Med klassikerna som stöd

En äldre bildad herre, med Homeros och de svårbemästrade grekiska verben som ständiga följeslagare – och så hela detta dramatiska liv rakt under världspolitikens brännglas. Nog har SvD-medarbetaren Sture Linnér en historia att berätta. Nu görs en film om hans liv.

Under strecket
Publicerad
Annons

I början av 1950-talet var Sture Linnér på besök i USA, närmare bestämt i Princeton där han hade ärenden att avhandla på universitetet. En morgon kom han alldeles för tidigt till ett möte, och beslöt sig för att vänta på en bänk i solen utanför.
– På bänken intill satt en gammal herre, som föreföll mycket bekant till utseendet, berättar han.
– Plötsligt kom det fram en liten flicka till honom. Hon hade med sig en mattebok som de fördjupade sig i tillsammans. Och när hon gick efter en stund frågade hon om han kunde hjälpa henne med matteläxan nästa dag också, och det lovade han.
– När hon hade gått bestämde jag mig för att gå fram och hälsa på mannen och uttrycka min respekt, det var nämligen Albert Einstein. Och då berättade han att han brukade sitta där på bänken en stund varje morgon och öva huvudräkning, multiplikations-
tabellen, helt enkelt.
På samma sätt, berättar Sture Linnér, brukar han själv börja dagen med att böja ett antal oregelbundna grekiska verb.

De grekiska verben har varit hans följeslagare i bra många år nu, han hade inte hunnit fylla 26 när han disputerade i Uppsala på en avhandling om den moderna grekiskans rötter i den antika. Och vid universitetet hade han mycket väl kunna stanna, en akademisk karriär var vad som låg närmast till hands för en ung docent i klassiska språk.
Men året var 1943, ute i Europa rasade kriget, och Sture Linnér kom i stället att tillbringa två dramatiska år med en svensk Röda korset-delegation i Grekland, där hans språkkunskaper kom till användning under bokstavligen fältmässiga förhållanden.
Där träffade han också en av de tre personer som han mer än några andra kommit att förknippa med begreppet mänsklig storhet.
– Det var min grekiske chaufför. Han hindrade mig en gång från att mörda, säger Sture Linnér, och berättar, lite motvilligt och med låg röst, om vad som hände.
– Vi fick se en tysk patrull som hade ställt upp en massa civila greker som skulle skjutas. Och när offren föll och den tyske officeren flinade, fick jag liksom en röd hinna för ögonen, och ryckte upp min pistol. Men då högg någon tag i mig bakifrån och tvingade mig att släppa pistolen. Det var min chaufför, och han sa i örat på mig: ”Nej, herr Sture”, han kallade mig så, ”ni ska inte sänka er till bödlarnas nivå.”
Det blev så småningom också Sture Linnérs band till Grekland som efter krigsslutet skulle ge hans bana en helt annan inriktning än den han hade tänkt sig när han disputerade.
– Jag hade nämligen fått en idé, berättar han, en idé till ett Sverigehus i Aten.
– Det skulle vara tvådelat, ena delen skulle vara ett kulturinstitut, andra delen skulle vara ett centrum för svenska företag med verksamhet runt östra Medelhavet, så jag satte i gång att uppvakta olika företag för att presentera idén. Ett av dem var Electrolux, som visserligen sade nej till mitt förslag, men som däremot erbjöd mig anställning.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons