X
Annons
X

Lars Gustafsson: Mediavänstern: nya klassens vakthund

Mediavänstern har inte i första hand med åsikter att göra. Dess viktigaste roll är att avleda spänningar och att skapa gemenskapskänslor av ett slag som är nödvändiga för att den offentliga sektorns problemformuleringar inte skall kunna ifrågasättas.

Lars Gustafsson (1936–2016).
Lars Gustafsson (1936–2016). Foto: TT

I likhet med kvantfysikens forskningsobjekt, som låter sig beskrivas likaväl under partikelmekaniska som vågmekaniska premisser, förefaller den nya klass i det svenska samhället som den offentliga sektorns jätteväxt har skapat kunna beskrivas både med Sven Fagerbergs klassiska liberalism och i Jan Myrdals marxistiska premisser.

Detta gör det naturligtvis lätt för dem som tycker illa om att detta fenomen diskuteras och än sämre om en i Sverige så ovanlig händelse som en allvarlig politisk diskussion. Sven Fagerberg kan nu avfärdas som lärjunge till dr Myrdal, och dr Myrdals marxism beskuggas nu av den förfärliga misstanken om liberalism, vilket onekligen är bekvämt, och, framför allt, energibesparande.

Om vi ser oss om i den internationella debatten skall vi däremot finna att det faktiskt pågår, sedan nästan trettio år, parallellt, en liberal och en marxistisk diskussion av den nya klassen. En central skrift i den liberala diskussionen är naturligtvis Galbraiths "The New Industrial Society". Parasitära och improduktiva drag hos den moderna byråkratin, den som alltså lyckats avlägsna sig inte bara från det formella ägandet utan också från det produktiva arbetet och ändå etablerat en oberoende maktställning, finns beskrivna hos amerikaner som Daniel Bell och Irving Kristol. I konservativ idétradition börjar denna diskussion i själva verket redan hos Edmund Burke i hans reflektioner om den franska revolutionen. Det är han som kontrasterar upplysningsfilosofernas bittra känsla av att vara utestängda från en makt som de anser tillkomma dem, med de andra, vilkas talan de säger sig vilja föra:

Annons
X

"De blev ett slags demagoger. De tjänade som en länk som kunde förena, till förmån för ett syfte, skadlig nyrikedom med rastlös och desperat fattigdom."

På den marxistiska sidan är Milovan Djilas, Antonio Gramsci och Rudolf Bahro självklara utgångspunkter. För en tänkare som Bahro måste dock den handgripliga erfarenheten av den nya, improduktiva, härskarklassen i en sovjetisk koloni som DDR leda till att han uppger ett klassiskt marxistiskt axiom: det kan alltså existera ett klassamhälle efter kapitalismen. Det falska representativitetsanspråk som Burke antyder, att en ny makt stöder sig på de rastlöst och desperat fattiga, blir hos Bahro till insikten att det i marxismen finns två helt olika proletariatbegrepp, å ena sidan det gamla vanliga proletariat vi alla känner och som några av oss tillhör, å den andra proletariatet som idealiserat abstrakt begrepp, frånvarande i sinnevärlden men representerat av en partielit.

Denna artikel var införd i SvD den 6 juli 1980. Foto: SvD:s arkiv

Den liberala diskussionen av den nya klassen finns glansfullt sammanfattad i Peter Steinfels "The Neoconservatives" (New York 1979). Den marxistiska diskussionen har docenten Thomas Söderqvist ytterst intelligent sammanfattat i en recension av Bahro i den lilla tidskriften "Månadsbulletinen" (Nr 40. 1980 ss. 17-29).

I den här artikeln skall jag emellertid inte tala så mycket om den nya klassen utan om dess förhållande till de intellektuella, om uppkomsten av ett eko av dess maktställning i form av en mediavänster.

Ordet är missvisande. Mediavänstem har inte i första hand med åsikter att göra. Att tillhöra mediavänstern är att utföra en bestämd social roll: nämligen att avleda emotionella spänningar och att skapa gemenskapskänslor av ett slag som är nödvändiga för att den offentliga sektorns problemformuleringar inte skall kunna ifrågasättas.

