Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

73 – från Stora gatan 51 till Hog farm Mediokra memoarer

(uppdaterad)

LITTERATUR

73 – från Stora gatan 51 till Hog farm

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts, 158 s.

Härom veckan satt Pugh Rogefeldt i TV4:s ”Efter tio” då programledaren Malou von Sivers frågade varför han skrivit en självbiografi. Pugh skruvade på sig. ”Jag vill kanske inte kalla det för biografi egentligen. Det låter lite pretentiöst.”

När man läser ”73 – från Stora gatan 51 till Hog farm” förstår man vad han menar.

Arbetargrabben Torbjörn Rogefeldt från Västerås har alltid trivs bäst i sin egen bubbla, vid sidan av mittfåran. Han har haft svårt för ”dom där uppe”, de självutnämnda pamparna, smak- och åsiktspoliserna, de som tar tillvaron på alltför stort allvar, de som sätter etiketter och krånglar till saker istället för att luta sig tillbaka och
enjoy the ride.

Annons
X

På skiva manifesteras det tydligast i låten ”Bolla och rulla” från 1974. Pugh beklagar sig över alla som ”finner mening i att tala med svåra ord”, ”gillar låtar som låter som inkokt fisk” eller ”går på brudar som har glömt att va’ sensuella”. Själv vill han att allt ska ”bolla och rulla fram”.

Det är denna ovilja att marschera i konformismens led som gjort honom till en unik artist. Som inte hindrade honom från att experimentera med improvisationer, naivistiska texter på svenska och referenser till Bertolt Brecht i en tid då inhemsk popmusik var lika med Hep stars-kloner i folkparkerna. Som ledde till stilbildande svenska skivor som ”Ja, dä ä dä”, ”Pughish” och ”Bolla och rulla”.

Dessvärre är det nog samma hållning som får honom att betrakta en vanlig självbiografi som något alltför högtravande för att befatta sig med – och som gör ”73 – från Stora gatan 51 till Hog farm” till en medioker memoarbok.

Likt en farbror som drar historier vid lägerelden berättar Pugh muntert, men slängigt och summariskt, om sin uppväxt och de första sex åren av sin karriär. Det är vare sig personligt – hans sambo som dog ung i cancer avhandlas på en enda sida – eller ett särskilt relevant musikhistoriskt dokument.

Alltihop klaras av på 150 luftiga sidor. Skrivande, bildurval och korrekturläsning tycks gjort i all hast. Och greppet att sluta berättelsen 1974 är bara förbryllande.

I slutändan har man inget annat val än att ge Pugh Rogefeldt rätt. Hans självbiografi är knappt en biografi. Den känns mer som den medföljande bookleten till en cd-box.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X