Annons

Malena Janson:Medeltidens barn hade det inte så illa

Älskades barn lika mycket av sina föräldrar under medeltiden
som idag? I sin nya bok om barndomens historia ifrågasätter Eva Österberg många fördomar om hur barn betraktats i det förflutna
– men fastnar själv i en förlegad syn på barnet som passivt offer.

Publicerad
Detalj ur ”Barnlekar” av Pieter Brueghel d ä, 1560.
Detalj ur ”Barnlekar” av Pieter Brueghel d ä, 1560.

”När jag leker eller pratar med ett barn förenar sig ett ögonblick av mitt liv med ett ögonblick av barnets liv, och dessa båda ögonblick har samma mognadsgrad.” Så lyder en av Janusz Korczaks oftast citerade aforismer om barns rätt till respekt. Orden är tänkvärda och poetiska men också påfallande radikala – i 1920-talets Polen då de skrevs ner såväl som i 2010-talets Sverige. De bygger nämligen på idén att skillnaden mellan ­vuxna och barn är långt mindre än vad vi ofta tror och således att betydelsen vi tillmäter antalet levda år för vår människouppfattning är starkt överdriven. Korczak, som gått till historien som den uppburne judiska barnläkaren, filosofen, författaren och pedagogen som följde sina barnhemsbarn i döden i Treblinka 1942, är med sitt utpräglade barnperspektiv en cent­ralgestalt för modern barndomsforskning.

Många av hans texter förebådar också den inom sociologisk forskning idag dominerande synen på barndomen som en social konstruktion, det vill säga att barndomen är en föränderlig kulturell idé snarare än en biologisk sanning. Ett barn är enligt det här synsättet en människa som levt i ett begränsat antal år, men förutom just åldern finns det ingenting universellt – inga egenskaper, förmågor eller känslor – som förenar alla barn i alla länder, tider eller kulturer. Det finns således i vårt samhälle ”barn” i betydelsen fysiska individer mellan 0 och 17 år – och så finns det ”barn” i betydelsen idéer om vad dessa fysiska individer mellan 0 och 17 är och bör vara. Och i kanske ännu högre grad idéer om vad de inte är och inte bör vara, eftersom barn till stor del definieras utifrån sina brister i förhållande till vuxna. ”Barndomen har i vår kultur i stor utsträckning blivit en uppsättning have nots: barnet är det som är i avsaknad av”, som kulturhistorikern James R Kincaid uttryckt det.

Den som annars, i högre grad än Korczak, brukar förknippas med introduktionen av ett kulturellt och historiskt betingat barndomsbegrepp är den franske historikern Philippe Ariès. I sitt inflytelserika arbete ”Barndomens historia” från 1960 hävdar han med emfas att vår vana att göra skillnad mellan barn och vuxna, mellan barndom och vuxenhet, är tämligen ny sett ur ett historiskt perspektiv. Det var först på 1600-talet som barn i Europa började ­uppfattas som känsliga och formbara varelser med särskilda behov av såväl vård som fostran och skolning. Innan dess, menar Ariès, ansågs barndomen avslutad när barnet kunde prata och själv klä sig, äta, dricka och uträtta sina behov – det vill säga inte behövde vårdnadshavarens ständiga omsorger. Därefter gjordes ingen större åtskillnad mellan barn och vuxna. Då kunde också barnet börja bidra med arbetskraft, vilket ofta skedde utanför den ­biologiska kärnkrets hen hade fötts in i. Det de flesta i dagens Europa associerar med begreppet ­”familj” hade således långt mindre betydelse för den förmoderna människan än för oss. Också de så kallade blodsbanden var betydligt tunnare: föräldrars kärlek till sina barn är enligt Ariès inte alls naturgiven, utan en följd av att vi började investera känslomässigt i vår avkomma när barnadödlig­heten minskade tack vare bättre levnadsstandard.

Annons
Janusz Korczak (1878–1942) och Philippe Ariès (1914–1984).
Janusz Korczak (1878–1942) och Philippe Ariès (1914–1984).




Ariès inflytande på samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning kring barn och barndom kan knappast överskattas. Även om hans teorier utsatts för hård kritik – inte minst hans uppfinningsrika handskande med sitt historiska källmaterial, som främst utgörs av måleri – satte hans studier fart på i synnerhet historisk, sociologisk och filosofisk forskning kring dittills förbisedda teman som barnets skiftande roller, handlingsmöjligheter och värden genom tiderna.

Även den svenska kulturhistorikern Eva Österberg utgår från just Ariès barndomsteorier i sin nya bok ”De små då. Perspektiv på barn i historien” (Natur och Kultur). Syftet med studien är enligt författaren själv tvåfaldigt. Först och främst vill hon ge upprättelse till medeltiden, som alltför länge orättvist dragits med ryktet att vara en särdeles mörk och dyster epok i mänsklighetens historia, genom att visa på moderna drag i medeltiden och traditionella drag i vår samtid. För det andra vill hon rikta uppmärksamhet mot de nutida barn som faller offer för företeelser som borde ha försvunnit från jordens yta för länge sedan, som fattigdom och människohandel.

Österbergs text drivs således, i likhet med Ariès historieskrivning, av ett tydligt patos. Hon visar ett passionerat intresse för såväl medeltiden som dagens barn och närmar sig båda dessa tillsynes skilda sfärer genom att ställa frågor om hur barn värderades och behandlades i Norden under medeltiden: Älskades de av sina föräldrar? Skyddades de av lagarna? Blev de agade? Lämnades de att dö i skogen? Hur mycket frihet hade de? När ansågs de giftasmogna? Straffmyndiga?

