Annons
X
Annons
X

Metod finns men inget mandat

MEDEL UTAN MÅL. FRA-lagen ger staten verktyg för signalspaning som medborgarna aldrig diskuterat värdet av eller meningen med. Är det alls förenligt med demokrati att ge all makt till en stat som bara kan erbjuda en metod men som saknar mandat? Det undrar Nicklas Lundblad i serien om Sverige i FRA-lagens spår.

Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön utanför Stockholm.
Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön utanför Stockholm. Foto: FREDRIK SANDBERG/SCANPIX

Vi lär oss att all makt utgår från, och utövas av, medborgarna. Där börjar den moderna demokratin och därifrån måste varje analys av maktfördelningen i det moderna samhället utgå. Men hur vi upplåter vår makt måste också uppmärksammas. Det är lärorikt att se på två politiska förslag som diskuterats i närtid: förslaget att polisen skall få utnyttja det så kallade PKU-registret, med genetiska fingeravtryck från de medborgare som fötts efter 1975, samt signalspaningslagen. Både när det gäller DNA-registret och signalspaningen kan vi konstatera att det rör sig om att vi som medborgare ställer övervakningsverktyg till statens förfogande. När detta verktyg används kan sedan alltid omförhandlas.

Om den makt som utgår från medborgarna utformas som ett verktyg får staten bara ett hur, inte ett varför. Motsatsen är långt ifrån omöjlig att tänka sig: en lagstiftning med ett tydligt ändamål, men med nästan öppna medel. En lagstiftning som tydliggör syftet med upplåtelsen av medborgarens makt och avslöjar ett gemensamt mål.

Problemet med den typen av lagstiftning – säg, en lag om skydd av nationell säkerhet som ger en myndighet rätt att göra vad som krävs för att skydda nationen, medborgares liv och hälsa samt konstitutionen – är att den kräver avvägningar som den moderna byråkratin inte förmår eller vill göra.

Annons
X

Tjänstemannen vill egentligen inte ha ett mandat, han vill ha en metod. Anledningen är lika enkel som kanske nedslående: med mandat följer ansvar, med metod följer ansvarsfrihet. Därför får vi också en lagstiftning som handlar om metoden, inte om mandatet. Om DNA-register. Om signalspaningsteknik. Inte om att bekämpa brott eller att skydda riket.

Vår lagstiftning handlar om substantiv, aldrig om verb.

Det riskerar att bli ett svårt misstag. När medborgarna ger staten metoder och inte mandat sätts rättssäkerheten automatiskt ur spel. Rättssäkerhet bygger inte på att en viss metod används, även om det är frestande att tro det. Att samma process används i alla fall är en sorts rättssäkerhet, men det räcker inte. Uniforma avrättningar enligt en väl avvägd och noga utformad metod är inte rättssäkra bara för att de är mekaniska.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Rättssäkerheten bygger istället på två komponenter: på ett väl avvägt och utformat mandat, och först därefter på valet av en därtill passande metod. Det är två skilda diskussioner – den första är värderationell, den andra målrationell.

    Det är en svaghet i den moderna rättsstaten att vi inte tycks förmögna att diskutera värden när vi talar om teknik. Både DNA-register och signalspaning är ytterst exempel på vad vi skulle kunna kalla det tekniska imperativet i den moderna rättsordningen: när något blir tekniskt möjligt måste det snart också tillåtas. Vi ser samma sak i upphovsrättsdiskussionerna: den tekniskt möjliga fildelningen tycks kräva en tillåtande upphovsrättsreform – men där stretar de redan besuttna emot. Integriteten däremot saknar samma försvarare, saknar en egen överbyggnad av företag, ekonomiska intressen, organisationer och politiska traditioner. Integriteten är ju det klassiska exemplet på ett alltför lösligt strukturerat särintresse: alla bryr sig men ingen gör något.

    Det tekniska imperativets skuggsida är en rättslig nihilism, särskilt väl förberedd i den svenska rättsfilosofiska myllan där Axel Hägerström vänt jorden och gödslat. Värdet har sedan länge flytt den svenska rättsordningen. I dess plats finner vi nu metoden, tekniken – ett hur. Diskussionen om informationssamhällets framtid är dock förtjänt av ett varför. Det gäller inte bara integriteten, utan också just upphovsrätten och därtill yttrandefriheten.

    Det vi kan göra som medborgare är att fundera över om det går att demokratiskt upplåta vår makt till en stat som bara kan erbjuda en metod, och som tycks vilja ha ett öppet mandat, möjligen uppklätt i säkerhetens nya kläder.

    Det lagstiftaren bör fundera på är när den tappade sin lust till mandat, och började nöja sig med metod. Och kanske varför den är så förtrollad av teknikens möjligheter att den förväxlar dem med nödvändiga reformer.

    En del av svaret finns kanske i Zygmunt Baumans observation att vår fruktan är baserad på flytande, otydliga element; vår osäkerhet är uppenbar, men orsakerna komplexa. Och när vi inte förmår reda ut orsakerna blir ordningen i metoden, det konkreta i ett hur en tröst för den moderna, rädda staten.

    Men det är en klen tröst för medborgaren som på lång sikt växlar in sin frihet mot säkerhet till en ständigt sjunkande kurs.

    Samlade SvD-artiklar om FRA-lagen svd.sesam.se

    Nicklas Lundblad

    Annons
    Annons
    X

    Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön utanför Stockholm.

    Foto: FREDRIK SANDBERG/SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X