X
Annons
X
Recension

MGMT MGMT har blivit ett band i bojor

Fyrtio år efter hippiegenerationens ”Summer of love” var det år 2007 dags för hipstergenerationens ”Summer of neon”. Med singlarna ”Time to pretend” och ”Kids” slängde New York-duon MGMT in alla garderobens färgade plagg i samma maskin, lät dem tumla runt och klädde sedan hela Williamsburg i spräckliga toner. Få band representerar hipsterkulturen så mycket som MGMT, ett tag var de vägvisare för en generation – om än lite ofrivilligt. Det var som om Andrew VanWyngarden och Ben Goldwasser av misstag hamnat mitt i öknen och nu skulle leda folket ut genom den. Popmusikens nya budbärare som blivit missförstådda i sina texter. För när MGMT i ”Time to pretend” sjöng om att bli rockstjärnor och flytta till Paris för att knarka var det med en ironi som gick många förbi. Istället blev låten ett slags ytlighetens lovsång.

Att vara så tydligt sammanlänkade med några år i tiden gör det inte helt lätt för MGMT att gå vidare. Sex år och tre album senare är frågan redan vart de nu ska ta vägen. VanWyngarden och Goldwasser verkar inte riktigt veta det själva men har ändå dragit ihop ett band och gett sig ut på turné. De ser inte ut att ha det särskilt roligt på scen. Bandets två senaste skivor har velat röra sig bort från debutens sorglösa melodier. MGMT har velat ge sig ut på psykedeliska rockresor i medvetandet, men istället för att svepa med sig publiken och gå in i ett meditativt tillstånd måste de då och då avbryta för hits.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X