Annons

Måste gittMer samtidskritik än moralsaga

Ivica Zubak har ett eget handlag, en osentimental ton och blick som ofta lyfter ”Måste gitt” högt ovanför konventionerna, skriver SvD:s Anna Hellsten.

Under strecket
Publicerad

Metin är nånstans i 30-årsåldern, bor hos sin mamma i Jordbro och hankar sig fram på stölder och häleri. Gömd i jackan bär han alltid med sig en anteckningsbok där han detaljerat och raffinerat redogör för livets alla stölder, slagsmål och blodshämnder. När Metin en dag får för sig att söka in till scenskolan – en av filmens roligare scener – råkar boken halka ur jackan och hamnar i teaterkvinnan Lenas händer. Hon blir fascinerad av materialet och lämnar vidare den till sin make, en bokförlagsman som inser att den i alla bemärkelser råa prosan är en potentiell guldgruva. Återstår bara att övertyga Metin om saken – och Metin är plågsamt väl medveten om vad som kan hända ifall hans texter hamnar i offentligheten.

Ivica Zubaks andra film ”Måste gitt” (den förra kom 2007) är nu inte riktigt den moralsaga om spännande kulturkrockar den låter som. För ingen grupp fungerar som exotiserande värmefilt för den andre, utan relationen mellan Metin och förlaget är genomgående en transaktion, om än en där Metin tar den stora risken. Vill man hitta en kritik här så är det också snarast hur mediebranschen och, i förlängningen, samtiden girigt jagar efter den där så pikanta autenticiteten – en tvättäkta gangster! – utan att nödvändigtvis bry sig om de mänskliga konsekvenserna.

Annons
Annons
Annons