I den mån Österberg finner svar på dessa frågor stärker de hennes underliggande tes att det inte behövde vara fullt så illa att vara barn i Norden under medeltiden som många hittills trott. Hon refererar frikostigt till den existerande historiska forskning som sprider ljus över bilden av medeltidsbarnet; så frikostigt att boken emellanåt ter sig som en forskningsöversikt i lättläst version. Men här finns också åtskilliga referenser till, och utdrag ur, spännande originalkällor som de isländska sagorna, de rimmade konungakrönikorna, de svenska landskaps­lagarna och de senare lands- och stadslagarna, balladerna, uppfostringslitteraturen, helgonberättelser och Bibeln. Österberg hänvisar till dessa texter såsom varande kulturella artefakter och som sådana kan de naturligtvis inte tolkas bokstavligt men, menar hon, de ger emellanåt frapperande starka ekon från en föreställningsvärld som ofta ter sig främmande men minst lika ofta ter sig snarlik vår egen.

Slutsatserna Österberg drar av sina läsningar är att Ariès har rätt i sina påståenden att de allra flesta barn under medeltiden växte upp utan formell skolgång och att barnadödligheten var mycket hög, i synnerhet i spädbarnsåldern. Däremot, menar hon, drar Ariès felaktiga slutsatser av dessa fakta. Hon finner till exempel, på tvärs mot Ariès, stöd för att föräldrarna visst älskade sina barn precis lika mycket då som idag, att barndomen delades in i faser liknande samtidens, att de särskilda och mildare straffåtgärderna mot unga visar att barn alls inte behandlades som vuxna så snart de var stora nog att utföra lättare arbete och att det åtminstone enligt lagen inte var tillåtet att aga sitt barn bortom rimlighetens gränser.

Eva Österberg
Eva Österberg Foto: Privat



Rönen är intressanta men inte helt övertygande. Ett av problemen reflekterar visserligen Österberg återkommande kring: källorna är alldeles för knapphändiga. Få av de åberopade skrifterna nämner faktiskt barn – eller ”övermaga” som minderåriga benämns – specifikt. I stort sett inga berättar om allmoge eller trälar utan handlar uteslutande om det försvinnande begränsade översta samhällsskiktet. Flickor förekommer knappt alls i källorna. Österberg menar att den här problematiken är historikerns vardag; svårigheten att nå kunskap om det förflutna ingår så att säga i jobbet. Allt vi har kvar från medeltiden är ”skärvor, suddiga spår eller ekon och fantasiekon”. Men ändå, skriver Österberg vidare, vill hon så gärna försöka förmedla förgångna kulturer och öden eftersom ”emellanåt tycks de oss trots allt så nära, alla dessa barn och vuxna som inte är döda – utan har levt”.

Och visst har hon rätt däri. Men kanske skulle dessa människoöden i så fall förmedlas både mer intresseväckande och mer ärligt inom den skön­litterära genren historisk roman? Dels eftersom slutsatserna Österberg drar av sina undersökningar ter sig långsökta, dels eftersom den medeltida barndomen till följd av det tunna källmaterialet alldeles för ofta här försvinner alldeles för långt bort. Av ­bokens 400 sidor behandlar i själva verket mindre än hälften de barn som sägs utgöra huvudfokus.

Men det finns ytterligare ett problem med boken ”De små då”, mer subtilt men minst lika allvarligt. Det antyds redan i titeln och handlar om Österbergs egen barndomssyn. Medan samtida barndomssociologi understryker barnets agens och handlingskraft, och således uppfattar barnet som en männi­ska av en viss biologisk ålder som visserligen behöver vuxnas beskydd, men vars skyddsbehov inte får överskugga förmågan att agera utifrån en subjektsposition, tycks Österberg ha fastnat i en sentimental idé om barn­domen enligt vilken barnet är utlämnat till den vuxnas välvilja och/eller förtryck. Talande nog avslutas boken med orden ”God help the child”.

Som bland andra pedagogikforskaren Sven Hartman och barndomssociologen Jens Qvortrup konstaterat rymmer också den här sentimentala idén om barnet – barnet som offer – en förtryckande ­aspekt. Det finns nämligen en gräns vid vilken ­beskydd övergår i överbeskydd, vilket i sin tur alltid innebär ett mått av maktutövning. Hartman kallar det för en ”stackrande inställning”, Qvortrup talar om ett ”välviljans förtryck” – båda hävdar att det är uttryck för vuxnas bristande respekt gentemot barn, förklädd till godhet.

I en bok vars uttalade syfte är att uppdatera vår syn på barndomens historia och som uttryckligen refererar till FN:s barnkonvention undergräver onekligen en så daterad barnsyn framställningen. Och av en aktad forskare som i likhet med Eva Österberg vill ifrågasätta den binära oppositionen ”traditionellt” och ”modernt” kan vi förvänta oss en mer modern, mind­re traditionell barnsyn. En som i högre grad tagit intryck av samtida barndomssociologiska forskningsrön och därmed även intresserar sig för barnets handlingskraft – också i utsatta situationer.

För, som Janusz Korczak konstaterade apropå vuxnas kärleksfulla kvävning av barns potential: ”Vi finns inte till för att älskas och beundras utan för att älska och agera.”

Annons
Annons

Detalj ur ”Barnlekar” av Pieter Brueghel d ä, 1560.

Bild 1 av 3

Janusz Korczak (1878–1942) och Philippe Ariès (1914–1984).

Bild 2 av 3

Eva Österberg

Foto: Privat Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons