Annons
X
Annons
X

Björn Furuhagen: Medryckt i medelklassens första upplopp

PROTESTER. Niclas Ebel hette den olycksalige man som gav namn till det ebelska upploppet 1793, trots att han själv nekade till att vara dess ledare. Mats Berglunds avhandling ”Massans röst” ger perspektiv på dagens gatubråk.

I januari 1793 skulle köpmannen Niclas Ebel egentligen gå och handla på marknaden vid Stortorget i Gamla stan, men istället blev han av en tillfällighet talesman för demonstranterna vid ett av tidens största upplopp. Nyfiken anslöt han sig nämligen vid Slottsbacken till folkmassan som där samlats utanför poliskammarens lokaler. Det skulle visa sig bli ödesdigert för hans liv. I poliskammaren hade det under eftermiddagen pågått en rättegång om ett slagsmål mellan två borgare och två adliga officerare. Händelsen hade retat upp stadens lägre borgerskap som nu visade sitt stöd för de av officerarna misshandlade borgarna. Folksamlingen menade uppenbarligen att myndigheterna på ett otillbörligt sätt företrädde officerarna som man ansåg skyldiga.

Vartefter alltfler människor samlades under eftermiddagen och kvällen tilltog spänningen. Den samlade folkhopen krävde att den inblandade kapten de Frese skulle arresteras i väntan på fortsatt rättegång. ”I arrest skall han”, hördes massan skandera, och ”om det varit någon annan än en officer hade därvid gjorts mindre svårigheter och krus”. Stadsfiskalen försökte lugna skarorna, men demonstranterna vägrade skingra sig trots att det anlände ridande vakter med order att ingripa och skingra demonstranterna.

Niclas Ebel hade nu på något sätt blivit en av folkmassans företrädare. Som svar på befallningen att upplösa demonstrationen framförde han att kapten de Freses misshandel av fabrikörerna hade förolämpat hela borgarklassen, och att man därför inte skulle vända hem utan försäkringar om att kaptenen verkligen sattes i arrest. När sedan inte heller polismästaren och överståthållaren lyckades tala demonstranterna tillrätta sattes polis och militär in och tumult uppstod kring Slottet. Inre och yttre slottsgården där folkhopen trängt in rensades och sedan drog sig demonstranterna tillbaka.

Annons
X

**
Om det så kallade ebelska upploppet** kan man läsa i historikern Mats Berglunds doktorsavhandling Massans röst. Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719–1848 (Stads- och kommunhistoriska institutet). Det är en ambitiös och läsvärd avhandling, även om den på vissa punkter är alltför detaljerad och onödigt omfångsrik. Genom skildringen och analysen av ett antal upplopp och större gatubråk ges en fascinerande inblick i tidens sociala och politiska liv. Läsaren får ta del av de händelser, dagsaktuella frågor och inrikespolitiska strömningar som präglade stockholmarnas vardag vid de tidpunkter då upploppen bröt ut. Boken ger på flera sätt ny kunskap om Stockholms historia, särskilt om konflikterna mellan olika grupper i staden, myndigheternas maktutövning och förhållande till befolkningen liksom om folkliga föreställningar om rättsapparaten och politiken. En studie av gatuoroligheternas historia ger också perspektiv på de nutida sammanstötningarna mellan polis och demonstranter vid toppmöten och andra tillfällen. Även om den dagspolitiska agendan är annorlunda idag verkar det som om historien tenderar att upprepa sig.

