Martin Lagerholm:Med överdrifter gör Jelinek det onda tydligt

Det var med ”Haidermonologen” som Elfriede Jelinek fann det rätta anslaget i kampen mot Österrikes politiska röta. Genom att ”överdriva verkligheten tills den blir groteskt” får hon konturerna av korruption och moralisk förruttnelse att framträda tydligare. Akademiens val visar på mod.

Under strecket
Publicerad
Elfriede Jelinek

Elfriede Jelinek

Foto: RUDI BLAHA/AP
Annons

I dag kan nog Thomas Bernhard kosta på sig ett förstulet leende i sin himmel. När jag häromåret skrev en understreckare (28/9 2002) om den amerikanska litteraturvetaren och dramaturgen Gitta Honeggers förtjänstfulla biografi över den narraktige – enligt många kanske också demoraliserande och dåraktige – österrikiske dramatikern och författaren Bernhard, ondgjorde jag mig en smula över att Honegger underlät att vidare lägga ut texten kring hans enda sanna arvtagare i den kulturneurotiska lilla alprepubliken: Elfriede Jelinek. Eumeniden och furstinnan, den fruktade och hånade, bödeln och offret Jelinek, som ger alla vänner av omstörtande och groteska litterära uttryck våta drömmar, och hennes fiender bistert kalla kårar. De förstnämnda står huvudsakligen att finna utanför Österrikes gränser (och uppenbarligen också hos Svenska Akademien), medan de senare hukar under den forna dubbelmonarkins kolossala monument och ber till högre makter om att hon nån gång måtte hålla käften.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons