Metalldetektor kräver tillstånd

De marodörer i mopedåldern som nyligen försökte plundra en fornlämning med hjälp av en metalldetektor fick sitt skattsökarintesse rejält tilltufsat. Fynden bestod mest av rostiga konservburkar, ölringar, tandkrämstuber och spikar.

Under strecket
Publicerad
Annons

Att köpa en metalldetektor och tro att man skall finna skatter med den är önsketänkande. För det första är det olagligt att använda metalldetektor utan tillstånd från länsstyrelsen. För det andra är det snarare regel än undantag att inte hitta något.
Professionella arkeologer kan få leta i veckor innan de överhuvudtaget finner arkeologiska metallföremål i marken. Dessutom har detektorn såväl radiosändare som radiomottagare och kräver därmed en del av sin utövare.

Metalldetektorer har, enkelt uttryckt, ett långt skaft med sändare och mottagare i en låda och en sökplatta längst ner. Från sändaren skickas en radiosignal ner till sökplattan och då skapas ett elektriskt fält. Störs detta av något föremål i metall uppstår ett missljud. En smålandsentreprenör annonserar detta som ett brumljud för järn, tut, tut för silver och en rejäl vissling för guld. I verkligheten och framförallt när det gäller billigare detektorer blir det snarare ett evigt tutande när sökplattan sveper över kapsyler, taggtråd,
cigarettpaket och ölringar.
Bättre resultat går att få om man kalibrerar detektorn. Den ställs då in i förhållande till den omgivande marken eftersom där kan finnas mineralrik sand och annat som stör signalerna. Även ljud från vissa metaller kan väljas bort.
Att använda metalldetektorer på fornlämningar är bara tillåtet för arkeologer. De kan få fram mindre mynt, smycken och spännen på mellan 10-30 centimeters djup, medan större metallföremål kan hittas ned till omkring en meter.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons