C J Engström:Mellan Färöarnas och Newyorks skyskrapare

Som förut omnämnts, ha ett antal skandinaviska journalister gjort en rundresa i Förenta staterna, som amerikanska regeringens gäster. De flesta av dem ha nu återkommit med danska Amerikalinjens ångare United States. En dansk och två norrmän stannade tillsvidare kvar i Amerika, den förstnämnde på grund av opasslighet vid båtens avgång. Deltagarna i färden voro: Hrr Marott, Galster, Vigen och Halberstadt från Danmark, Palm, Johansson och Engström från Sverige, Vidnes, Tvedt, Lemkuhl, Ratche och Konstad från Norge. Hr Tvedt hade redan förut kommit över och slöt sig först i Amerika till delegationen. Här följer en skildring av färden över Atlanten av Svenska Dagbladets medarbetare hr C.J. Engström.

Under strecket
Publicerad
Atlantångaren Stavangerfjord.

Atlantångaren Stavangerfjord.

Foto: IBL
Denna artikel var införd i SvD den 25 januari 1919.

Denna artikel var införd i SvD den 25 januari 1919.

Annons
Atlantångaren Stavangerfjord.

Atlantångaren Stavangerfjord.

Foto: IBL
Atlantångaren Stavangerfjord. Foto: IBL

Havet ser varken tyskt eller engelskt ut. Jag kan icke upptäcka någon nationalfärg på det. Det är utomordentligt neutralt, vilka herrar det än får. Det ser alldeles ut som om det inte hade några. Jag misstänker att det är bra nog oförändrat sedan den tiden när det varken fanns tyskar eller engelsmän. Därborta ligger England, därnere ligger Tyskland, men vi se ingenting av dem, icke en landstrimma, icke ett fartyg, icke så mycket som en mina eller en vrakspillra. I det långa inomskärssundet utanför Bergen kom en konvoj av fem tyska undervattensbåtar med två norska torpedbåtar i spetsen. De kommo uppifrån Ishavet och skulle hem för att avlämna sin besättning, innan de övergingo i engelsk ägo. Det var en sorglig färd. Men stämningen var ej god mot dem ombord på vår nya fina Amerikaångare Stavangerfjord. ”Det vattnas allt i munnen på dem att få sätta in en torped i ett så läckert skrov”, menade någon. Det var den enda skymt av kriget vi fingo se på denna sidan Atlanten, den enda synbara påminnelsen vi mötte om den nyss avslutade kampen om havet.

Annons
Annons
Denna artikel var införd i SvD den 25 januari 1919.

Denna artikel var införd i SvD den 25 januari 1919.

Havet självt ser absolut oberört och herrelöst ut. Allt liv är som bortstruket från dess yta. Endast måsarna kretsa i en aldrig tröttad flock kring vårt fartyg likt sommarflyn kring en häst på landsvägen. Deras envisa efterhängsenhet dag efter dag liksom förkroppsligar det helas enformighet. Havet har ingen vidd eller storhet. Känslan av frihet och oändlighet på dess yta är en fabel. Synringen är trång, valvet lågt, och även under storm äga vågorna ingenting av den branta resning, som de ha i fantasien och på anjovisetiketter. Man kan resonera sig till att vågkammarna måste vara höga och dalarna djupa. Men någon omedelbar förnimmelse därav har man icke, annat än genom sjösjukan, som lyckligtvis endast lindrigt berörde mig. ”Av de odjur som gå rytande i havets vilda svaj” ser eller hör man ingenting. De tråkiga, beskedliga måsarna äro de enda odjuren, och dem har man tillräckligt av över Strömmen i Stockholm. Havet inger samma besvikelse som första åsynen av de uppstickande tinnarna i ett norskt fjällandskap med deras skenbart ringa höjd. Man hade väntat sig något vildare och större. Men eljest är det ingen jämförelse mellan den i fjärran bärande rymd som vidgar sig kring en fjälltopp och det instängda vattenflak man överblickar från ett skeppsdäck på Atlanten. Det är grått och öde, ibland vitt och blått i solskenet, med en skummande friskhet, som tränger in i själen. men alltid öde. Handeln är bortblåst från det angelsachsiska havet och för fisket lär det ej vara den rätta tiden.

Denna artikel var införd i SvD den 25 januari 1919.
Annons
Annons

Plötsligt ljuder ropet "Färöarna” och väldiga svärta fjällväggar resa sig tvärbrant ur havet till en svindlande höjd bland molnen. För den som föreställt sig Färöarna som platta sorgliga gräsmarker eller kala hällar i vattenbrynet och halvt överyrda av havet, var det en häpnadsväckande syn. En mäktigare fjällramp har jag ej sett vara sig i Schweiz eller Norge, fast den verkliga höjden icke är överväldigande. Fjällnäsorna skjuta fram vassare och djärvare med mera överhängande stup än själva Nordkap, sådant det ter sig på bilder. Somliga se ut som jättelika förstävar på moderna slagskepp. Då och då öppnar sig ett gatt inåt dimhöljda fjordar och fjällbottnar. De vita bränningarna klättra långsamt, långsamt uppför de svarta klippväggarna och sjunka lika långsamt tillbaka. Uppe kring tinnar och taggar hänga skyarna, nere på vattnet sväva fiskarbåtar fulla av män och kvinnor i underliga gammaldags dräkter, lätt och smidigt följande sjöns rörelser, till formen liknande vikingafartyg, fast mycket mindre. Fiske, äggfångst och fårskötsel äro befolkningens huvudnäringar. Miljontals ägg insamlas årligen från den rika fågelvärld som häckar i de otillgängliga klyftorna uppe i dimman och utmed strändernas svindlande stup. Det måste vara ett livsfarligt och nervspännande arbete att bedriva denna fångst.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…
Annons
Annons

På Färöarna lär ej finnas spår av människor före vikingatiden. Bergformationerna äro också geologiskt unga, men det hela ser ofantligt urtidsaktigt ut, ett örnrede, ett vikinganäste, den nordiska stammens sista bevarade urhem, där natur och människor, seder och sånger ha en mera fornnordisk prägel än annorstädes på klotet. Det är emellertid ett vikingabol med bankkontor och tidning, efter vad jag hör, och de fornnordiska människorna förfriska sig sannolikt med kaffe och 25-öresromantik efter fiskets och äggfångstens verkliga äventyr bland vågkammar och fjällspetsar.

