Annons
Recension

TrasdockanMed skändarens ögon

Under strecket
Publicerad

Jag läser på nätet följande rader av Ninna Mörner från BOJ (Brottsofferjouren): ”Det är föreningen Astub (Anhöriga till sexuellt utsatta barn) som har tagit initiativet till att genomföra en trasdocketurné genom Sverige. Man ser trasdockan som symbol för det utsatta barnet, något att slita i och använda efter behag för att sedan slänga bort i ett hörn och förtiga.”

Kanske är det BOJ, kanske Astub som inspirerat Yvonne Domeij att ge sin bok titeln Trasdockan, men, med all aktning för författarinnan och hennes skakande öde, och trots att hon själv ofta kallar sig så, vågar jag påstå att någon trasdocka har hon aldrig varit. Det var måhända den gode doktor Björks förtjänst. När han med fyraåringen i sitt knä skrev hennes namn på skrivmaskinen, när ordet Yvonne klart och tydligt framträdde på papperet, blev barnet medvetet om sig självt. Hon var Yvonne. Därför skulle hon - trots omgivningens ihärdiga bemödanden i den vägen - aldrig bli ett ting. Ordet
förvandlades till en talisman, som, henne själv ovetande, skyddade henne mot allt det hon räknar upp på sidan 9 i sin bok, såsom fylleri, narkomani, brottslighet, galenskap, hämndbegär, självmord och skörlevnad. Men det skyddade henne inte mot lidande, sorg, ångest, våldtäkt, ensamhet, kränkningar, psykisk misshandel och sex års hemlöshet.

Annons
Annons
Annons