Annons
X
Annons
X

Jesper Olsson: Med Eniac föddes moderniteten

Liksom mycket av vår tids teknik har datorn sin bakgrund i andra världskrigets explosionsartade innovationsiver. Det första fröet till den informationsålder som skulle komma såddes i Eniac, en jättelik installation som revolutionerade dåtidens beräkningar.

En maskinist sköter Eniac, vars storlek tog ett helt rum i anspråk.
En maskinist sköter Eniac, vars storlek tog ett helt rum i anspråk. Foto: IBL

Universums bok är skriven på matematikens språk, konstaterade Galilei på tröskeln till vår modernitet. Bokmetaforen var inte ny, men innehållet hade han spetsat till en smula. Knappt hundra år senare skulle barockens store tänkare Gottfried Wilhelm von Leibniz hävda att allt som behövs för att lägga grunden till logik och aritmetik är ettor och nollor – en kunskapsteoretisk rakning med resonans. Och i dag stöter man, som bekant, på forskare som menar att dessa byggstenar är allt som behövs för att förklara universums uppbyggnad. All ontologi kan reduceras till matematisk information, till ett spel med signaler och brus, till strömbrytare: av eller på.

Det senare är kanske inte så konstigt med tanke på hur omvälvande betydelsen av denna sifferduo (1/0) blivit för livet på planeten. Genom Claude Shannons kommunikationsteori och datorteknologins framväxt, för att uttrycka det kort, har ny infrastruktur, nya former för kommunikation och representation vuxit fram som för alltid förändrat historien. Att ens börja teckna de genomgripande skiften som härigenom ägt rum känns övermäktigt.

Vad som däremot kan och bör göras är att återvända till arkiven för att undersöka hur det kunde bli som det blev. Vad som då står klart är att den historia som leder fram till nuet inte är en, utan flera. Det finns inte något enskilt ursprung att hugfästa med hjälp av ett namn som Galileo eller Shannon, Charles Babbage eller Alan Turing, utan snarare en härva av idéer, praktiker, objekt och teknologier, drömmar och begär, som i sig tycks erbjuda det mest kraftfulla motgiftet mot enkla och eleganta lösningar, likt teorin om en magisk binaritet.

Annons
X

Denna insikt spelar en viktig roll i en nyut­kommen bok ägnad åt vad som ibland har pekats ut som den ”första” elektroniska, digitala, programmerbara – allt beror på hur många adjektiv man petar in – datorn: Eniac, eller Electronic numerical integrator and computer, byggd vid Moore school of electronic engineering i Philadelphia under åren 1943 till 1945. ”Eniac in action. Making and remaking the modern computer” (MIT Press) är skriven av informationsforskarna och historikerna Thomas Haigh, Mark Priestley och Crispin Rope, och såväl bokens titel som dess kollektiv av författare ger syn för sägen: datorns tillkomst är en process av konstruktioner och rekonstruktioner, av framgångar, misslyckanden och omprövningar; och den är resultatet av ett kollektivt arbete, av många händer och hjärnor. Dessutom kom Eniac att både uppfinnas och framställas under mycket speciella historiska omständigheter.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Om tänkandet kring det digitala och en maskin som kan räkna hade blossat upp på ett flertal tidpunkter i historien, fick det en extra skjuts några decennier in på 1900-talet. Detta var allt annat än en tillfällighet. Som Haigh, Priestley och Rope skriver bara några sidor in i sin bok: ”den elektroniska dat­orn var, precis som radarn och atombomben, en teknologi utvecklad på grund av och under det andra världskriget.” Detta var, som de också konstaterar, en period av exceptionell innovationskraft på flera områden: kommunikation och kryptografi omvandlades i svindlande fart, nya varor och matprodukter uppstod, byråkratin växte, båtar och flygplan massproducerades, alla tvingades av nödtvång att arbeta mer.

    Vad gäller Eniac, var det ett alldeles särskilt behov som låg till grund för dess tillkomst. En väs­entlig del i krigföringen under andra världskriget handlade om beräkning av projektilbanor i luftförsvaret. Med hjälp av den nyuppfunna radarn kunde man spåra flyg när det närmade sig, men därutöver krävdes avfyrningstabeller som tjänade som underlag för användningen av luftvärnskanonerna.

    Sådana beräkningar och tabeller hade tidigare gjorts för hand, vilket krävde mycket tid. Under det tidiga 1930-talet kom Vannevar Bush (mannen bakom ”Memex”) och hans kollegor vid MIT att ut­veckla en maskin som mekaniskt kunde lösa differential­ekvationer, och det var något liknande som en grupp ingenjörer och forskare föresatte sig att skapa vid Moore school i början av 1940-talet.
    Under våren 1943 presenterade således John Brainerd, John Mauchly och Presper Eckert ett förslag på konstruktionen av en elektronisk ”difference analyzer” till det ballistiska forskningslaboratoriet (BRL) vid provskjutningsanläggningen i Aberdeen i Maryland; ett förslag som snart vann gehör och finansiering.

    Det som framför allt utlovades med Eniac var en betydligt högre hastighet i beräkningarna genom att mekanik ersattes av elektroniska kretsar. För kontroll, beräkning och lagring av siffror skulle vakuumrör användas. I slutänden blev dessa 18000 till antalet. Eniac var en maskin som tog mycket utrymme i anspråk – mycket utrymme och mycket energi.

