Medfödd lockelse eller machoideal?

Under strecket
Publicerad
Annons

Två fenomen karakteriserade den vår som just övergått i sommar: Kylan. Och våldet. Så gott som varje dag möttes vi av tidningarnas svarta rubriker om brutal misshandel, dråp och mord på gatan, på fotbollsarenan (eller en bit därifrån) och inom hemmets väggar.

Lika het som nyhetsrapporteringen har debatten varit: Vad är detta? Varför så mycket våld? Ökar det? Har det ändrat karaktär? Hur ska vi kunna stoppa det?
En del politiker har gått ut och ”krävt” att våldet ska ”avskaffas”. Andra anser vi bör ha ”nolltolerans” mot våld och ropar på fler poliser, eller mer effektivt arbetande poliser
Den som varit med ett tag känner igen det mesta: både mediernas tillfälliga ljus på det fula olagliga våldet och de lagliga verbala smockorna som delas ut i mediernas finrum.
Kriminologerna måtte sucka över journalisters jakt på något ”nytt”, något sensationellt. Det finns inte så mycket rafflande att säga från vetenskapligt håll: Antalet polisanmälda fall av misshandel fortsätter att gå stadigt uppåt. Fast den viktigaste förklaringen till detta är den ökade anmälningsbenägenheten, vi tolererar helt enkelt inte längre att bli utsatta för våld.
Vad gäller våld med dödlig utgång har ingen ändring skett de senaste 30 åren: Runt 100 fall inträffar varje år. Män (särskilt unga, från socialt marginaliserade grupper) dominerar statistiken, både som offer och förövare. Kvinnors våldsbenägenhet tycks ha ökat något, men deras andel av antalet kända våldsfall överstiger ändå inte 10 procent.
Ändå, eller kanske just på grund av stadigheten i statistiken, är det intressant att fundera över våldets orsaker. Ett instabilt samhälle med stora sociala skillnader leder till mer våld, det vet vi. Men även i ett stabilt samhälle med små skillnader förekommer våld.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons