Annons
X
Annons
X

Jeana Jarlsbo: Med främlingens blick på det alltför bekanta

I en ny bok uppsöker Julia Kristeva sitt förflutna, från barndomen i kommunismens Bulgarien till tillvaron som uppburen filosof och psykoanalytiker i Paris. Hon framhåller inte minst exilen och dess rotlöshet som nyckeln till sitt intellektuella sökande.

Julia Kristeva.
Julia Kristeva. Foto: Anan Sesa/IBL

Mot mitten av 1700-talet konstruerades i Frankrike ett enastående astronomiskt pendelur åt den ­astronomiintresserade kungen Ludvig XV. Pendeluret, som fortfarande fungerar, visar timmar, veckodagar, datum, månader, årtal, månens faser och planeternas rörelser. Inte nog med att det är ett mekaniskt mästerverk, det lär också kunna mäta ­tiden ända fram till år 9999! Dess upphovsmän var hovingenjören, urmakaren och astronomen Claude-Siméon Passemant och urmakaren Louis Dauthiau (det fullbordades av bronsgjutarna Jacques och ­Philippe Caffieri). Hos Ludvig XV väckte pendeluret, förståeligt nog, hänförelse och omätlig beundran, så det placerades 1754 i ett kabinett i anslutning till hans privata våning på slottet i Versailles. Än idag står det i all sin prakt på samma ställe i Versailles – ett orörligt föremål som med största möjliga precision mäter den oändligt utsträckta tiden och som tvivelsutan kan sätta fantasin i rörelse.

Får man inte en svindelkänsla vid tanken på alla de år som kanske kommer att passera genom det astronomiska pendeluret fram till år 9999? Själv före­drar jag en mental tidsresa bakåt, till upp­lysningstiden, då Passemants makalösa skapelse gjorde entré i Ludvig XV:s liv. Således vänder jag mig till en bok: den bulgarisk-franska författaren, psykoanalytikern och litteraturforskaren Julia Kristevas senaste roman ”L’horloge enchantée” från 2015. Och så försjunker jag i fiktionens värld. Såväl Passemant som hans pendelur spelar en viktig roll i Kristevas nya, mångstämmiga romanbygge, där nutid och upplysningens tidevarv, återskapat av hennes författarpenna, överlappar varandra.

Idag omfattar Kristevas mångskiftande författarskap ett 40-tal verk på franska: essäböcker, romaner, psykoanalytiska och litteraturteoretiska studier. Tiden går, men den tycks inte kunna nagga hennes skaparkraft i kanten. Däremot lämnar den allt djupare avtryck i hennes böcker, såsom i essäboken om den förnimbara tiden hos Proust, ”Le temps sensible. Proust et l’expérience littéraire” (1994), i essäsamlingen ”Pulsions du temps” (2013) och romanen ”L’horloge enchantée”. På sätt och vis är tiden huvudpersonen i hennes nyutkomna bok med den träffande titeln ”Je me voyage” (Jag reser genom mig själv; Fayard), vars undertitel ”Mémoires” (Memoarer) ter sig en smula missvisande: det handlar egentligen om en intervjubok, med andra ord om en tvåstämmig bok, frukten av flera månaders samtal mellan henne och psykologen och författaren Samuel Dock.

Annons
X

Kristeva räknas som en av Frankrikes främsta nu levande intellektuella. Hon är en nydanande gräns­överskridare, intensivt engagerad i sin samtid, i olika sociala och kulturella frågor. Hennes forskning har haft stor betydelse för feministisk teori. År 2004 tilldelades hon Holbergpriset för sitt nyskapande arbete i fältet ”mellan språk, kultur och litteratur”.

Hennes resa genom sig själv börjar i Sliven, en stad i sydöstra Bulgarien, där hon kom till världen den 24 juni 1941. Tack vare sina föräldrar Christine och Stoyan hade Kristeva en relativt sett skyddad uppväxt, trots den hårda verkligheten i det då kommuniststyrda Bulgarien. Modern hade läst biologi på universitetet, men var aldrig yrkesverksam; ­fadern, som studerat teologi och medicin, hade ett administrativt arbete inom kyrkan. Så småningom flyttade familjen till Sofia, där dottern Julia och hennes lillasyster Ivanka kunde få en högkvalitativ utbildning.

Litteratur, pianomusik, sång, opera, teater – ja, kultur över huvud taget – var av stor betydelse för deras familj. Och för många andra bulgarer. Faktum är att vördnaden för litteraturen och alfabetet har gett kraft åt bulgarerna under deras turbulenta historia, menar Kristeva. Som sjuåring var hon med för första gången i den så kallade Alfabetets fest, en årligen återkommande kulturfest i vilken deltog åtskilliga skolbarn och deras föräldrar, lärare, studenter, för­fattare, journalister, förläggare, bibliotekarier och konstnärer. Varje deltagare fick hissa och därmed förkroppsliga en bokstav, och bokstäverna bildade ord eller namn som dansade i luften. Bulgarien lär för övrigt vara det enda land i världen som den 24 maj varje år hyllar alfabetet genom en nationalhögtid.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att Kristeva skulle välja språk och litteratur på universitetet var ingen självklarhet, trots att hon hade ett starkt språkintresse och kunde både ryska, engelska och framför allt franska (ett språk som hon redan under barndomsåren lärt sig hos dominikannunnorna, därefter på Alliance Française). Egentligen lockades hon av rymdforskningen, men fadern fick henne att komma ner på jorden igen, han visste att hennes planer var ogenomförbara under kommunisttiden. Mest av allt önskade han att båda döttrarna en vacker dag skulle lyckas ta sig ut ur ”helvetets innanmäte”, som han kallade det kommunistiska Bulgarien. Med tiden gick hans önskan i uppfyllelse.

