Recension

Leviathan. Ett fall för FandorinMest för den nostalgiske deckarläsaren

Under strecket
Publicerad
Annons

En viktig känsla i den moderna ryska kulturen är nostalgi, nostalgi efter det förlorade Sovjetunionen, kanske efter Stalintiden med lag och ordning eller ännu hellre efter Ryssland före revolutionen. Det är ofta en nostalgi som leker med det förflutna och just också erkänner att det kanske aldrig varit riktigt som man föreställer sig det.
En genre som passar utomordentligt bra för att uttrycka nostalgi är den gammaldags detektivromanen. Conan Doyle eller Agatha Christie förmedlar ett England som inte finns och kanske aldrig funnits.
Ett gammaldags liv som genom sin gedigna oföränderlighet och harmoni ger en perfekt bakgrund till de förfärligaste mord.
Vad skulle då inte göra sig bättre än en rysk nostalgisk detektivroman? Det är just det som den ryskspråkige författaren Boris Akunin skriver och med stor framgång. Namnet är en pseudonym för Grigorij Tjchartisjvili med en blinkning till 1800-talets anarkistledare Bakunin, och denna humoristiska blinkning till genren och till historien är karakteristisk för Akunins framställningskonst över huvud taget. Han har gett ut detektivromaner som utspelar sig i gammal rysk kyrkomiljö och bland ryska förrevolutionära terrorister.

Hans bok Leviathan har nu kommit på svenska. Det litet ålderdomliga och pastischartade i boken återges på ett utomordentligt sätt av översättaren Kristina Rotkirch.
Ett bestialiskt och oförklarligt massmord har ägt rum i Paris och den skyldige måste finnas bland förstaklasspassagerarna på lyxångaren Leviathan (döpt efter Gamla testamentets sjöodjur) som stävar genom Suezkanalen på väg mot Japan.
Året är 1878. Det är ett Europa som fortfarande är aristokratiskt, uppklätt och snorkigt. Med på båten finns en fransk polis – en klåpare till facket – och en rysk diplomat Fandorin, som också är huvudperson i två andra av Akunins romaner som kommit på svenska. Det är Fandorin som löser fallet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons