Recension

Sagan om konungens återkomstMegaklimax som får de föregående delarna att framstå som återhållna

Under strecket
Publicerad
Annons

En lätt våg av fasa for genom min kropp när jag första gången hörde ryktas att Tolkiens ringtrilogi skulle bli film. Att förvandla denna storvulna, älskade saga till film måste anses som ett företag lika utsiktslöst som tillintetgörandet av självaste Härskarringen, ett mastodontprojekt lika dödsföraktande som kampen mot Mordor, och för att lyckas torde krävas en rejäl dos magi - samt en regissör vars mod tål att jämföras med Sam Gamgis. För till skillnad från Gandalf, som oavsett företagets framgång har ett evigt liv i sällskap med sköna alver att se fram emot, riskerar Peter Jackson kompakt förakt från världens alla fantasyfans samt en regissörskarriär i spillror.

Alla farhågor till trots tog resan en lovande början. ”Sagan om ringen”, som hade premiär för två år sedan, blev en imponerande inledning. Rollbesättarna hade gjort ett
fantastiskt arbete, likaså kostymörer och sminkörer; få kan ha blivit besvikna på hobernas, alvernas och trollkarlarnas gestaltning. Likaledes var filmen ett scenografiskt lyckokast; idyllen i Frodos soldränkta Fylke kontrasterades effektivt mot ondskans isande hemvist.
Rent dramaturgiskt överglänstes dock filmen med hästlängder av min personliga favorit, ”Sagan om de två tornen”. Här skapas nervfrestande spänning genom att berättelsen delas i två; den ena om Frodos väg till Domedagsberget och den andra om resten av brödraskapets krig mot Mordor. Den gradvisa laddningen inför slaget om Helms klyfta är en kittlande, plågsam njutning och Gollum är en datoranimerad schizofren älskling som borde bli första filmmonstret att emotta en oscarsstatyett.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons