Recension

Medea – it's a classicMedea som fysisk klassikerslakt

Shirley Harthey Ubilla, Nadja Hjorton, Halla Olafsdottir och Daniel Andersson.
Shirley Harthey Ubilla, Nadja Hjorton, Halla Olafsdottir och Daniel Andersson. Foto: Chrisander Brun

Koreografen Nadja Hjortons nappatag med det antika grekiska dramat ”Medea” blir en ironisk snabbspolning fylld av fysiska och visuella inslag. Som klassikerslakt lämnar tolkningen dock mest frågetecken, skriver Anna Ångström.

Under strecket
Publicerad
Annons

Det gyllenet skinnet är med, baggarna likaså – eller i alla fall fyrfota varelser – liksom överstycket på en korintisk pelare som hastigt bärs över scenen. I övrigt är det inte mycket (förutom programbladet med pjästexten) som skvallrar om att Euripides ”Medea” är ämne för koreografen Nadja Hjortons nappatag med det antika grekiska dramat och dess omfattande mytologi. I inledningen sitter visserligen de fyra aktörerna vid artificiella eldar mitt i publikhavet och rekapitulerar tragedins händelseförlopp och roller – alla påstår för övrigt att de spelar Medea och ett barn.

Sedan blir det åka av – i en alltmer accelererande show av rörelse, ljus, ljud och musik. En fysisk snabbspolning eller ironisk klassikerslakt som går från ömsinta smekningar via spyor, gråt och primalskrik till dionysisk zorbadans och död. Mitt i allt hasar ett gäng sjöjungfrur med guldmasker för ansiktena över golvets symboliskt blodröda triangel, fram och åter som vågor.

Annons
Annons
Annons