Annons

Medierna gör D-dagen till propagandadag

Firandet av D-dagen dominerade medierna den 6 juni. Tv-mediet har alltmer obesvärat börjat röra sig mellan fakta och fiktion i sin historiska rapportering. Grundmaterialet, journalfilmerna, utgör dessutom ett propagandistiskt medieproblem. Av Pelle Snickars

Under strecket
Publicerad

Sällan har väl en historisk händelse dominerat det internationella nyhetsflödet som rapporteringen kring D-dagen. Förmedlingen har varit fullständigt massiv, på gränsen till irriterande fylld med både historisk nostalgi och referenser till samtiden. Tusentals artiklar har publicerats i internationell press, tidskrifter har ägnat händelsen temanummer, och amerikanska och europeiska länders radio- och tv-tablåer har nära nog svämmat över av program om invasionen från havet. 3 500 journalister lär ha varit ackrediterade till Normandie - vissa hotell skall ha varit fullbokade sedan tre år tillbaka. BBC World Service har åter låtit etern fyllas av gamla radiorapporter från juni 1944, otaliga veteraner har kommit till tals i tv spankulerande längs med Normandies stränder, och franska nyhetsmagasinet Le Point senaste nummer ägnade 66 sidor åt invasionen - samt en gratis dvd med arkivfilmer från U S Army.
På History Channel var det till och med D-dag en hel vecka. Kanalen visade tjugotalet historiska tv-program
om denna the longest day, från kittlande dokumentationer som ”Deep Sea Detectives: Lost Tanks of D-Day” till repriser av tv-serien ”Band of Brothers”. Söndagens festliga ceremonier på själva 60-årsdagen bevakades naturligtvis av tv världen över. Europas största privata tv-bolag, franska TF 1, hade tilldelats rättigheterna av ”Ancient Combattants”, och kanalen France 3 var ansvarig för tv-sändningarna. Med 130 medarbetare och 20 kameror på plats sände France 3 program i princip hela söndagen - ”den längsta tv-dagen” som en kritiker fyndigt kallade det hela. CNN hade dock rättigheterna till George W Bushs och Jacques Chiracs ankomst till Normandie, så även minnet av invasionen var underställt det ständigt pågående mediekriget om platstillträde och bildrättigheter.

Annons

Om D-dagen i västvärldens publika historiekulturer redan tidigare framstod som andra världskrigets främsta mediehändelse - framför allt representerad av Robert Capas berömda fotografier - har dess prominenta mediala anseende de senaste dagarna
ytterligare accentuerats. Den 6 juni 1944 skall naturligtvis inte reduceras till enbart en mediehändelse, men mer avgörande för krigets reella vändpunkt var givetvis förintelsekriget på östfronten och slaget om Stalingrad. De bittra striderna i denna sovjetryska och fullständigt oöverskådliga grushög lämpar sig emellertid inte alls lika bra som minnesmedial ikon för befrielsen av Europa. En armada av stål stävande mot land har däremot en visuellt emblematisk styrka som torde vara svår att bräcka.
Röda armén kan naturligtvis inte heller i västvärldens historiekulturer så där utan vidare tilldelas hjälterollen som befriare. DDR-dramatikern Heiner Müller återkom ständigt till frågan på vilket sätt Sovjetunionen egentligen ”befriat” östra Tyskland, med massvåldtäkter, diktatur och repression. Det uttalande från Gerhard Schröder som de senaste dagarna cirkulerat i tysk press, att de allierades seger inte var en seger över Tyskland, utan en seger för Tyskland, framstår som ganska märkligt, inte minst med tanke
på att Tyskland de facto delades som en följd av befrielsen.

Annons
Annons
Annons