X
Annons
X

Karl Asplund: Med luftlinjen från Paris till Malmö

Ett Farman Goliath-flygplan från 1922.
Ett Farman Goliath-flygplan från 1922. Foto: IBL

Paris–Bruxelles

Man står en vacker morgon strax före 7 utanför Grand Hotel med några dagars Parisliv ännu brusande i hjärnan och väntar på omnibussen som skall föra de resande ut till aerodromen vid Bourget. Ljuset faller snett och svalt över gatan, Rue Scribe, som mynnar ut i Boulevard des Capucines. De små duktiga och energiska butiksflickorna putsa fönstren och öppna luckorna; det är ett annat Paris som vaknar än det som för några timmar sedan motvilligt domnade bort från bock och biltjut. Och man känner litet av turistens vemod att alltid stå utanför, att alltid röra sig på ytan och inte komma i kontakt med det enkla sunda arbetslivet. Man tittar kanske också efter om inte någon bar är öppen inom räckhåll så att man kan värma sig med en vermouth före resan.

Efter en mils färd genom den långsamt glesnande staden ut över morgondisiga fält stannar bussen vid flygfältets golvsläta plan – en tennisplan för jättar – och passagerarna hoppar ur – resvana, stadiga affärsmän i skinnrockar, en beslutsamt smilande gammal engelsk dam, ett par små bylten till holländare.

Flygfältet gör ett högst vederhäftigt intryck med de stora hangarerna, hallen, restaurangen, magasinen i enkel och ändamålsenlig form, och första anblicken av aeroplanet, en Goliath Farman, ger en bestämd känsla av trygghet. En jättefågel med som jag skulle gissa 40 meter mellan vingspetsarna, som rullar fram vaggande och otymplig på gräsplanen i ljusblått majestät, icke olik albatrossen, vars jättevingar hindra den att gå, vilken likhet med poeten som bekant fastslås av Baudelaire i den berömda sonetten.

Man stuvas in i den rymliga hytten med dess mindre rymliga åtta korgstolar, vilkas format torde omöjliggöra flygning för folk av den verkliga tungviktsklassen. Man är kanske inte angelägen om tungt folk, övervikten för bagaget är dyr, 10 fr. kilot; kanske får man snart, när flygningen börjat bli det vanliga samfärdsmedlet på långdistans, införa övervikt på passagerare och öka fåtöljformatet. Man sitter litet obekvämt, får inte röka, men man är onekligen helt upptagen av förväntan på sin första långresa, och det är en behaglig spänning när den artige tjänstemannen stängt dörren och de båda motorerna börja snurra med ett bedövande dån. Goliath rusar över gräset, lyfter nästan omärkligt från marken med näsan mot vinden – det är sydväst, alltså rak medvind, – gör som en marathonlöpare ett varv runt startfältet medan den pressar sig uppåt – det är en underbart behaglig känsla – och så sticker den iväg rakt och stadigt mot S:t Quentin.

Annons
X

Nu skulle resebeskrivningen börja, men det blir inte mycket av på den här sträckan. Jag skulle genast kunna anteckna alla intryck behagligt med blocket i knäet, ty aeroplanet rör sig lugnt och behagligt, men för det första vore det dåraktigt att försöka låtsas ge någon flygsakkunnig skildring om vindkartor, höjdmätare, motorskador o.d., för det andra har jag fått min plats mitt för vingarna på biplanet, och den nedre vingens jättestora blåa yta far som en symbol för flygningens makt skymmande för landskapet utom ett par bitar för- och akteröver, för det tredje är man ju inte riktigt inställd på vertikal landskapsskildring, när man i konst och natur vant sig att se landskapen mer eller mindre horisontalt. Från 500 meters höjd har man landet, det milt gröna, disiga, av vita vägar genomdragna Isle de France under sig som en reliefkarta. Över slättens gröna golv lägga sig mörkare gröna mjuka mattor, det är skogarna vid Ermenonville och Chantilly – det är bara namn, den moderna tekniken flyger i triumf förbi sentimentala Rousseauminnen och den skönaste franska renässanskonst. Paris silhuett sjunker i en drömlik grisaille akteröver vid den åttamilsgräns, som är oss förunnad på 800 meters höjd.

