Medelålders kärlek – inget för fegisar

Under strecket
Publicerad
Annons

KOLUMN | 9 april

En hel eftermiddag var jag rent nedslagen. Sedan började jag undra om det är sant – om det stämmer att gifta människor är tråkiga. I alla fall tråkigare än ogifta singlar, som swingar sig runt i tillvaron.
Bland alla brev och mejl – tusen tack för dem och förlåt, förlåt om jag inte alltid hinner svara i anständig tid – fanns en suck från läsarinnan som tycker att det var bättre förr. Innan jag mötte en ny kärlek mitt i livet. Nu har jag, om jag förstod sucken rätt, blivit alldeles för snällklok och beskäftig.
Nja, inte tror jag att kärlek förändrar vår personlighet. Klok blir man inte av att gifta sig. Snarare finns väl de som hävdar motsatsen: Att det är bara de riktigt romantiskt korkade som legaliserar ett förhållande, med tanke på fortsättningen: Att kärlek så lätt går i kras. Då står man där. Med krossat hjärta och fötterna i en flyttkartong.
Den som en gång ägnat sig åt bodelning vill ogärna upprepa eländet.
Nej, så mycket klokare har jag nog inte blivit. Däremot lyckligare. Kanske lite mer eftertänksam, en gnutta mer ödmjuk och tolerant. Och alldeles påtagligt mindre övertygad om att män är hopplösa, rent generellt.
Trots det tusenåriga patriarkatets övertag,
purfärskt uppdaterat av organisationen Fi.
– Människan ska inte leva allena, konstaterade min egen mormor efter att hon blivit änka och i minnet kunde göra om sitt långa äktenskap till
något mycket lyckligare än vad det en gång hade varit. I verkligheten.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons