Annons

Erik Hedling:Med fokus på spelet mellan film och teater

I en ny bok undersöker Maaret Koskinen förhållandet mellan Ingmar Bergmans scenkonst och hans filmer. Det handlar om ett dialektiskt spel där teatern inte endast fungerat som filmens förebild. Trafiken har i lika hög grad gått i motsatt riktning.

Under strecket
Publicerad

Bergmanforskningen rullar på och är numera nästan uppe i ett par nya boktitlar varje år. Det är främst i USA som det stora Bergmanintresset frodas. Men också i Europa och i lilla Sverige produceras en hel del nya insikter om denne vår internationellt sett allra mest uppmärksammade och uppskattade nu levande konstnär. Det är särskilt glädjande för en svensk filmvetare att kunna konstatera att en av de främsta och allra mest skarpsinniga Bergmanexegeterna faktiskt är verksam i vårt land. Det handlar om Maaret Koskinen, docent i filmvetenskap vid Stockholms universitet och sedan länge känd som skicklig kritiker i Dagens Nyheter.

Redan för åtta år sedan utkom Koskinens första större arbete om Bergman: avhandlingen ”Spel och speglingar”. Där visar hon med sina formanalyser på konstnärliga strukturer hos Bergman som ingen tidigare uppmärksammat. I viss mån skulle man kunna påstå att hon ändrade den tidigare förståelsen av Bergman genom att lägga accenten på estetiken så som denna rent konkret manifesterar sig i filmerna i stället för på tematiska dimensioner som religion, existensiella frågor och könsroller. Koskinen koncentrerade sig särskilt på två motiv hos Bergman: spegelmetaforen och ”spelet i spelet”-situationen. Tyvärr fick denna avhandling inte det internationella genomslag den skulle förtjänat – den är skriven på svenska – vilket framgår av det faktum att många utländska Bergman-forskare i dag försöker göra liknande analyser i tron att de är nydanande.

Annons
Annons
Annons