detta allians­mönster förlorade sin betydelse när – i samband med den agrara och den industriella revolutionen – de ekonomiska processerna inte längre kunde finna mycket stöd i det.

Framför allt från och med sjut­tonhundratalet skapas därför i väst ett nytt alliansmönster. Och detta nya mönster är sexualiteten. Vad som var väsentligt för det gamla systemet var det lagfästa förhållandet mellan kontrahenter­na. Det nya systemet liknar det nya mönster för straff och över­vakning som Foucault ser komma vid samma tid: det innebär en interiorisering, "en permanent utbredning av områdena för kon­troll och formerna för denna kon­troll" (Vol. 1, s. 135). De främsta agenterna i detta nya system, lä­karna, pedagogerna börjar "psyko­logisera" eller "psykiatrisera" de olika alliansrelationerna. Jakten på och det minutiösa klassificeran­det av de sexuella avvikarna tar sin början. Barnet sexualiseras (och det slags varningsböcker mot onani som nästan skrämmer livet ur den unge August Strindberg i "Tjänstekvinnans son" tar nu sin form) och kvinnan hysteriseras (och måste av familjen utlämnas till läkarens högre kunskap).

FOUCAULT LABORERAR i själva verket med två stora av­brott. Ett äger rum på sexton­hundratalet. Det är tiden för de stora förbudens genombrott. Krav på den äktenskapliga sexualiteten som den enda, absolut nedtystan­de av allt ohöviskt talande, systematisk jakt på avvikare och "fula gubbar". Det andra avbrottet är nittonhundratalets: det blir tillåtet att tala om könet igen, men detta kön som det talas om har proble­matiserats; det har blivit till "sexualitet". Denna procedur in­går i ett allmänt myndigheternas omhändertagande av livet. Sam­hället normaliserar med hjälp av ett kontinuum av apparater, vilkas uppgift skiljer sig från domstolar­nas på det sättet att de vill vara normaliserande. Denna nyordning av samhället går hand i hand med en eugenisk utopi. Den moderna biologiserande rasismen är en tvil­lingbror till den mentalitet som yrkar på sterilisering av avvikare. Nazismen ser Foucault bara som en ovanligt barnslig och extrem variant av ett mycket mera vid­sträckt mönster. (Och den som till skillnad från den franske tänkaren har läst makarna Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" från 1934 kan tycka sig bättre se vad han menar.)

SIGMUND FREUDS psykoana­lys får en något komplicerad ställ­ning i detta mönster. Den bidrar till att skapa "sexualiteten" som mänskligt predikament, och åter-visar den i sista hand till lagens välde, eftersom den är "obotlig" men den är också motståndsrörel­se i det att den säger att ingen kan göra anspråk på att reglera libidon. "Man måste tänka sexualitetsmönstret utifrån de makttekni­ker som är samtida med det."

Utifrån denna teoretiska modell går Foucault att granska de sexuel­la föreställningarnas genealogi och han börjar i antiken. I volym två finner vi honom mycket utförligt sysselsatt med de etiketts- och se­deregler som bestämmer den anti­ka gossekärleken. I volym tre finns några av hans mest snillrika fynd av litteratur. Han har kommit på den lysande iden att inte bara be­gagna sig av läkare som Hippokra­tes och Galenos (som alla är ense om att man måste ransonera med sina krafter; en föreställning som ekar långt in i de onanivarnings­skrifter som skrämde vettet ur August Strindberg och hans samti­da). Han har också noggrant läst den rika antika drömtydningslitte­raturen, framför allt Artemidoros "Oneirokritika", en bok som be­tydde något för Freud. En bok som ur drömperspektivet går igenom nästan alla möjliga och omöjliga sexuella situationer.

Denna bok kommer inte längre än till trehundratalet men gör på vägen många fynd. Ett är påpekan­det att för grekerna sexualobjekten (flickor eller gossar) är oväsentliga. De utgår från att könet kan välja sig många slags objekt utan att ett ögonblick uppleva detta som en mångtydighet. Den fara som gre­kernas läkare och filosofer hela tiden bekymrar sig för är inte en fara i objektvalet utan i subjektet. De fruktar omåttligheten, de talar för en drifternas och det lämpliga ögonblickets ekonomi. Det gäller att hushålla med sin kropp, menar grekerna.

FOUCAULTS VERK kan man ha olika uppfattningar om, helst om man är mycket kunnig i antik och senantik filosofi. Där finns många konstigheter, t ex att han har så litet att säga om de stora farsoternas roll för den offentliga sexualmoralen. Hans huvudtes är fascinerande men naturligtvis yt­terligt svårbevisad. På ett egen­domligt sätt tycks hart förminska det kristna genombrottets roll i sexualmoralen. Hans verk förblir alltså en fascinerande grundbygg­nad till något ännu större. Det hör till historiens många obehagliga ironier att denne lysande idéhisto­riker och filosof blev ett av de första franska offren för den stora aidsepidemin. Vad han kan ha haft för tankar om den tycks han ha behållit för sig själv.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Michel Foucault (1926–1984).

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X