Småningom lär man sig hitta åtminstone större städer enligt guidens karta, passerar Senlis med den vackra gotiska katedralen Compiègne, Noyon, Saint Quentin, Cambrai – som enligt guidens upplysning är ryktbart som Fenelons och Bleriots gemensamma födelsestad, Valenciennes och Mons. Jag tittar förgäves efter några spår av kriget, de synas för blotta ögat lika litet här som från järnvägen.

Nu rodnar det i diset vid horisonten på en större yta. Det är Bruxelles väldiga husmassor och man får under nedgåendet en god uppfattning av det gigantiska Palais de Justice. Kvarteren se så lustigt dockaktiga och nätta ut där de skymta under den väldiga vingen.

Bruxelles–Amsterdam

I aerodromen vid Haren där vi landa för första gången möter oss det första och enda lilla missödet. De flesta passagerarna ha lämnat och fortsätta till London med ett annat plan, jag och en ung, artig och vänlig holländare sitta ensamma och följa allt ivrigare mekanikerns svettiga arbete i den ena motorn. Gång på gång sättes propellern i gång med hjälp av linor som slängas över ändarna, motorn hostar ojämnt och man börjar på nytt.

Vi lämna Bruxelles 1 ½ timme försenade och man undrar hur lång tid det i praktiken skall ta till Malmö. På papperet går det ju fort.

Vi ha nu fått utmärkta platser längst föröver. Flygplatsen förminskas under oss och de stora maskinerna som kräla långsamt därnere på marken bli små som olustiga grå fjärilar. Den lätt slitna gräsmattan ser på långt håll ut som en skimrande gammal persisk silkesmatta.

Landet ligger i strålande sol, tydligt tecknat och med det rikaste mönster av färger. Jag undrar om någonsin landskapsmålare skola komma att komponera sina bilder från luften. Det är i sanning ett fängslande mönster de små prydliga åkerkvadraterna bilda, grönt och gråbrunt i massor av nyanser, ibland symmetriska som ett crossword.

Malines vackra katedraltorn syns tydligt om styrbord – ett spetsigt gotiskt torn, ett av dessa som synas vilja nå himlen och som det är lustigt att se som en leksak nere på marken. Det blir något så nätt och lustigt med husen och städerna från 500 meters höjd.

 I en park glimtar ett slott fram som ett litet silversmycke med uddar och spetsar, och när Anvers kommer in i reliefkartan är det som den mest förtjusande leksaksstad i klart rött och grönt. När kvarteren dyka in och skymmas under den stora blå vingen, får man ett ögonblick känslan av att det skulle vara opassande av den stora maskinen att störta ned och krossa denna lilla subtila leksakslåda. Norr om Anvers, alldeles upp mot holländska gränsen, fångas uppmärksamheten av underliga stora jordgrå fält mellan de små skogsdungarna och fälten – litet ojämna och vilda ytor som förvåna i denna till sista biten kultiverade jord. Och på en kulle ligger det ett märkvärdigt reguljärt mönster av linjer som fornlämningar, labyrinter eller dylikt. Jag minns att engelska arkeologer använt sig av flygmaskin för att från luften iaktta och fotografera de gamla övervuxna romerska vägarna, som inte kunna iakttas nerifrån jordytan. – För övrigt hör jag att denna moderna metod för kulturforskaren kommer att användas vid Nordiska museets undersökningar av herrgårdar i sommar. – Nej, nu ser jag, det är sorgliga fornlämningar, och ganska nya, från en epok som man önskar vore långt avlägsen. Små månkratrar avslöja sig alldeles uppenbart som granathål av säkerligen väldiga dimensioner, linjerna äro gamla skyttegravar och fälten äro de av kriget förödda fält som den barmhärtiga grönskan ännu inte fått makt över.

