Annons
X
Annons
X

Martin Kragh: Medial krigföring en rysk paradgren

[object Object]
Tv-apparater visar det årliga programmet ”Ett samtal med Vladimir Putin”. Foto: Pavel Bednjakov/IBL

De försämrade relationerna mellan Ryssland och västvärlden har under senare år bland annat tagit sig uttryck i en konflikt om information. Ryssland anklagas för att bedriva propaganda och påverkanskampanjer medan ryska ledare å sin sida anser sig vara ­indragna i ett informationskrig initierat av väst.

Efter den ryska aggressionen mot Ukraina har frågan fått en alltmer påtaglig säkerhetspolitisk ­betydelse. Häromveckan publicerade Säpo sin årsrapport för 2015, där det framhålls att Ryssland även i Sverige ”har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen”. En sådan påverkan, fortsätter rapporten, sker bland annat genom ”stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer”, i samverkan med medieföretag och nyhetsbyråer som förmedlar de ryska budskapen.

Rysslands kapacitet att bedriva såväl traditionell krigföring som påverkan via propaganda har ­avsevärt förstärkts sedan det veckolånga kriget i Georgien 2008, ett krig som Ryssland anses ha för­lorat medialt. Det gäller att skapa en gynnsam bild av landet internationellt. Parallellt med det långsiktiga förstärkandet av väpnade förband har Ryssland därmed även lagt betydande resurser på att utveckla ­”alternativa” mediekanaler som sänder på flera olika språk, samt pr-firmor, tankesmedjor och lobby­grupper som ska försöka främja landets intressen.

Annons
X

Den ryska militären och säkerhetstjänsten har en lång tradition av att utveckla och förfina olika desinformationsmetoder – på Sovjettiden benämnda spetsoperatsii (specialoperationer) – och de har också studerat och lärt sig mycket av hur amerikanerna använt sig av informationskampanjer från Kuwaitkriget 1990 och framåt. Vad som är helt nytt i jämförelse med kalla kriget är att alla de teknologiska verktyg som inte existerade då – som mobil­telefoner, virtuella plattformar och sociala medier – möjliggjort nya vägar för kommunikation, manipulation och massmobilisering.

Kommunistblockets sammanbrott 1989–91 följdes av en rad avslöjanden: det visade sig att underrättelsetjänsterna i Sovjetunionen och Östeuropa finansierat såväl vänster- som högerextrema terrorgrupper i Västtyskland, och man kunde belägga ­vapenleveranser till motståndsrörelser i Mellan­östern och Sydamerika samt att Sovjet hade skott sig på narkotikasmuggling. Att det kalla kriget i hög grad parallellt var ett informationskrig var uppenbart. Västmakterna och de kommunistiska staterna levde under 1900-talet i en nästintill oavbruten kamp om idéer, och i båda blocken lades betydande resurser på att möta och förhindra motståndarnas försök till infiltration och politisk destabilisering.

Under kalla kriget ägnade sig den sovjetiska ­underrättelsetjänsten KGB åt så kallade ”aktiva åtgärder” – som gick bortom en underrättelsetjänsts traditionella verksamhetsområden. Man tog exempelvis initiativ till förment oberoende freds- och nedrustningskongresser, internationella arbetar­organisationer och miljö- och kvinnorörelser. Man värvade även ”inflytelseagenter” och spred propaganda och desinformation via de tillgängliga medierna, samt finansierade kommunistpartier i Europa och USA. Målet med åtgärderna var entydigt: att underminera västmakternas militära, ekonomiska, kulturella och psykologiska försvarsförmågor.

Desinformation syftar till att förorena ett lands informationslandskap. KGB producerade årligen hundratals fabricerade artiklar och dokument riktade mot viktiga målgrupper. Informationen som spreds syftade primärt till att underminera förtroendet för USA och Nato hos medborgarna i Västeuropa, Sydamerika och Asien. Vi vet idag att KGB planterade utsagor om exempelvis CIA:s inblandning i mordet på John F Kennedy, amerikansk bakteriologisk krigsföring i Koreakriget samt att hiv skulle ha framställts på uppdrag av Pentagon.

Två exempel kan illustrera hur informations­föroreningen kom att skapa varaktiga ekon. Den amerikanske regissören Oliver Stone återupplivade KGB-versionen av Kennedymordet i sin film ”JFK” (1991), som setts av miljontals människor, och i Sverige gjorde Roy Andersson dokumentärfilmen ”Någonting har hänt” (1987), som kolporterar ­myten att hiv framställts vid Fort Detreck i Maryland i USA, med militära syften.

För ett drygt år sedan cirkulerade ett foto av ett brev undertecknat av försvarsminister Peter Hultqvist i ryska medier – som gav sken av att svenska regeringen var positiv till att sälja vapen till Ukraina – och i höstas visade rysk stats-tv ett brev som påstods vara skrivet av Tora Holst, chefsåklagare vid Internationella åklagarkammaren i Stockholm, till en ukrainsk säkerhetspolitisk föreståndare; enligt innehållet var Sverige berett att hjälpa Ukraina att mörka krigsbrott. Båda dessa brev var fabricerade.