    Den yttre rymden var således en ouppnåelig dröm för Kristeva. Litteraturens gränslösa universum blev däremot hennes framtid. Hon läste franska, engelska och litteraturvetenskap på Sofiauniversitetet, fick upp ögonen för litteraturteorin och den franska strukturalismen, slukade böcker av Camus, Sartre och den nya romanens företrädare. Därefter började hon skriva på en avhandling om den nya romanen, vilken dock förblev ofullbordad. Tack vare ett stipendium från franska ambassaden kunde hon på julaftonen 1965 resa till Paris för att studera där ett tag, och därmed lyckades hon ta sig ut ur ”helvetets innanmäte”. (Även hennes musikbegåvade syster Ivanka lämnade så småningom livet bakom järnridån: efter att ha utbildat sig vid Musikkonservatoriet i Moskva respektive Basel var hon under en viss period verksam som konsertviolinist, sedan doktorerade hon i musikvetenskap och blev professor vid Saint-Denis-universitetet i Paris.)

    Väl framme i ”ljusets stad” började Kristeva få luft under vingarna. Redan under de första åren i sin nya hemstad var hon aktiv i gruppen kring tidskriften Tel Quel och mötte en rad betydande franska intellektuella, däribland Gérard Genette, Claude Lévi-Strauss, Jacques Derrida, Jacques Lacan och Roland Barthes, som 1970 skrev en uppmärksammad artikel om henne, ”Den främmande kvinnan”.

    Kort efter ankomsten till Paris träffade hon sin blivande make, den uppburne författaren Philippe Sollers; ett möte av avgörande betydelse för båda två. De gifte sig 1967 – såväl kärleken som äktenskapet har varat sedan dess. Redan i början fanns det uppenbarligen både en själslig och en intellektuell samklang dem emellan, och de svetsades alltmer samman av böcker som de läste tillsammans ­(Hegel, Nietzsche, Freud, Joyce, Bataille, Barthes, Lacan), av gemensamma naturupplevelser, av ­Mozarts, Händels och Haydns klangvärldar. ”Musiken var, och förblir, vår himmel”, berättar hon. Att respektera varandras främlingskap har dock alltid varit av största vikt för duon Kristeva–Sollers – två samstämda främlingar, två olika stämmor i har­moni med varandra. ”Ensamma med Tiden, som rytmiserar erfarenheten.”

    Under sina samtal med Samuel Dock diskuterar Julia Kristeva bland annat sina egna exilerfarenheter. Visserligen medför exilen rotlöshet och en ångestskapande förlust av jagets tidigare orienteringspunkter, men desorienteringen kan också utmynna i ett ­sökande och därmed bli en tillgång för den landsflyktiga. Och det är sökandet som Kristeva har valt, påpekar hon själv. Jag förstår till fullo och respekterar hennes konstruktiva tankegångar kring exilen, men har ändå ett smärre förbehåll: faktum är att hon under nästan alla sina år i Frankrike har levt ett privilegierat liv, vilket nog har gett henne ett bredare spektrum av valmöjligheter inför de extrema prövningar som exilen innebär.

    ”Jag är en främmande kvinna, och jag är stolt över det”, säger Kristeva. Hennes essäbok ”Främlingar för oss själva” (1988, på svenska 1991) tycks mig ha en ännu mer brännande aktualitet i våra ­dagar, och bör läsas eller återupptäckas av många, i synnerhet som nationalismen och xenofobin ju är på stark frammarsch på olika håll i världen. Egentligen är vi alla främlingar för oss själva. Nej, inte alla. Långtifrån. Donald Trump, Marine Le Pen och deras likasinnade runtom i Europa skulle utan ­tvekan kväva tanken på minsta lilla spår av främlingskap inom sig själva.

    Som romanförfattare debuterade Kristeva först 1990, då hon utkom med ”Samurajerna” (på svenska 1991). För henne är romanskrivandet ”det mest förnimbara sättet att snudda vid tiden”. Sedd ur detta perspektiv är ”L’horloge enchantée” i hennes tycke den mest välkomponerade roman hon hittills har skrivit. En blandning av historisk roman, deckare och science fiction-roman med påtagliga självbiografiska inslag. ”Tiden är min specialitet”, yttrar på ett ställe den kvinnliga huvudpersonen Nivi, som är psykoanalytiker, förälskad i astrofysikern Théo. Kosmiska klanger och skilda tidsdimensioner går in i varandra, medan olika gestalter sitter och samtalar eller avlöser varandra: Passemant med sitt astronomiska pendelur, Ludvig XV, Madame de Pompadour, matematikern och filosofen Émilie du Châtelet, astronomen Jean-Dominique Cassini och så vidare.

    ”Je me voyage” – Kristevas färd genom sig själv är både färgrik, djupsinnig och upplyftande. Men ­under textens skimrande yta tycker jag mig skönja något ogripbart, en kärna av gåtfullhet. Eller kanske en existentiell yrsel vid förnimmelsen av den återfunna tiden, som hos berättaren i Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”, när han på slutet insåg att den långa tid som oavbrutet hade ”upplevts, tänkts och utsöndrats” av honom var hans liv, hans eget jag: ”Jag kände svindel när jag såg alla år under mig – och ändå inne i mig själv – som om jag vore många mil hög.”

    Annons

    Julia Kristeva.

    Foto: Anan Sesa/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X