Det är det sista intrycket av Belgien. När man kommer in över Holland ändrar landskapet karaktär. Det blir om möjligt plattare och diset framför oss glimma långa raka vattenband, grönskan blir saftigare, och fälten likna grönt glänsande siden med husbroderier i vitt och grått och rött. Hollandsch Diep, den breda, grunda havsviken söder om Dortrecht, ser mycket underlig ut från luften. Bottnen ligger klar som en karta i grått och kaviargrönt, och de breda platta pråmarna, ångbåtarna och seglarna tyckas krypa på land. Bara en fin klar silverstrimma från stäven vittnar om vattnet. Rotterdams breda, vederhäftiga husmassor och hamn om babord, Utrecht skymtande vid horisonten om styrbord. Småningom växa kanalerna i antal och bredd. Vi äro inne på landet under havets nivå. Runt varje fält breda kanaler och båtar, på vilka man far ut till arbetet på fälten, en eller annan av de gröna landrektanglarna är bebyggd med snygga stenhuslängor. På enstaka ställen äro kanalerna nästan lika breda som fälten. Solen gassar rikt och festligt över landet och man har ett behagligt intryck av ordning och reda i tillvaron.

Men det har sina sidor med värmen. Det blir ganska kvavt i hytten, min medpassagerare blir liksom landskapet fuktigare och fuktigare, och snart får han lov att ta fram den lilla hinken som står under korgstolen och vänder siar om älskvärt ursäktande till mig med en liten flaska Eau de Cologne, om vilken man är villig att instämma i annonsernas uttryck: "Oumbärlig på resor", eller hur det heter. De korta sättningarna i luftgroparna äro inte alldeles behagliga i kvav luft och hög temperatur. Själv vill jag dock stolt avvisa varje misstanke för sjösjuka. Det är emellertid rätt behagligt när Amsterdam efter en dryg timme – en ovanligt intressant och vacker timme – stiger fram i bilden, darrande som på en bio, tack vare propellrarna, som man ser som levande skuggovaler i en något mörkare nyans än luften.

Amsterdam–Hamburg

Man hoppar ur, litet döv av motordånet, och bland de mottagande tjänstemännen står en ung svensk som med förtvivlans fart för mig med till det väntande svenska planet "Götaland" – en Junkermaskin, ett monoplan med vingar av korrugerad plåt som ser litet romantiskt ut som en jättefågel, jämfört med Farmanplanets mera abstrakta och maskinmässigt utseende konstruktion. Fågeln är blå och gul i stjärten med svenska flaggan och när man dyker in i den känner man en fläkt av hemlandet, hela inkråmet är svenskt – eller rättare skånskt. Och det är alltså ingen livligare kontakt mellan passagerarna; det är märkvärdigt vad en svensk ser osocial ut likaväl i en flygmaskin som i en järnvägskupé.

Järnvägskupé, ja. Det är med förvåning man från Farmanjättens obekväma korgstolar stiger in i en elegant andraklasskupé, fin och snygg, med väggar och stålspant klädda med grönt tyg och bekväma skinnfåtöljer fastskruvade i golvet och vid väggen. De få en högst egendomlig typ som skulle gjort sig bland Parisutställningens excentriska möbelmontrer; hela skinnblocket löper ut i en spets nedtill. Man sjunker ned behagligt och tittar genom sin egen lilla fönsterruta, som går att draga ner alldeles som i en järnvägsvagn, ut på den stora fågelvingen som skimrar svart och vit som en duvas och ser mycket tunn och bräcklig ut. Men så snart maskinen lämnar marken får man den största vördnad för den. Motorn är en aning diskretare i sina ljudprestationer, och fågelkroppen rör sig mjukt, behagligt, riktigt kokett upp genom luften. Kände man en stor trygghet i det franska planet, så kommer härtill en känsla av rent sybaritisk njutning i denna kupé, som jag förmodar utgöra flygkomfortens allra sista ord. Åtminstone kan jag inte tänka mig något bättre. Om jag vore rik skulle jag ha ett Junkerplan och bjuda mina vänner på en långresa tills jorden inte räckte till längre, och vi skulle med en lätt förändring av Baudelaires vackraste versrad "bercer notre infini sur le fini de l’air".

