X
Annons
X
Recension

Roslära Medryckande poesi om vithet

När Adrienne Rich avled i våras efter en längre tids sjukdom var det inte bara en av det sena 1900-talets mest inflytelserika amerikanska poeter som gick ur tiden. Då tystnade också en tongivande röst i den amerikanska feminismen. Rich var en del av den våg som under 70- och 80- talen satte ljus på hur maktstrukturer verkade även inom den feministiska rörelsen, hur heteronormativitet och etnocentrism odlades i det vita, västerländska perspektivet. Rich kallade det vid ett tillfälle för ”vit solipsism”, hur det vita perspektivet förblev en förment neutral fond även då ett annat förtryck, genusordningen, sattes under lupp.

Att påminna om vitheten väcker följdfrågor. Vad innebär det att vara vit? Hur förhåller man sig, om man är vit, till en hudfärg som haft för vana att utöva förtryck? Hur förhåller man sig till en färg som snarare varit transparent, den osynliga utgångspunkten från vilken det "färgade" framställts? Och hur talar man i så fall, som vit, för de förtryckta utan att reproducera förtrycket?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X