Annons
Krönika

Jenny Nordberg:Mer frustration än sympati i Libanon

Under strecket
Publicerad

BEIRUT Flyktingläger är ett helvete. Det är människor som bara äger den pyjamas de hade på sig när de körde iväg mitt under ett flyganfall. Det är små barn som bara skriker, utan att förstå var de är någonstans. Men just nu, i Libanon, efter att ha lyssnat på lite för många syrier som flytt hit, dyker ändå en jobbig tanke upp. Att det ibland kanske finns något som är värre än flyktingläger. Inga flyktingläger.

Allt fler kommer nu över gränsen, varje dag och varje natt. Men i den svaga och splittrade libanesiska regeringens ögon finns de inte. De erkänns inte som flyktingar, för då skulle de kunna ansöka om att få stanna för gott. Så varken FN eller andra tillåts sätta upp organiserade läger, som i Turkiet och Jordanien, med distribution av mat, läkemedel och skolgång för barn. I stället flyttar syrier in där de kan – i små rum med höga hyror. I övergivna byggnader, utan toaletter eller tillgång till vatten. I skolor, där terminen börjar om två veckor, när alla slängs ut igen.

Annons
Annons
Annons