Astrid Söderbergh Widding:Medielandskap under omvandling

Gränserna suddas ut när dagens olika medieformer närmar sig varandra. Utvecklingen granskas i en ny och tvärvetenskaplig antologi som ställer stora och viktiga frågor, av vilka de flesta dock har ställts tidigare.

Under strecket
Publicerad
Annons

Vilka spår sätter egentligen medierna i vår samtidskultur? Vad betyder det att de blir fler och blandas alltmer? Och vad händer på själva medieutvecklingens område, där gränserna mellan fiktion och fakta, kultur och kommunikation tycks bli allt otydligare? Claes-Göran Holmbergs och Jan Svenssons nyutkomna antologi på Carlssons förlag, Mediekulturer. Hybrider och förvandlingar, griper sig an dessa för samtidstolkningen synnerligen vitala frågor från ett brett spektrum av infallsvinklar. Bokens ambition är ingen mindre än att analysera ”i vilken utsträckning den massmediala utvecklingen har förändrat den samhälleliga självförståelsen”. Utgångspunkten för resonemangen är en serie antitetiskt ställda grundfrågor: ”genomlysning eller mörkläggning? sken eller verklighet? personligt eller distanserat? fördjupning eller förytligande? nytt eller gammalt?”
Bland författarna finns Lundaprofessorn Peter Dahlgren, som företräder den på området absolut centrala medieforskningen. Hans artikel är raka motsatsen till
tesdrivande. Den handlar, enkelt uttryckt, om hur medborgarnas direkta demokratiska inflytande förändras i och med den moderna medieutvecklingen i internet-eran. Dahlgren ställer bland annat viktiga frågor om skillnader i medieanvändarnas kompetens och värderingar, och konsekvenserna för en bräcklig demokrati, vars villkor samtidigt ständigt förändras just via medierna. Likaså beskriver han nya former för mediebruk - till exempel så kallade ”medborgarportaler” på internet - och deras inverkan på brukarna, på deras egen identitet, deras samhälleliga delaktighet och samhörighet. I sammanhanget befinner sig Dahlgren i kanske något mindre väntat sällskap av en rad litteraturvetare, nordister, kognitionsforskare och forskare inom utbildningsvetenskap, men också en teolog eller en anglist. Filmvetare däremot lyser frapperande nog helt med sin frånvaro, trots att filmmediet figurerar som central uttrycksform i flera av bidragen.
Forskargruppens bredd i sig är annars både intressant och symptomatisk: i takt med
mediernas tilltagande utrymme inom alltmer vidsträckta fält av samhällslivet börjar också alltfler forskare inom olika humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner att intressera sig för skilda medierelaterade fenomen. Tvär- eller mångvetenskap, intermediala eller interdisciplinära perspektiv på medierna - termerna är många och överlappande, men den komplexa forskningsverklighet de betecknar skulle ändå med en kanske något oortodox analogi kunna betraktas som en slags motsvarighet till just den hybridisering på medieområdet som är bokens centrala tema. I och med att skilda medieformer närmar sig och korsbefruktar varandra får det vetenskapliga utforskandet av dessa uttryck också helt enkelt vackert försöka följa efter.
Att forskare från skilda ämnesperspektiv på detta sätt närmar sig mediesamhället framstår även på många sätt som en vitalisering av den traditionella medieforskningen. Det breddar fältet som helhet, samtidigt som det ger flera lite oväntade punktbelysningar. Så kan till exempel
nämnas teologen Helen Anderssons exemplifierande studium av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter ur medieperspektiv, där boken betraktas som en form av virtuell verklighet - en värld skapad för läsaren att träda in i. I sammanhanget är också Ulf Olssons essä värd att nämna, om Lars Noréns 60-tal i relation till en postulerad ”normalitet”. Kanske är det samtidigt typiskt att bägge dessa exempel avser just litterära gestaltningar och deras möjliga förlängningar in i mediekulturens irrgångar.
Gränsöverskridande forskningsprojekt är ju nämligen mera sällan helt riskfria företag. Den historiska precision som präglade de gamla, måhända ibland alltför närsynta, specialistvetenskaperna tenderar i dag att sättas åsido, medan trendiga teoribildningar med stundtals ytligt samhällsanalytisk slagkraft får träda i deras ställe. Kanske är det därför också symptomatiskt att den helhetsbild av det nya mediesamhället som tecknas i boken ingalunda ter sig särskilt ny ur mer renodlat mediehistoriskt perspektiv, utan ställvis
till och med kan framstå som något uttjatad.
Visst framträder här en bild av utvecklingen som avspeglar komplexiteten i dagens mediesituation. Men de retoriska frågor som ställs i boken har samtidigt alla ställts förr: informationsflödet är i dag större än någonsin, men riskerar inte därmed överblicken - och i förlängningen förståelsen - i samma grad att gå förlorad? Kommunikationen via nya kanaler möjliggör en tidigare otänkbar anonymitet, som upphäver de skarpa gränserna mellan verkligt och overkligt - är chattpartnern verkligen den hon/han ger sig ut för att vara, eller har den virtuella identiteten helt tagit över vardagens verklighet? Och att privatsfären alltmer offentliggörs i snart sagt oräkneliga dokusåpor - innebär det att begreppen intimitet eller individualitet måste omdefinieras? I så fall, har de egentligen förstärkts eller tvärtom försvagats? Diskussionerna känns igen från såväl dagspressens tyckande som från mer övergripande specialistresonemang.
Att böcker blir film och filmer böcker,
eller att seriefigurer börjar uppträda i dataspel, är andra medierelaterade företeelser som analyseras i boken utifrån det eventuella mervärde som de nya uttrycksformerna har att erbjuda. Slutligen fokuseras också den grundläggande frågan huruvida de nya medierna egentligen alls tillför något nytt, eller om de egentligen bara förmedlar samma gamla berättarmässiga innehåll som förr, omstöpt i nya former. Svaren på alla dessa frågor är genomgående dubbla: ja - och nej.

Annons
Annons
Annons