Nu flyga vi över Zuydersee. Det finns ingen orienteringskarta för sträckan Amsterdam-Hamburg. Förmodligen anses den ointressant ur turistsynpunkt, och det kan ju ligga något i det.

Diset har ökat en smula, det rullar upp molnbankar. Vattnet ligger alldeles grått under oss, om styrbord skymtar en grå landstrimma, och några små båtar ligga strödda på vattnet. Till sist blir det bara grått i grått. Vad är det det liknar, den lilla lyxlådan med sex människor i och grå tomma intet utanför? Vi äro ju på väg "Till främmande hamn". Det är bara baren och alkoholisten och den dystre bartendern Scrubby som saknas, annars se vi tämligen lika kuriösa ut som passagerarna på Sutton Vanes dödsskepp, i synnerhet en shinglad medelålders dam i goggles, vars svenska nationalitet man inte kan gissa sig till.

Drente, Ostfriesland och Oldenburg rulla sakta förbi därnere, det är det plattaste och enformigaste som finns, det är ju underbart och tacknämligt att man med svensk precision klarar sträckan på en timme i stället för gnälltågets dagsresa. Bremen stiger fram vid den breda, båtbärande Wesers band av oxiderat silver, rött och regelrätt och vederhäftigt som en gammal handelsstad skall vara, och så draga Teufelsmoor och Lüneburgerheden förbi.

Lüneburgerheden, det namnet väcker ett gammalt litteraturspöke igen, hur vore det möjligt att inte det jämna motorsurret skulle forma sig till Heineska versfötter medan man nickar till ett slag i skinnfåtöljen. Därnere på jordens platta lergolv vaggade diligensen för åttio år sedan fram med Heine lutad i hörnet med poethuvudet fullt av bisarra infall och romantiska melodier:

Ein feuchter Wind, ein kahles Land,

Die Chaise wackelt im Schlamme;

Doch singt es und klingt es in meinem Gemüth:

"Sonne, du klagende Flamme".

I "Die Memoiren des Herrn von Schnabelewopski" – en orimligt rolig bok, som f.ö. finnes i en vackert illustrerad upplaga av Pascin – talar Heine om ångbåten, som var ny och överraskande då och som hade en inneboende eld och gick rätt mot vinden – vilken förtjusande tidssymbol för hans eget poettemperament. Jag undrar vad han skulle sagt om aeroplanet, och medan motorn hamrar in sin sövande versrytm i öronen försjunker jag i samtal med honom:

En hjulbåt väckte din inspiration.

– Ack, tror du med fördel man reser

på denna föraktliga medeltidspråm,

som släpar sig fram på Weser?

Vi susa förbi det med stolt förakt,

ditt ök med den inre elden.

Se’n dess har det praktiska snillet lagt

för fötterna Æoli välden.

Vår gud är piloten, som brunhyllt och stark

far högt från det långsamma forna

med muskelmaskiner av stål på sin ratt

och höjdrodret stolt under skorna.

Men ändå, men ändå, min ungdoms poet,

det är som du flöge framför mig.

Och vakar du än i Elysium,

så res dig stolt och hör mig.

Din klagande flamma, din brinnande eld

av längtan mot evigheter;

dem släcka vi inte med flygrekord,

som mätas i kilometer.

Och piska vi luften i snabbare takt

och spränga vår motor i hetsen,

din eld och din oro, vår oro och eld,

de flyga dock evigt i spetsen.

– "Das alles hätte ich sehr gut in guter Prosa sagen können" men det föll sig lättare på vers. Jag ber om ursäkt.

Maskinen kränger över åt sidan, jag vaknar upp och ser horisonten resa sig upp och fälten och husen i Hamburg växa medan vi sänka oss ned mot aerodromen i Fuhlsbüttel punktligt klockan 4.

Farväl, käre mästare, nu äro vi i Hamburg, och jag lämnar din skugga att äta gås och apelsiner hemma hos din mamma eller att gå till Lorenz källare och förtära rhenvin och ostron med din förläggare Campe såsom du klokt och tacksamt berättat i "Deutschland". Själv hinner jag bara kasta i mig litet bröd och Hamburgerskinka och ett glas bier som kompensation för den lunch i Amsterdam, som den franska maskinens missöde i Bryssel lurade mig på. Det är väl internationellt så det förslår!

