Annons
Recension

FågelhusetMed blick för det absurda

NÄRA SATIREN Ester Roxberg har med den famösa glimten i ögat skrivit en bok som kan tolkas som lätt surrealistisk partsinlaga om livet för en kulturarbetare.

Uppdaterad
Publicerad

Lars Lönnroth skrev i en tjurig artikel i tidskriften Axess för inte så länge sedan om de frilansjournalister, “unga, hungriga och billiga i drift”, som han menade befolkar landets tidningsredaktioner. Han skulle förmodligen tycka illa om Liv, huvudperson i Ester Roxbergs nya roman ”Fågelhuset”. Livs namn är i allra högsta grad symboliskt: kulturbranschen behöver unga människors driv, passion och livlighet för att inte stagnera. Liv är en av dem, en obetald praktikant på en “en av de mest välkända kulturinstitutionerna”, en synnerligen själlös, blodfattig organisation som mest liknar något ur ”The office” med neurotiska ölpimplande it-killar och hispiga redaktörer som slåss mot känslan av tilltagande meningslöshet. Plus en excentrisk chef som äter scones, kaviar och champagne till lunch. Liv är full av god vilja och hängivenhet men kan inte äta sushi med den finess som förväntas av en ung kulturarbetare i dag, och hon missuppfattar sin chef när han berömmer sig av hur högt det är i tak på kontoret – “Hur högt är det?”.

Fågelhuset ligger nära satiren. Livs blick förefaller först irriterande naiv, men under det att berättelsen fortskrider blir hennes opålitlighet allt tydligare. Kulturjobbet är inte så givande att man inte behöver fantasier för att klara vardagen – Liv frammanar monsunregn, vesslor, prinsesstårteätande städerskor i källaren och hela tivolin (med viss reservation för att tivolit, arena för en kulturell tillställning, kan ha varit riktigt – det förefaller inte helt otroligt att något blasé eventföretag skulle ta till dylika medel). Hon drömmer mardrömmar om den anonyma kyrkogård där före detta praktikanter och projektledare dumpas när de inte längre anses önskvärda; de tuggas och spottas ut likt fabriksarbetare i en George Orwell-roman. Och så är vi återigen där, i den ständiga jakten på mening, längtan efter att ingå i ett sammanhang som är större än en själv – kanske det allra vanligaste temat i (den unga?) samtidslitteraturen. Tomheten är vår tids största farsot och eskapismen, vare sig denna tar sig uttryck i underhållningskonsumtion eller statusjakt i yrkeslivet, är det presumtiva men ack så förrädiska botemedlet. Liv är inte immun: “Det är tyst och ensamt när jag vaknar. Det är lördag men jag känner mig tom, vet inte vad jag ska göra. /…/ Men så kommer jag på att jag måste skynda mig. Jag har ju saker att göra. /…/ Ja, jag hade bara glömt att jag i själva verket är en mycket sysselsatt person.”

Annons
Annons
Annons
Annons