Det finns en mycket stor grupp av intellektuella som arbetar i eller i nära anslutning till den offentliga sektorn utan att tillhöra denna diffusa men mäktiga grupp av opinionsbildare. Där finns vanliga intellektuella av professionell klass, som alltifrån kärnfysiker och immunologer till humanister som professor Sven B.F. Jansson eller Bengt Holmqvist, helt enkelt gör ett jobb. De bidrar till vår förståelse av naturen, de skapar tekniker eller bidrar som Lars Ahlin eller filosofen Mats Furberg till detta samhälles självförståelse.

En och annan av dessa professionella, t.ex. professor Sven-Eric Liedman är marxister. Det gör dem inte till mediavänster.

För att inse att begreppet är sociologiskt och inte en politisk innehållsbestämning, måste vi betrakta de villkor som nu råder i vårt land ur ett litet allmännare perspektiv.

I dessa år genomförs, eller kommer inom kort att genomföras, några av de mest frihetsinskränkande lagbestämmelserna i modern svensk historia. De motiveras med kampen mot en svart ekonomisk sektor som tillväxer proportionellt mot den offentligas tillväxt. Avsedda som polisiära instrument med den alltför välbekanta motiveringen att den gode intet har att frukta undergräver de i själva verket fundamentala medborgerliga rättigheter ända ner till Magna Chartas nivå, hotar det legalitetens lim som brukar hålla normala medborgare samman i en normal laglydnad, och utgör de mest oliberala förändringar som över huvud taget är tänkbara i en stat som ännu inte har tagit det slutgiltiga steget in i totalitarianismens mörker.

Dessa lagar och lagförslag kommenteras numera livligt i internationell politologisk debatt och berörs inte i svensk.

Så kommer man nu, med bifall från ett helt ointresserat centerparti, ett intill medvetslöshet tanketomt folkparti utan varje liberal identitet och under moderaternas endast milda tveksamhet, att till hösten genomföra en lag som säger att vid tolkningskonflikt mellan Staten och den enskilde i skattefrågor har Staten alltid tolkningsföreträdet, den så kallade Generalklausulen.

Till dessa omedelbara och grova hot mot fundamentala medborgarrätter kommer hela det spindelnät av fiskala och administrativa rörelsehinder, kontrollsystem, tvångsklausuler, korporativa trustbildningar typ hyresgäströrelsen och dubbla rösträtter som fungerar som kvävande rörelsehämningar inte bara för den under alla förhållanden exklusiva kreativiteten utan också för vanligt enkelt produktivt arbete.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Här skall nu inte slösas fler hårda ord på de nominellt liberala och i praktiken expeditionsministärer som efter 1976 försummat varje tillfälle att befria oss ur denna ridå av kvävande flugremsor. Ty den tidpunkt när hårda ord skulle kunna göra någon nytta är sannolikt passerad.

Hur i all sin dar har det då kunnat bli så här? Som bekant ville varken Wigforss eller Erlander skapa ett nytt klassamhälle där produktivt arbete är nedvärderat eller omintetgjort. En central mekanism, både i det socialdemokratiskt regerade Sverige och i det skymningstillstånd mellan socialdemokrati och hårt cynisk intressegruppspolitik, som vi nu bevittnar, kan kanske beskrivas så här:

Låt oss anta att ett område, låt oss säga storstadsregionernas bostadsförsörjning, råkar in i en kris. Detta signaleras genom snabbt stigande priser. Genom en ny myndighet regleras marknaden, i syfte att hindra "spekulation" (d.v.s. att prisets varningssignal fortsätter ljuda) inrättar man en central institution som fördelar varan och därmed också bryter de otaliga individuella kontakter mellan köpare och säljare som nyss signalerade priset. Som nu alla som har haft ont i en kindtand vet, avhjälps inte karies med aspirin. Den information, som i form av priser skriker att produktionen inte motsvarar efterfrågan tvingas nu ner i en underjord av nya kontakter mellan individer. Vi får en svart marknad.

Den kräver snart nya kontrollmöjligheter och kontrollmyndigheter, rop höjs efter en total kontroll av hela bostadssystemet där varje medborgare anvisas bostad och bostadsort och hyran går direkt från hyressubventionen till det statliga bostadsorganet.