    Arbetet med att strukturera Eniac kom sedan snabbt i gång. I boken får vi följa de olika turerna kring konception och design. Det största prob­lemet var frågan om kontroll av operationerna, och hur det första programmet för en elektronisk dator skulle skrivas, även om man vid denna tid snarare talade om en ”set up”. Termerna program och programmering hade då en annan betydelse, vilket är en viktig iakttagelse i en studie som vinnlägger sig om att historisera och framhålla skillnader och förskjutningar hellre än att skapa en sömlös berättelse. De tre författarna tvekar inte heller att gå in i materiella och tekniska detaljer när det behövs, vilket bitvis gör det krävande för en lekman att följa bokens beskrivningar och reflektioner.

    När förutsättningarna för maskinen så hade klarlagts, kunde själva byggandet av Eniac inledas. Också detta var en minst sagt komplex historia. Bakom de många och stora konsolerna med kopplingar, återfanns kilometervis av ledningar och upp emot en halv miljon lödningar som höll ihop de elektroniska kretsarna. Medan de ingenjörer som hade formgett datorn allesammans var män, var majoriteten av de som sammanställde maskinen kvinnor. Detsamma gällde för de operatörer som skulle utföra programmeringen, som alltså gjordes med hjälp av kopplingar.

    Kvinnorna var många i industrin vid denna tid, men redan innan kriget hade de haft en viktig roll inom tillämpad matematik på olika områden. Bland de som var verksamma vid Moore school valdes så en grupp om sex ut som de första ”dator­programmerarna”: Kathleen McNulty, Frances Bilas, France Snyder, Marlyn Wescoff, Ruth Lichterman och Betty Jean Jennings. I dag talar datorhistoriker ibland om ”The women of Eniac”, men under lång tid hamnade de i skuggan av de män som hade regisserat arbetet.

    Utöver de ovan nämnda, och figurer som Herbert Goldstine och John Holberton, var den mest namnkunniga av dessa män John von Neumann, den ungerske matematiker som med jämna mellanrum lyfts fram som den moderna datorns skapare. Inte för inte hör ”von Neumann-arkitektur” till de begrepp som brukar användas för att beskriva en sådan.

    Initialt var inte Eniac skapad på detta sätt, men man uppmärksammade snart behovet av en lite annan uppbyggnad. Det var vid denna tidpunkt som von Neumann kom in i bilden. Under sommaren 1944 stötte han av en slump ihop med Goldstine – som då var fullt upptagen med arbetet kring atombomben i Los Alamos – och såg vilken potential som fanns hos Eniac, men också vad som behövde åtgärdas. Kort sagt: ett bättre minne, en enklare struktur och en annan form av programmering (eller ”kodning”). Under våren 1945 levererade von Neumann således vad som har kallats det mest inflytelserika dokumentet i datordesignens historia: ”Första utkastet till en rapport om Edvac” (namnet på efterföljaren till Eniac). Här fanns förutsättningarna både till den moderna programmerbara datorn och en decennielång patentstrid, avslutad först på 1970-talet.

    I boken skildras hur Eniac kom att konverteras till det nya kodparadigmet och hur den kom att tas till bruk för alltifrån ballistiska kalkyler till väder­simulationer och den berömda Monte Carlo-­simulationen för klyvning av atomkärnor vid Los Alamos, vanligtvis krediterad till von Neumann och Stanislaw Ulam, men där den förres hustru Klara von Neumann även spelade en väsentlig roll, vilket tidigare inte uppmärksammats i större utsträckning. Som författarna kort konstaterar hade projektet en ”okonventionell social struktur”.

    Att sådana strukturer lyfts fram pekar på vilken tradition av vetenskapshistoria och vetenskaps­sociologi som Haigh, Priestley och Rope verkar i. En förebild är Bruno Latour (vars ”Science in action” ekar i bokens titel) och dennes analyser av processer och nätverk av mänskliga och icke-mänskliga aktörer. På samma sätt lyfts Andrew Pickerings idé om en ”praktikens mangel” fram som avgörande för den förståelse av vetenskapens och teknologins omvandlingar som tar gestalt. Att det verkligen rörde sig om ett oavbrutet praktiskt arbete vittnar de ständiga materiella problem och felsökningar som uppstod i en maskin med tusentals vakuumrör, ledningar och ett osläckligt behov av ström.

    Givetvis kommer Eniac även att jämföras, till form och funktion, med andra maskiner som tillverkades vid samma tid (den var ju inte ensam), såsom EDSAC (1949), IBM SSEC (1948) och den så kallade ”Baby” vid universitetet i Manchester (1948). Och vi får följa maskinens öden fram till slutet år 1955, och in i det eftermäle som medförde en spridning av dess delar till museer och institutioner världen över. Det är en detaljerad, skarpsynt och fascinerande detektivhistoria och arkeologisk expedition i de moderna mediernas landskap som tar form. ”Eniac in action” är medie- och vetenskapshistoria när den är som bäst.

    Annons
    Annons
    X

    En maskinist sköter Eniac, vars storlek tog ett helt rum i anspråk.

    Foto: IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X