Hamburg–Malmö

Vi starta punktligt klockan 4 från Hamburg.

Aldrig hade jag trott att den nordtyska slätten, den landskapliga tråkighetens hemvist i Europa, som man så ofta gäspat åt från tågfönstret, skulle kunna vara så vacker och fängslande. Åkrarna ligga i de vackraste nyanser av grönt som förtona bortåt under den mulna himlen. Då och då dansar ett lågtgående moln förbi oas i rasande fart och molnmassorna högre upp välvas om varandra långsamt och majestätiskt. Så bryter solen igenom med ens i en bred klar stråle som på prins Eugens altartavla i Kiruna, och denna celesta strålkastare låter en glimmande ring av smaragdljus dansa över fälten. Småningom komma flera solfläckar, så hela fantastiska mönster. Fälten äro vackert avdelade av kraftiga trädrader, som blyspröjsarna i en glasmålning, en lysande, djärv komposition i grönt.

Lybecks torn stiga raka och silvergråa upp vid horisonten; man orienterar sig utmärkt med den förenklade flygkartan över sträckan, och kort efter hälsa vi Östersjöns muntert sommarblå och glittrande yta under den nu nästan rensopade himlen. Ruten går över den smala halvön Oldenburg och Fehmern. På det grunda, klara vattnet ligga seglare små som barkbåtar och det kryper ett litet leksakståg på en trådsmal järnväg. Så kommer som en blå vaggande vila det breda Fehmern Belt och därefter Lollands och Falsters idyll med gråa bondgårdar i sina träddungar, små glittrande sjöar och det rakt genomskärande Guldborg sund. Det är som en försmak av skärgårdssegling att sitta och orientera sig på kartan bland de snabbt förbidragande öarna och sunden. Vi lämna land vid Faxe bukt på Själland för att göra den längsta sträckan över vattnet till Skåne. Det är 7 mil, men man skymtar nästan genast den skånska kustens strimma och snart ligga Amager och Saltholm och skånska och danska landen fullt tydliga i eftermiddagssolens intensiva ljusbad. I närheten av skånska kusten se vi en stor båt krypa fram och bli efter – det är helt säkert färjan Trälleborg—Sassnitz, och jag tänker icke alldeles utan medömkan på min reskamrat som är ombord och for från Paria ett dygn före mig och nu blir distanserad på sista sträckan.

Det ger en viss vacker känsla att se Skånelandet växa och liksom sträcka fram Falsterboudde till hälsning – med revet utanför, som synes enormt stort uppifrån med den långgrunda sandstranden långsamt avtonande långt ute i vattnet. Gårdarna – de litteratur- och konstimpregnerade skånska gårdarna – blixtra kalkvita i solen; Skanör och Falsterbo presentera sig från luften ännu anspråkslösare och lantligare än från land, medan Malmö med sina fabriker imponerar betydligt mera. Klockan är 10 minuter i 7. Farhågorna om försening ha kommit på skam.

Nu sjunka vi behagligt över Bulltofta flygplats. Strax före oss går ett annat Junkerplan ner. Det är en oförglömligt vacker och fantastisk syn; vi äro som ett jättestort svanpar, som med en mjuk och behagsjuk sväng fäller på den soliga slätten, en välklingande final till en vacker – och man måste säga ännu så länge ganska imponerande – dagsresa. Så ha motorn och maskintekniken sin poetiska skönhet ändå; inte bara hastighet och prosa. Man kommer väl snart att småle åt de nuvarande små och primitiva förhållandena, en gång när luften vid aerodromerna surrar av Goliathar, som vi nu bara kunna drömma om, men vi ha rätt att vara imponerade och tacksamma i alla fall. Och jag tror inte att den som gör resan nu någonsin kommer att glömma den.

Annons
X
Annons
X

Ett Farman Goliath-flygplan från 1922.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X