Delvis bygger Berglund på vad andra forskares skrivit om olika redan kända upplopp, men han gör nya analyser och fogar samman forskningen till synteser som förnyar hela detta forskningsfält. Andra fallstudier rör gatubråk och okända upplopp som författaren letat fram upplysningar om i källor som rättegångshandlingar, dagböcker och memoarer. Med inspiration från internationell forskning jämförs de olika upploppen så att Berglund kan analysera gemensamma mönster och utvecklingslinjer. Upploppen i Stockholm ändrade med tiden i flera avseenden karaktär och illustrerar en utveckling mot mer moderna politiska uttrycksformer och mot en demokratisk världsuppfattning. Under 1700-talet dominerades upploppen av personer ur de lägre befolkningsskikten i Stockholm, till exempel gesäller, meniga soldater och tjänstefolk. Några artikulerade politiska krav eller uttalade ideologiska föreställningar verkar inte ha funnits, även om det i botten fanns en undertryckt social frustration bland Stockholms lägre klasser. Istället tyder det mesta på att incidenterna utlöstes av tillfälliga omständigheter och dagspolitiska händelser där ett ymnigt alkoholintag ibland dessutom satte fart på oroligheterna.

Ebelska upploppet 1793 visar på övergången till ett nytt mönster vad gällde folkmassornas sammansättning vid upploppen. Det var det första upploppet där personer ur medelklassen framstår som drivande i protesterna. Det kom sedan att under början och mitten av 1800-talet bli den gängse bilden. Med förändringen av folkmassans sammansättning följde också förändringar av demonstranternas motiv och politiska uttrycksformer. De politiska kraven blev mycket mer uttalade, och de bottnade under 1800 talet i en mer medveten ideologisk hållning till olika samhällsfrågor från demonstranternas sida. Ebelska upploppet handlade inte endast om rättegången mot enskilda officerare. Under upploppet uttrycktes också det lägre borgerskapets ideologiska missnöje med rättsväsendet, lagstiftningen och en samhällsordning baserad på en privilegierad ställning för adelns officerare. Niclas Ebel själv gjorde under rättegången politiska uttalanden som kunde vara hämtade från franska revolutionens ideologiska ordbruk.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **
    Den framväxande tidningspressen** spelade en avgörande roll i de här förändringarna, samtidigt som den omvänt också utvecklades av att rapportera om upploppen. Under 1700-talet var de fåtal tidningar som fanns i stort sett styrda av statsmakten och det skrevs mycket litet eller inget alls om upplopp och demonstrationer. Ett tidigt exempel på att pressen sannolikt påverkade gatuoroligheterna är kravallerna i samband med mordet på Axel von Fersen 1810. I egenskap av riksmarskalk skulle von Fersen följa begravningståget när kistan med den nyligen installerade men hastigt avlidne kronprinsen Karl August fördes in till Stockholm. Konspiratoriska rykten hade redan spridits om att Axel von Fersen och hans anhängare hade förgiftat Karl August för att istället insätta den avsatte och landsförvisade Gustav IV:s son som kronprins. (I själva verket hade Karl August fått ett slaganfall). Tidningarnas skriverier spelade en avgörande roll för ryktesspridningen och för att uppvigla den folkmassa som under begravningstågets färd från Liljeholmen och in över Södermalm började kasta sten mot von Fersens vagn och sedan även dödade honom inne i Stockholms centrum.

    Ett annat och tydligare exempel är Aftonbladets roll i samband med Crusenstolpekravallerna sommaren 1838. Gatuoroligheterna hade då sin bakgrund i ett tryckfrihetsmål där Stockholmsbefolkningen protesterade mot den hårda domen som drabbade den folkligt populäre skribenten Magnus Jacob Crusenstolpe. Under flera dagar skakades huvudstaden av kravaller. Militär trupp sattes in och ett par personer fick sätta till livet. Genom rapporteringen från oroligheterna fick den liberala och oppositionella tidningen Aftonbladet sitt journalistiska genombrott. Tidningen kritiserade ordningsmaktens brutalitet och de konservativa regeringstrogna tidningarna. Dessa svarade i sin tur med att ge sin egen alternativa bild av kravallerna. Genom tidningarnas rapportering uppmärksammades upploppen och den bakomliggande politiska debatten, så att tidningarna påverkade händelsernas utveckling.

    Myndigheternas agerande förändrades också över tiden. Under 1700-talet etablerade myndigheterna en återhållsam taktik gentemot de oroligheter som uppstod. In i det längsta undveks insatser av militär och/eller polis. Istället försökte man genom förhandlingar och samtal tala de uppretade folkmassorna till rätta. Det här förhållningssättet grundade sig sannolikt i dyrköpta erfarenheter av att större insatser av militär och polis tenderade att eskalera oroligheterna och utlösa än mer våld. Men Berglunds forskningar blottlägger också konturerna av en underliggande förhandlingskultur mellan demonstranter och myndigheter.

    Under inledningsskedet av Ebelska upploppet samtalade och förhandlade myndighetspersoner som stadsfiskalen och polismästaren ett par gånger med de representanter demonstranterna utsett, bland annat köpmannen Niclas Ebel. Den här traditionen med försök till förhandlingar och en avvaktande hållning från ordningsmaktens sida kan enligt Mats Berglund också förklara varför Axel von Fersen kunde sparkas till döds på gatan utan att polis och militär ingrep. Passiviteten har hos andra historiker, främst Herman Lindqvist, legat till grund för olika konspirationsteorier som går ut på att det fanns mäktiga intressen som ville se von Fersen död. Han ansågs hota den regim som tagit över efter statskuppen mot Gustav IV året innan. Men Berglund ser passiviteten snarare som uttryck för en sedan länge beprövad taktik för att medvetet undvika de mer omfattande våldsamheter som skulle bli följden om militär och polis ingrep med våld.

    I det här fallet misslyckades dock taktiken totalt. Efter mordet, under eftermiddagen och kvällen, ändrades därför taktiken så att ordningsmakten ingrep med våld när kravallerna fortsatte. Sammandrabbningarna blev brutala med en mängd skadade och några döda personer. Enligt Berglund blev detta i fortsättningen en allt vanligare taktik. Förhandlingskulturen trängdes under första halvan av 1800-talet undan av brutala sammandrabbningar mellan demonstranter och ordningsmakten med våld från båda sidor. Under ebelska upproret var våldet begränsat från båda sidorna. Men när revolutionsyran från upproret mot kungamakten i Paris 1848 nådde Stockholm skakades staden under flera dagar av blodiga kravaller. 18 personer dödade och flera hundra skadades i sammandrabbningar mellan demonstranter och polis/militär.

    De rättsliga efterspelen som följde på upploppen förändrades inte så mycket under de cirka 130 år Berglunds bok omfattar. Rättegångarna blev både många och långa. De ytterst noggranna utredningar om vad som hänt och vem som gjort vad kan på ett sätt ses som en slags rättssäkerhet. De anklagade gavs också tillfälle att försvara och motivera sig. Vidare diskuterades på riksdagarna under början av 1800-talet vid flera tillfällen behovet av att tydligare reglera myndigheternas ansvar och att bättre styra de militära och polisiära insatserna. På sikt ledde det till ny lagstiftning om upplopp och kravaller (den nya strafflagen 1864). Men samtidigt är det uppenbart att de anklagade demonstranterna ibland uppfattade rättssystemet och lagstiftningen som illegitima.

    Rättegångshandlingarna blottlägger folkliga rättsuppfattningar som gick stick i stäv med gällande lag och myndigheternas officiella praktik. Domstolarna utnyttjade hela straffskalan från låga böter till dödsstraff och många gånger blev straffen påfallande hårda för de ledande upprorsmakarna. Niclas Ebel blev landsförvisad i fem år. Han återvände sedan till Stockholm men lyckades aldrig få fart på sin affärsrörelse igen utan dog utfattig 1827. Själv hävdade Ebel att han var oskyldig, och att han inte kände till rättegången mot kapten de Frese innan han råkade passera slottsbacken på vägen hem. Vidare förnekade Ebel att han upphöjt sig själv till talesman för folket utan hade snarare på anmodan: ”tolkat den allmänna rösten”.

    Björn Furuhagen
    Björn Furuhagen är docent i historia och författare bland annat till ”Ordning på stan. Polisen i Stockholm 1848-1917” (2004).

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X