De förfalskade breven saknar inte historiska före­gångare. I samband med den sovjetiska ubåten U-137:s grundstötning utanför Karlskrona 1981 spreds ett telegram med den svenske ambassadören i Washington, Wilhelm Wachtmeister, som avsändare. Det bekräftar ett topphemligt avtal mellan Sverige och USA om upplåtelse av svenska militärbaser för Nato. Trots att telegrammet omedelbart avslöjades som en KGB-produkt levde dess innehåll kvar i den svenska debatten. Det är slående hur innehållet i telegrammet överensstämmer med de ”myter, lögner och rena felaktigheter” som Hultqvist nyligen ansåg sig tvungen att dementera med anledning av diskussionen om värdlandsavtalet med Nato.

Den 16 januari i år rapporterade rysk television en chockerande nyhet. En 13-årig flicka med ryskt påbrå, Lisa, påstods ha kidnappats och våldtagits i Berlin, av män från Mellanöstern. Vidare hävdade man att tysk polis vägrade utreda ärendet. Under flera dagar ägde ”spontana” protester rum utanför förbundskansler Angela Merkels kansli i Berlin, samtidigt som Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov kritiserade tyska myndigheter för flathet. Trots att en utredning snart kunde konstatera att historien om flickan var uppdiktad, och att protesterna initierats av det nazistiska Nationaldemokratiska partiet, spreds och legitimerades den ryska mediekampanjen som en följd av Lavrovs utspel. Budskapet att Tyskland befinner i sig i kris, och att Europa förstörs av ”mångkulturalismen”, hamrades in hos allmänheten.

Ryska ledare anklagar USA för det senaste ­årtiondets ”färgrevolutioner” och ”regimskiften” i Mellanöstern och Östeuropa, och den militär­doktrin som president Vladimir Putin undertecknade den 31 december 2015 identifierar västerländska informationskampanjer mot Ryssland som ett av landets främsta hot. Kremls åtgärder för att ta kontroll över det inhemska medielandskapet – förstatligandet av televisionen, hindrande av utländskt ägande inom medier och telekom, och ett försämrat klimat för alternativa nyhetskanaler – beskrivs ­sålunda som en defensiv åtgärd i syfte att skydda landet mot yttre destabilisering.

Sedan 90-talet har FSB (efterträdaren till KGB) med ökad sofistikation kunnat ta del av internet­trafiken via ryska servrar, och landets internetleverantörer är ålagda att fysiskt installera övervakningssystemet Sorm, ett verktyg som ursprungligen utvecklades på Sovjettiden för telefonavlyssning och röstigenkänning.

Sedan februari 2014 har Ukraina fått bevittna allt från it-angrepp mot infrastruktur till en massiv ­desinformationskampanj som skapat förvirring ­såväl i Ukraina som i omvärlden. I Europa har Ryssland genom alternativa nyhetsmedier, användandet av så kallade ”trollarméer” i sociala medier samt stöd till partier på såväl höger- som vänsterkanten blivit en del av vårt politiska vardagsliv.

**Att anseendet för Ryssland **under ­Vladimir Putin hos den europeiska allmänheten har sjunkit generellt är i sammanhanget ovidkommande. Tvärt­emot vad som ofta antas vara fallet syftar inte det ryska agerandet till att öka Putins popularitet, utan till att föra den utrikespolitiska utvecklingen i en för Kreml önskvärd riktning – vilket inte nödvändigtvis är samma sak.

Moskvas starkaste anhängare i EU – däribland Frankrikes Front National, Tysklands Die Linke, Storbritanniens UKIP och Greklands Syriza – utgör en på europeisk nivå inte negligerbar minoritet. Därtill kan läggas målgrupper som i olika grad tilltalas av budskap med kritik av USA, ”pk-medier”, flyktingströmmarna och ”det dekadenta väst”. Som målgrupper är de högst olikartade, men sammantagna kan de påverka beslutsfattande kring frågor som har geostrategisk signifikans för Ryssland, som Natosamarbetet eller EU:s utrikespolitik.

Även de grupper som högljutt kritiserar Ryssland är paradoxalt nog användbara: i ryska medier kan de framställas som exempel på västvärldens fientliga inställning. Avvägningen i väst består i att inse att en demonisering av Putin eller Ryssland är onödig och kontraproduktiv, samtidigt som man beaktar att anklagelser om ”russofobi” enbart syftar till att paralysera samtalsklimatet, då legitima ­diskussioner om rysk inrikes- och utrikespolitik ­likställs med rasism mot ryssar.

Den pågående polariseringen mellan Ryssland och övriga Europa sker inte i ett vakuum, utan är del av en större global omvandling där vissa aktörer, däribland även Kina och Iran, utmanar de ­demokratiska staternas regelverk och normer. Putins Ryssland gör anspråk på en egen ”intressesfär”, fjärmar sig från omvärlden, och avfärdar (inte alltid utan anledning) västmakternas kritik som ­bevis på dess dubbelmoral.

Den ryska regimen förefaller dock utgå från att väst lider av minnesbrist, när den återupplivar ­metoder från kalla kriget för att så tvivel och skapa förvirring. Som alltid är historia i detta sammanhang skeptikerns främsta vapen, och praktisk erfarenhet påminner oss om en gammal sanning: vi är i slutändan aldrig lurade av någon annan än oss själva.

Annons
Annons
X

Tv-apparater visar det årliga programmet ”Ett samtal med Vladimir Putin”.

Foto: Pavel Bednjakov/IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X