Annons
X
Annons
X

Barbro Eberan: Med skulden väcktes glädjen över förlusten

(uppdaterad)

Ur tyskt perspektiv var krigsslutet för 70 år sedan en lättnad men knappast en jublets dag. Under sovjetiskt styre kom östtyskarna emellertid snart att hylla Röda arméns befrielse, men i Västtyskland dröjde det till 1985 innan dagen började firas.

Wilhelm Keitel ratificerar Tysklands villkorslösa kapitulation i Berlin-Karlsholst den 8 maj 1945.
Wilhelm Keitel ratificerar Tysklands villkorslösa kapitulation i Berlin-Karlsholst den 8 maj 1945. Foto: TT

UNDER STRECKET

**I dagarna är det 70 år **sedan Tredje riket slutgiltigt bröt samman. Då Hitler hade begått självmord den 30 april undertecknades Tysklands villkorslösa kapitulation på uppdrag av hans efterföljare amiral Karl Dönitz: i det västallierade högkvarteret i Reims den 7 maj och dagen därpå i det sovjetiska högkvarteret i Berlin-Karlshorst. I västvärlden firades fredsdagen den 8 maj som det godas seger över det onda, i Sovjet den 9 maj som kommunismens seger över fascismen.

Och tyskarna? Upplevde de Hitlerrikets sammanbrott som nederlag eller som befrielse?

Det finns knappast något område inom historieforskningen som är så väl utforskat som Hitlers tolvåriga rike, men vi vet mycket lite om vad tyskarna verkligen tänkte och kände under hans regim, eftersom det var livsfarligt att sätta regimkritiska tankar på pränt och det enda som publicerades var nazistisk propaganda. Vittnesbörd givna i efterhand har ringa värde som historiskt källmaterial eftersom minnet är förrädiskt och fakta gärna tillrättaläggs för att passa in i en positiv självbild.

Annons
X

För att få en insikt i det tyska folkets förhållande till Hitler och hans rike är det givande att studera hur tyskarna reagerade på Tredje rikets sammanbrott och hur de har handskats med sitt bruna arv under efterkrigstiden. Trots lättnaden över att detta fruktansvärda krig äntligen var slut hälsade få fredsdagen med jubel. Sorg, oro och fruktan dominerade: sorg över förlusten av anhöriga som stupat, tärande oro för dem som saknades och en djup rädsla för framtiden. Miljoner hade flytt västerut under fruktansvärda omständigheter som kostat många livet och kommit till ett sönderbombat land där de inte var välkomna. De flesta tyska storstäder liknade månlandskap och under de första efterkrigsåren var nöden extrem. Fram till Hitlerrikets sammanbrott hade nazisterna lyckats upprätthålla försörjningen av den tyska befolkningen genom att plundra de ockuperade länderna, och först efter krigsslutet led den tyska befolkningen verklig nöd. Många dog av svält och många frös ihjäl. Att hälsa segrarmakterna som befriare var för de flesta en främmande tanke.

Därtill kom skuldanklagelserna som riktades mot det tyska folket, framför allt i den amerikanska zonen. På plakat med bilder ur de befriade koncentrationslägren stod med stora bokstäver: ”DETTA BÄR NI SKULD TILL”. I den nöd som härskade hade de flesta tyskar dock varken tid eller kraft att ta itu med frågan om skuld. Många ansåg också att de hade fått betala nog för naziregimens brott genom de lidanden de själva utsatts för och att man därför borde dra en glömskans slöja över det förgångna och rikta blicken framåt.

Då föreställningen att det tyska folket var kollektivt skyldigt till vad som skettunder Hitlers regim låg till grund för de västallierades ockupationspolitik kunde ingen tysk anförtros uppgiften att bygga upp sitt land igen utan noggrann kontroll med timslånga förhör och meterlånga frågeformulär. Den tyska befolkningen suckade: ”Gud give oss ett femte rike. Det fjärde är det tredjes like.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men när det kalla kriget bröt ut 1947 förvandlades Tyskland snabbt från fiende till partner. I västra Tyskland satt snart många gamla nazister på sina poster igen för att de västallierade inte längre ville avvara deras kompetens. Skuldfrågan sopades under mattan med de västallierades goda minne: nu var det ju inte längre antifascism som gällde utan antikommunism. När Förbundsrepubliken grundades 1949 kom en äldre konservativt och antikommunistiskt sinnad generation till makten. Konrad Adenauer, Västtysklands förste kansler, hade själv inte varit nazist men han var övertygad om att man endast kunde bygga upp en ny stat om man drog ett streck över det förgångna. Ett stort antal gamla nazister integrerades i den västtyska staten och en amnesti utfärdades för alla som fängslats för mindre brott under kriget.

    **Helt annorlunda **var situationen i den sovjetiska ockupationszonen, som blev DDR när de två tyska staterna grundades 1949. Direkt efter krigsslutet tog kommunistiska emigranter över rodret. De hade skolats för den uppgiften i Moskva under kriget och gick i Kremls ledband. Den tyska befolkningen anklagades inte. Då folket i den marxistiska världsbilden alltid är offer för överklassen bestraffades i den sovjetiska zonen endast de som haft inflytande i Tredje riket: företagare, officerare, junkrar (preussiska godsägare)… De små medlöparna fick däremot genast hjälpa till att bygga upp sitt land igen – naturligtvis under förutsättning att de utan knot anpassade sig till kommunisternas föreställning om vad en demokrati är. Stalin bemödade sig om ett gott förhållande till den tyska befolkningen.

