Annons

Pelle Snickars:Mediehistorien är på väg mot sitt slut

En följd av den digitala produktionen och distributionen är att de olika medieformerna försvinner. Två böcker ställs emot varandra där den lokala och globala mediehistorien börjar och slutar – och visar att den kulturella globaliseringen inleddes långt före internet.

Under strecket
Publicerad

När bröderna Lumière för mer än 100 år sedan hittade på en kamerateknik, le cinématograph, som gjorde det möjligt att både spela in, framkalla och projicera film, inbillade de sig samtidigt att mediet inte hade någon framtid. Vem skulle i längden vara intresserad av att titta på rörliga bilder av tåg som anlände till stationen, bebisar som åt, eller fabriksarbetare som gick hem från jobbet? Kanske kunde man få publiken att betala inträde en tid, inte minst för att låta sig imponeras av den sinnrika tekniken, men knappast någon skulle vara beredd att lägga ut pengar för att se samma slags filmer vecka efter vecka.

Till en början fick bröderna rätt. I Stockholm klappade exempelvis Lumières Kinematograf igen hösten 1898 – efter knappt ett års verksamhet – eftersom man inte kunde förnya filmrepertoaren. Men därefter hade bröderna i princip fel i allt. Medieuppfinnare har strängt taget aldrig en aning om vad folk gör med de kommunikationsformer de hittar på. Mellan medieteknik och mediebruk tränger sig olika sociokulturella praktiker emellan, vilka (i regel) förändrar hur ett medium uppfattas och brukas. Fem år efter det att kinematografen introducerats började det just att utvecklas en veritabel filmindustri i Frankrike; folk älskade nämligen att se på film. Redan 1906 producerade filmbolaget Pathé sex filmer i veckan, vilka distribuerades ut på en näranog världsomspännande marknad.

Annons
Annons
Annons