Detta kommer att leda till en vild flykt till glesbygdernas ännu fria bostadsformer, sommarstugor och nedlagda stationshus. Rop höjs nu efter en lagstiftning som reglerar denna fria sektor med dess spekulationsmöjligheter, obligatoriska krav på viss social service genomförs i kommunerna som skall förhindra åretruntboende. Speciella kontrollörer tillsätts av Länsstyrelserna för att undersöka att sommarstugorna verkligen inte används i april. O.s.v.

Så skruvar sig maktens spiral vidare. Om denna spiral är två saker viktiga att säga. Den ena är att den är improduktiv men öppnar försörjningsrum för många improduktiva människor. Den löser alltså i viss mening ett livsproblem, nämligen att försörja sig utan att producera. Det andra viktiga med spiralen är att den håller sig själv vid liv. I likhet med organiska cellstrukturer har den ett reglersystem som garanterar dess överlevande.

Normala felhandlingar leder till ett systems undergång. Hur kan den offentliga sektorns felsystem överleva? Genom bristande informativ återkoppling. Den har egenheten att inte själv betala sina felhandlingar.

Det finns naturligtvis otaliga sätt att lösa en bostadspolitisk krissituation som inte innefattar regleringar. Man kan till exempel sänka byggnadsarbetarnas skatt, sänka räntorna, öka konkurrensen.

Varför vinner då alltid den offentliga sektorns förslag? Svaret är enkelt. Den sitter inne med ett ständigt försprång, den har problemformuleringsprivilegiet. Ett och samma problem kan uttryckas i satsen "Denna restaurang har för få bord" och "Denna restaurang har för många gäster". Det är källarmästaren, inte den väntande gästen, som har privilegiet att avgöra vilken tolkning av problemet som skall gälla.

Detta är mediavänsterns centrala sociologiska uppgift. Den bidrar till att upprätthålla den atmosfär av gemensam, skräckfylld excitation kring emotionella samlingspunkter. Denna mediavänster är gemenskapsskapande, emotionell och intellektuellt tom. Resultatet blir den terapeutiska, den klinikatmosfär som den offentliga sektorn behöver för att överleva.

Ett utmärkt exempel är Linje 3 i kärnkraftdebatten, där en gemenskapsatmosfär spelade en ofantligt mycket större roll än de svåra tekniska problemen vid kärnkraftsdrift. Den klassiska radikalismen var alltid förbunden med en eller annan (kanske alltid illusorisk) framtidstro. Mediavänstern söker gemenskap kring tomheter, negationer. I en atmosfär av angenämt farofylld exaltation anordnar man galaaftnar kring videokassetter, den nordiska TV-satelliten, en intellektuellt undermålig kvinnodebatt. Anything goes, ty gemenskapen kring ett tomt centrum är dock alltid en gemenskap. Sven Fagerberg talar med en genial intuition om denna vänsterns skräck för "livets färg och mångfald, dess enorma möjligheter". Denna vänster argumenterar, parasitär, och samtidigt välförsörjd som den är av en för ändamålet konstruerad kulturpolitik, alltid i tribala termer. En anonym röst i Expressen lär oss (19/6 1980) att det "stinker kring Sven Fagerbergs tankar". Nästan alla polemiker som utgår från denna vänster går ut på att fästa etiketter. Denna vänsterns diskurssystem blir alltså en steril labyrint av stumma budskap som alla går ut på att fastslå grupptillhörigheter eller, alternativt, att fastställa en medlems prestigevärde inom gruppen. Läsvärdet blir givetvis obetydligt, men de skrivande läser ändå bara varandra.

Men man når ett annat mål: man utfyller tomrummet, man upprätthåller de diskursförbud som är nödvändiga för den växande nya klassens privilegium att formulera samhällets brister. I dessa diskursförbud drunknar reella faror: kärnvapenkrig, sovjetisk expansionism, den kommande ekonomiska krisen, Afrikas svältkatastrof.

De intellektuellas uppgift i ett samhälle är att bidra till dess självkännedom. Mediavänsterns verksamhet består i att hindra denna självkännedom. Därför är det vår uppgift som intellektuella att med förnuftets vanliga operationer demontera denna maskin.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Lars Gustafsson (1936–2016).

Foto: TT Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 6 juli 1980.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X