    Fredsdagen firades den 8 maj, som var en officiell helgdag i DDR. Med storslagna festligheter hedrades de kommunistiska motståndsmännen som offrat sitt liv i kampen mot fascismen och de sovjetiska soldaterna som stupat i det ”stora fosterländska kriget”. På fredsdagen 1949 invigdes monumentet ”Befriaren”, en tolv meter hög staty av en sovjetisk soldat, i östra Berlin vid ett gravfält där 5 000 sovjetiska soldater ligger begravda. Under de 40 år den östtyska staten existerade firade man ”Sovjetunionens överväldigande seger” där varje år den 8 maj.

    Trots att de stora förintelselägren, som alla låg i öst, hade befriats av den röda armén spelade Förintelsen i den östtyska minneskulturen ingen central roll. Något skadestånd till Israel betalade DDR aldrig. Allt som skett under Hitlertiden skylldes på de ”fascistiska kapitalisterna” på andra sidan järnridån. I de sönderbombade städerna tändes ljus varje år till åminnelse av stadens förstörelse genom den ”anglo-amerikanska imperialismen”. Då inga krav ställdes på att befolkningen skulle göra upp med sitt bruna förflutna kunde nazistiskt tankegods blomstra vidare bakom lyckta dörrar i 40 år.

    I Förbundsrepubliken, däremot, firades fredsdagen inte. Många västtyskar kände sig som offer och det var de egna döda som sörjdes. Förintelseoffren nämndes sällan men den västtyska staten axlade sitt ansvar som Tredje rikets arvtagare och betalade skadestånd till Israel. Motståndsmän och emigranter stämplades som landsförrädare.

    På 60-talet vändes bladet. Krigsgenerationens barn klev upp på barrikaderna och krävde att deras föräldrar äntligen skulle sluta skjuta all skuld på Hitler och erkänna sin medskuld i de brott som begåtts under hans regim. 1969 kom Willy Brandt, socialdemokrat och emigrant, till makten. Han sökte försoning med Nazitysklands fiender i öst, och vid ett besök i Warszawa 1970 föll han spontant på knä inför monumentet över offren för det av SS brutalt nerslagna gettoupproret 1943. Den gesten övertygade västvärlden om att tyskarna äntligen erkände sin skuld. Förbundsrepubliken blev medlem i FN och Willy Brandt tilldelades Nobels fredspris. Men fredsdagen firades fortfarande inte officiellt som en befrielsens dag.

    **Först 40 år efter krigsslutet **kom omsvängningen. Den amerikanska tv-serien ”Holocaust”, som visats i Västtyskland 1979, hade skapat ett medvetande om vilken monstruös katastrof Förintelsen hade varit. Den 8 maj 1985 höll förbundspresident Richard von Weizsäcker ett tal där han framhöll att Tredje rikets sammanbrott varit en befrielse för Tyskland. De flesta tyskar hade trott att de kämpat och lidit för en god sak, sade han, men då det vid krigsslutet visat sig att de tjänat en brottslig regims omänskliga syften kunde tyskarna inte betrakta sig själva som Hitlers offer: ”Vi får inte se orsakerna till flykt, fördrivning och ofrihet i krigets slut. De ligger tvärtom i krigets början och i begynnelsen till det brottsliga herravälde som ledde till kriget.” Han avfärdade också argumentet att tyskarna ”ingenting vetat”: ”Den som öppnade ögon och öron kunde inte undgå att märka att deportationståg rullade.”

    Weizsäckers tal gav eko över hela världen. Att ett tyskt statsöverhuvud erkände brott han själv varit inblandad i upplevdes som ett sensationellt genombrott i skuldfrågan. Brandts knäfall i Warszawa hade haft en liknande befriande verkan men Brandt hade ställföreträdande bekänt en skuld han som emigrant personligen inte kunde göras ansvarig för. Weizsäcker hade däremot varit soldat under kriget och hans far en framstående diplomat som efter kriget stått inför rätta i Nürnberg. Att en representant för gärningsmännen bekände skuld uppfattades som en banbrytande gest.

    Trots att många västtyskar protesterade mot att Tysklands nederlag, som ledde till landets delning, skulle firas som en glädjens dag blev Weizsäckers tal ett genombrott. Från 1985 firas den 8 maj som en befrielsens dag i hela Tyskland.

    Vid återföreningen 1990 satt kristdemokraten Helmut Kohl, västtysk kansler sedan 1982, vid makten. Eftersom han ville att Tyskland skulle respekteras i västvärlden som en demokratisk stat var han mån om att demonstrera att tyskarna distanserat sig från sitt antisemitiska förflutna. Förintelseöverlevanden hedrades, monument för offren inrättades, kransar lades ner. 50-årsdagen efter krigsslutet, den 8 maj 1995, firades i Bonn med ett stort antal utländska statsmän.

    I dag är det en självklarhet att den 8 maj firas som en befrielsens dag. De flesta unga tyskar är tacksamma över att de lever i en fungerande välfärdsstat och kan njuta av den frihet en demokrati garanterar. I Tyskland är alla medier fyllda med skildringar av krigsslutets fasor. Det tyska folkets lidanden speglas i tv-dokumentärer, artiklar och intervjuer med tidsvittnen. Alla betonar dock att Tredje rikets sammanbrott var en befrielse, inte bara för Förintelseoffren utan även för det tyska folket. Inte bara det stora Förintelsemonumentet i hjärtat av Berlin utan också diskussionerna i år visar att skuldfrågan från Hitlertiden fortfarande spelar en central roll i nationens kollektiva minne.

    Barbro Eberan
    är fil dr i germanistik och författare, aktuell med boken ”Brunt arv. Skuldfrågan efter Tysklands återförening 1990” (Carlsson).

    Annons
    Annons
    X

    Wilhelm Keitel ratificerar Tysklands villkorslösa kapitulation i Berlin-Karlsholst den 8 maj 1945.

    Foto: TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X