Det är inte frågan om någon chic, estetisk kulturångest: en liten klädsam skrivkramp eller härlig aura av kreativ galenskap. Det får vi veta redan i första scenen.
Nej, det här är ren och skär helvetesångest. En ful, osmickrande och naken mara som man knappast koketterar med på ett hippt vernissagemingel, utan hellre gömmer på en sliten, neonlysande akutmottagning på S:t Lars klockan fyra på morgonen efter att demonerna har rivit ditt inre blodigt hela natten.