Det var äntligen något att se och det var alltså Danmark. När allt kommer omkring är Danmark med Island och Färöarna kanske det vildaste fjällandet i Norden. Eljest betraktas ju danska höjder som Himmelbjerget och Möens Klint bara som "dype huller” ur norsk synpunkt. Ett sådant rivalskap förekommer emellertid ej ombord på "Stavangerfjord”. Där råder det bästa samförstånd mellan de elva tidningsmän, tre från Sverige, fyra från Norge och fyra från Danmark, vilka som amerikanska regeringens gäster äro på väg till det stora landet i väster för att på den korta tid som står till buds bese så mycket som möjligt av dess märkvärdigheter. Den fjärde inbjudne svensken hade i sista ögonblicket fått förfall och hann ej bli ersatt med någon annan. På grund härav blev Sverige fåtaligare representerat än de två andra landen. Men det hindrar ej att nyskandinavismen slår ut i allt rikare blom ju mer vi avlägsna oss från Europa. Nu som förr är den slesvigska frågan medelpunkten. Redan vid avskedsfesten på Grand i Kristiania berördes den av en av de danska journalisterna, socialdemokraten och folketingsmannen Marott i ett tal, fyllt av varm och äkta fosterländsk anda. Längre fram under sjöresan talade den norske socialdemokraten redaktör Vidnes för den starka nationella sammanhållningen såsom en oundgänglig förutsättning för utvecklingen. Detta skarpa framhållande av det nationella var påfallande hos de två socialdemokraterna. Det upprepades sedan vid flera tillfällen borta i Amerika av redaktör Marott. Med rätta gav han uttryck åt Danmarks tacksamhet mot Amerika och dess president för det danska Slesvigs återbördande till moderlandet, vilket nu tydligen är en avgjord sak. Det blir en vinning för hela norden och kommer givetvis att mäktigt stegra den danska nationalkänslan och stärka Danmarks hela ställning utåt och inåt. Också för Sverige och Ålands återförening med moderlandet höllos varma tal av de danska pressmännen.

Annons
Annons

När vi lämnade Stockholm den 20 november, låg marken betäckt av ett flera tum tjockt snölager. Det blev tunnare, ju längre västerut vi kommo på halvön och i Kristiania var det borta. I farvattnen söder och väster om Norge blev luften ständigt mildare, till sist utanför Bergen nästan sommarlikt ljum. Norge har en härlig vän och gynnare i Golfströmmen. Dess verkan märkes under nästan hela Atlantfärden.

Så glida dagarna bort en efter annan utan att man vet var tiden tar vägen. Man gör ingenting och hinner ändå knappast äta av all den överflödande maten. Långsamt kryper fartyget ned mot franska och spanska breddgrader, med samma trånga gråa cirkel omkring sig. När vi komma under vindströmmarna från Grönland och Labrador, blir luften kallare, trots det sydligare läget. Ett par dagar ha vi storm, visserligen icke full storm, men rätt kraftig. ”Stavangerfjord” stampar hårt, men håller sig för övrigt utmärkt, bättre, säger den ombord varande amiral Börresen, än något fartyg han varit med på under de 48 år han seglat på sjön. Jag anlägger alla möjliga synvinklar för att få vågorna att motsvara mina förväntningar, men förgäves. De äro och förbli en missräkning. Tacka vet jag anjovisetiketten. En kväll glimtar det som kornblixtar i väster. Det är skenet från Cape Race's väldiga blänkfyr på New Foundland, första hälsningen från den nya världen. Men ännu ha vi ett par dagar kvar. En plattare och mattare himmel har aldrig välvt sig över Svältorna än den som låg utbredd över havet i väster kvällen före vår ankomst till Newyork. Min vän och hyttkamrat har börjat se flygfiskar om mornarna, och som han är organiserad absolutist, tror jag honom. Det värsta lär annars vara att se ärkebiskopar, men ärkebiskopar och flygfiskar kan komma på ett ut i detta fall. Själv såg jag bara de evinnerliga måsarna och det alltjämt öde havet. Man skulle tro att man komme in i ett ständigt tätnande vimmel av fartyg, när man är så nära världens förnämsta sjöhamn. Men vi spana förgäves efter dem. En enda seglare har vant synlig under färden. Äntligen den 3 december på förmiddagen upptäcka vi en rad pråmar eller vad det är, dragna av en eller två bogserbåtar. Och småningom blir det livligare, men ingalunda vad man tänkt sig och som det förmodligen måste vara under fredstid. Åter är luften ljum, solen står vårligt högt på himlen, de futuristiskt målade fartygsskroven bli allt talrikare, och mellan Coney Island och Sandy Hook, vars kanoner smälla allt skarpare med långa mellanrum, som om de saluterade oss, fast det bara är en skjutövning, glida vi in i Newyorks hamn. Och om icke staden efterhand höljts i dimma, skulle våra blickar mötts av en ännu mera mäktigt verkande fjällvägg än Färöarnas: skyskraparna.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons